Because ridicule is no shame. It's just a way to eclipse hate. It's just a way to put my back straight. It's just a way to remain sane.

Så har det även blivit min tur att säga hej då till The Ark. Det känns vemodigt, tråkigt och alldeles för tidigt. Ett uppbrott är såklart nödvändigt för att en återförening ska kunna bli möjlig och det är det jag kommer att gå och hoppas på nu. En återförening inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag kan inte med ord beskriva hur viktiga The Ark varit för mig. De fick sitt genombrott ungefär när 2000-talet stod och knackade på dörren och var så hängivna och sugna på att förändra världen. Att göra skillnad. Det var svårt att inte själv ryckas med. Kan ni tänka er 2000-talet och det senaste decenniet utan The Ark? Jag kan det inte.

The Ark är kärlek. Deras budskap är rakt igenom en enda stor hyllning till kärleken. Med tanke på den sorg och förtvivlan som sköljer över oss alla sedan en dryg vecka tillbaka är det därför så sjukt dålig timing att vår ark har valt att gå skilda vägar. Nu, när vi behöver dem som mest. Det är ju nu och för alltid vi behöver höra Ola Salo mässa om och förespråka kärleken. Till det Annorlunda. Om vikten att våga vara modig, i en tid som vår. Som tur är har vi deras färgstarka och underbara musikarkiv att gå tillbaka till och söka tröst i. Sällan eller aldrig skrivs det sånger som It takes a fool. Jag har åtminstone bara varit med om det en gång under mitt 30-åriga liv. The Ark har gett mig så mycket med sin musik. Jag vill inte att det ska ta slut! Jag glömmer aldrig konserten på Idrottens Hus i Helsingborg i februari år 2000. Jag gick dit som det Kentfan jag var på den tiden och hade ingen susning om vem förbandet var. Men jag har varit förtrollad av Arken ever after. Jag minns ingenting av Kents spelning när jag tänker tillbaka på den kvällen.  Det är helt blankt. Men jag minns en Ola i tights med hål i och klackskor, alldeles för mycket smink och en utstrålning som inte var av denna värld. Han var det coolaste jag någonsin sett. Han hade en utstyrsel som ett mobboffer men bar upp den med sådant självförtroende. Jag tror inte att den värsta av de värsta mobbarna ens hade vågat attackera. Det var inspirerande att se. En helt ny värld öppnades tack vare The Ark. En värld som jag väldigt gärna vill stanna kvar i.

Ses vi på Sofiero på torsdag?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0