Cornelis Vreeswijk = No. 1 Swartskalle?

Jag såg Cornelis igår, regisserad av Amir Chamdin. Tycker att filmen fått oförtjänt dålig kritik. Kan tänka mig att det alltid innebär en viss klurighet att återge en personlighet, en legend på film. Det kommer alltid att finnas tusen åsikter om huruvida korrekt och rättvis gestaltningen av stjärnan är. Som betraktare från andra sidan blir man nog aldrig riktigt nöjd och tillfredsställd. Kanske lämnar man biosalongen med en viss frustration, att man inte riktigt fått lära känna huvudkaraktären. Jag kom heller aldrig under huden på Cornelis igår, och jag kände till honom dåligt som privatperson även innan jag sett filmen. Men om man kan sätta sitt ego åt sidan och bortse från att man inte helt och fullt får Cornelis persona förklarad för sig så finns det en massa vackert att upptäcka genom filmens gång. Om inget annat så är det en omvälvande och detaljerat snygg skildring av Stockholm och dess hjärta, Söder under 60- och 70talet. Atmosfären tillsammans med musiken skapar en känsla av att man faktiskt är med och där när det hände. Jag var med. Jag kände mig som en av dom, en av  Cornelis alla beundrarinnor i publiken med tindrande, förälskade och imponerade ögon. Jag var där. Den upplevelsen, är för mig, viktigare än att ha lärt känna Cornelis på djupet. Finns det egentligen någon som någonsin gjort det? Med undantag för ett fåtal filmer har jag heller aldrig upplevt en film som känts så svensk. Finns det något mer svenskt än Cornelis Vreeswijk så säg? Ändå, fick jag lära mig igår, blev Cornelis aldrig svensk medborgare på papperet. Med det sagt kan jag inte låta bli att fundera över vilket kluvet fall Cornelis Vreeswijk måste vara för Sverigedemokraterna och deras politik.

Amir Chamdin är uppenbarligen en utmärkt regissör, ingen tvekan om saken. Men jag måste erkänna att jag saknar honom och den musiken han skapade i Infinite Mass..



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0