LucyVida

Vanligtvis är jag allergisk mot svenska feminister, ähum jag menar kvinnliga deckarförfattare förstås! Läckberg och Marklund är uttjatade, överskattade och ointressanta när det kommer till underhållning och spänning. Kul då att en frisk fläkt som Ann Rosman kommer som från ingenstans och klättrar sig upp längs pockettoppen. Jag sträckläste Fyrmästarens dotter och trodde väl aldrig att nästa bok skulle vara ens hälften så bra. Det är ju lätt att förväntningarna blir så höga att de inte kan infrias en andra gång. Men faktiskt, så gillade jag Själakistan ännu mer. Jag är egentligen ganska lättflirtad när det kommer till deckare. Ett enkelt klassiskt mord, gärna med en dos stryknin med i mordgåtan, sen är det klart! Är barnsligt förtjust i old school klassiker av den sort som deckarmodern Agatha Christie levererade. Det ska vara givna och mystiska platser som trollbinder en, ett mord eller två, flera potentiella skyldiga, en och annan skum typ, ett par karaktärer att älska, ett par karaktärer att hata och så givetvis en Poirot eller Miss Marple som elegant löser fallet allt eftersom ledtrådarna delas ut. Mer än så behövs inte för att jag ska falla. Rosman levererar platsen (havet och ett till ytan idylliskt öliv), hon levererar karaktärerna av alla dess slag och hon har förmågan att knyta samman det förflutna med nutiden under rysligt spännande omständigheter. Såklart finns det ingen Hercule Poirot som löser morden men vem har egentligen lyckats med att ta fram en sådan karaktär efter Agatha Christie?

Läs eller dö...