LucyVida

Det innebär att jag ska vara borta från min älskling en hel vecka.. Jag är övertygad om att jag kommer att ha det helt fantastiskt i solen med mina vänner, ingen tvekan om saken och en vecka ifrån varandra kan tyckas vara ganska så lite. Men när man är van vid att sova bredvid sin darling varje natt och har gjort det så länge att man inte längre minns känslan, hur det är att sova ensam i en stor säng, då svider det lite i hjärtat..


Men jag kommer att klara det. Jag ser även en viss charm i få sakna varandra ett tag. När man lever ihop som vi gör, när man ser varandra i princip varje dag och varje kväll är det nog lätt att man till slut börjar ta varandra för givet. Vi är inte där än och jag hoppas såklart att vi inte kommer dit heller. När Blunder och jag skiljs åt på morgonen för att gå till jobbet längtar jag redan efter honom. Jag börjar faktiskt längta så fort klockan ringer och det är dags för oss att gå upp. När han sedan lämnar av mig vid jobbet börjar jag så smått planera i mitt huvud hur vi ska mysa och äta något gott tillsammans senare på kvällen. Lite småtöntigt kanske, fast egentligen inte. Jag är bara kär.  Men jag hör ju jargongen i fikarummet, bland kollegor och andra som levt ihop med sina partners väldigt länge (för länge..?). En del betraktar nästintill arbetsplatsen som en stunds semester och andrum från sina respektive. Jag hoppas att jag aldrig blir som dom. Framförallt hoppas jag att jag är modig nog att bryta mig ur ett sådant förhållande om jag börjar känna att det är det hållet det barkar åt.

Nu har vi laddat upp för värsta myskvällen tillsammans. Något att leva på de dagar vi kommer att vara ifrån varandra. Sushi och pizza står på menyn. Hur ska jag klara mig utan min sushi i en hel vecka?? Det är mitt andra dilemma;)