LucyVida

En bänkrad i en rastlös sen april. Jag tittar över axeln och ser dig blinka till. Jag kan få dig när du vill. En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång. Och du & jag håller andan och håller händer i språnget. Det är inte så långt hem och än finns det tusentals tårar kvar. De var dina att ge vemsomhelst. Äntligen. De är de dyrbaraste smycken du har. Så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen passerar vi deras gränser.

Minns du vår blodsed, våran lag? Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad. Jag minns allt, som naglarna mot glas. Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt. Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att det känns. Att det är långt hem. Och snart finns det inga tårar kvar. De var våra att ge vemsomhelst. Äntligen. De är de dyrbaraste smycken vi har. Så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen sätter du själv dina gränser.

Den där flickan jag aldrig kände som gick på gator jag aldrig såg. Och tänkte tankar jag aldrig tänkte under ett tunt och flygigt hår. Och alla känslor slog och sprängde hela vardagen full med hål, i en tid då inget hände. I en stad som alltid sov. Men älskling, vi var alla en gång små.


Jag kastar stenar i mitt glashus. Jag kastar pil i min kuvös. Och så odlar jag min rädsla. Ja, jag sår ständigt nya frön. Och i mitt växthus är jag säker, där växer avund klar och grön. Jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö. Men älskling, vi ska alla en gång dö.


Det jag vill ha kan inte köpas, inte stjälas, få till låns. Det jag vill ha kan inte ägas. Det är så mycket större än så. Jag kastar pappersplan från höghus mot en gnista gömd i snön. Jag måste tro att det kan hända. Jag måste drömma min egen dröm. För du och jag ska aldrig dö.

Nej, det vi har ska aldrig dö.
♥