LucyVida

Vissa dagar får man perspektiv på saker och ting. Precis som att man vaknar upp och tänker till. Idag är en sådan dag för mig. Även om det kanske inte märks här alltför ofta så är jag just nu inne i en period då jag inte får inspiration till någonting. Tycker att det mesta känns ganska tungt, men vet egentligen inte varför. Att gå upp på morgonen och komma i tid till jobbet är en stor ansträngning och prestation för mig just nu, särskilt de dagar jag lyckas komma i tid dessutom. Jag har liksom tappat motivationen, tappat lusten. Lite som att jag står i ett vägskäl i livet där jag inte är riktigt säker på vad jag vill, främst karriärmässigt. Det enda jag vet är att jag inte vill inte göra det jag gör i sådär 35 år till, då jag förväntas gå i pension. Jag kommer att bli galen då. Sådana här tankar brottas jag med just nu och kan verka nog så stora och jobbiga för mig, MEN DE BETYDER INGENTING. DET ÄR INGA "RIKTIGA" PROBLEM har jag kommit till insikt med idag. Efter jobb var jag på stan för att ta tag i några ärenden, och springer rakt in i en barndomsvän som jag inte träffat på flera år. Vi har sporadiskt hållt kontakten på Facebook de senaste åren, men pratar inte längre som vi gjorde förr. Tar inte kontakt som förut och umgås således inte som vi gjorde när vi var kids. Tänk, när vi var små och hela världen låg för våra fötter. När vi satt i våra flickrum dagarna långa och lyssnade på Madonna och läste Okej. ♥A♥ skulle bli skådespelerska och jag..ja, vad drömde jag om? Minns inte det idag. Tur är det kanske att man inte alla gånger vet sitt öde och sin framtid, hade man orkat förmå sig att fortsätta då?

Genom andra vänner och bekanta har jag fått höra att det inte varit så lätt för min barndomsvän den senaste tiden. Hon och hennes familj har rent ut sagt haft ett överjävligt år då hennes älskade mamma drabbades av och gick bort i cancer inom loppet av drygt ett halvår. Jag minns min väns mamma som en av de varmaste, ödmjukaste, lugnaste och tryggaste mammor som fanns till hands under vår uppväxttid. Så kärleksfull och go var hela den här familjen att det var svårt att inte bli avundsjuk på deras gemenskap. Hon var ju en del av kärnfamiljen; mamma, pappa, storasyster och lillebror, och hon hade allt det jag själv som barn bara kunde drömma om. Visst växte jag upp med en massa kärlek omkring mig, men aldrig en "hel" familj. Jag minns att jag kunde tycka att det var bra orättvist ibland. Men vad visste jag om ORÄTTVISA när jag var 10-12 år? Uppenbarligen inte ett skit.

ORÄTTVISA är när man tvingas se sin egen mamma ätas upp av cancer och bli medveten om att det ingenting finns att göra. ORÄTTVISA är när man tvingas face:a hur fort klockan tickar helt plötsligt och att man alltför tidigt kommer att förlora sin förälder och därmed en stor trygghet, och lova henne/honom dyrt och heligt att man ska orka fortsätta, att man ska hitta sin väg och bli lycklig i framtiden. MEN, orättvisa är framförallt när man knappt hunnit hämta sig från sin mammas bortgång (gör man förresten någonsin det?) då man får beskedet att pappa har drabbats av en hjärntumör. Där står min vän idag. Som sagt, världens finaste goaste och mest älskvärda människa med familj som man kan tänka sig. VAD ÄR MENINGEN?  Ikväll, när vi sprang på varandra och vi började prata och allting bubblade ur henne kändes det inte som att det var 10 år sedan vi verkligen pratade på riktigt. Det kunde lika gärna varit för några dagar sedan, förra veckan eller månaden. Och jag grät, som jag grät när jag fick höra hennes historia. Det är fan inte RÄTTVIST. Vad hände med att fördela bördan jämnt? Varför ska en och samma familj behöva gå igenom denna typ av tragedi mer än en gång, och inom loppet av ett år? Hur mycket ska en människa behöva ta?? När jag träffade henne var jag på väg till Åhléns för att kolla in deras julpynt.. JULPYNT!! Fattar ni hur sjukt det låter och är? Det blev inget julpynt ikväll som ni kanske förstår. Men jag har som sagt kommit till insikt med ett och annat. Jag har inga riktiga problem och för det är jag väldigt, väldigt tacksam. Aldrig mer kommer det att gå så lång tid innan jag pratar med ♥A♥ igen. Hon säger att hon är disträ och glömmer saker just nu men hon vill väldigt gärna att jag hör av mig och att vi träffas även om hon inte alltid kommer att svara när jag ringer. Hon får vara hur borta som helst just nu, det är helt och fullt förståeligt, men jag kommer inte att ge upp.  Hur tröstar man en vän som är så omgiven av denna satans sjukdom, som är så övertygad själv om att även hon kommer att gå samma väg och bli besegrad av cancer i framtiden? Ärligt talat vet jag inte det. Jag har ingen aning, det enda jag vet är att jag kommer att fortsätta höra av mig och finnas där när hon än vill och orkar. Inte bara för hennes skull utan även för min egen. 

Det är det absolut minsta jag kan göra.