LucyVida

Lucy har haft denna blogg i över ett år nu, en blogg som jag följer varje dag med stort intresse. Hon skriver alltid så fint om de i vår närhet och framförallt så fint om mig. Jag tänkte att det nu var dags att skriva något  om min Lucy!

När jag första gången såg Lucy på det där dansgolvet för sisådär 20328 timmar sedan kändes det på någotvis speciellt. Jag vet det låter fånigt men någon slags kärlek vid första ögonkastet var det nog. Så otroligt vacker i sitt långa ljusa hår och det härliga leendet. Den kvällen, sedan den iskalla novemberkvällen när vi satt och pratade, om allt och inget, skrattade och drack en varsin öl, visste jag att det var något stort på gång. Det kändes som allt bara stämde, natten var vår och vi två stjärnor i himmelen som lyste i kapp.

Ju mer vi sedan träffades och pratade desto mer kär blev jag. Det är lätt att bli kär i Lucy. Hon har en fantastisk utstrålning som inte riktigt går att förklara. Nära till skratt och ett hjärta som är så varmt att jag aldrig riktigt frusit sedan dess.

Lucy är den mest omtänksamma person jag vet. Hon ger så mycket kärlek till de närmsta omkring henne.

Lucy får mig lätt att skratta. Det gillar jag.

Lucy är, precis som jag, en obotlig romantiker, på gott och ont antar jag.

Lucy är ärlig och rak, stark och envis och samtidigt väldigt skör och bräcklig.

Lucy är bra på att lyssna.

Lucy är intelligent.

Lucy är vacker.

Lucy är söt.

Lucy är glad och sprallig.

Lucy är mysig.

Lucy är kärlek.

Lucy är min kärlek.

♥