LucyVida

Det är verkligen skillnad på folk och folk. En väldigt tråkig och framförallt sorglig insikt, så som jag upplever det just nu. Det finns dom som alltid ställer upp, som säger att det fixar sig. Som faktiskt ser lösningar i alla situationer. Jag pratar om dom som bryr sig. I andra lägret har vi egoisterna och pessimisterna, som bara ser till sitt. Som aldrig kan glädjas med andra. Som på allvar finner skadeglädjen mer roande än den genuina och riktiga glädjen. I pessimistens värld finns inga lösningar, endast hinder. Allt är svart. Allt är svårt. Idag har jag lärt mig att folk som jag borde kunna räkna med sviker. I deras ögon är jag förminskad, osynlig till och med. Min lycka spelar ingen roll. Mitt liv är av liten, kanske ingen betydelse. Jag har dock även upplevt kärlek och omtanke på nära håll. Det finns verkligen dom som villkorslöst ställer upp och säger det fixar vi, jag finns här för dig, jag hjälper dig. Det ger hopp, åtminstone om vissa delar av mänskligheten. Samtidigt är det bara igen och igen så ledsamt att det är skillnad på folk och folk. Det borde inte behöva vara det. Det är skam att det är så.