LucyVida

På bottenvåningen i vårt hyreshus finns en loppisbutik. För 5-10 år sedan fanns det inte i min värld att gå på loppmarknad. Bara tanken att köpa secondhandprylar var dammig, smutsig och rentav äcklig tyckte jag. Jag är av helt annan åsikt idag kan jag säga. Idag vet jag inget som känns så äkta och nostalgiskt som att gå på loppis. Jag har upptäckt att ju äldre jag blir desto större behov har jag av att söka mig tillbaka till mina rötter, till mitt 80-tal och till min barndom. Hur coolt känns det inte att stå och bläddra i gamla barnböcker och återupptäcka eller känna igen böcker från när man var liten? Böcker som jag ibland glömt bort att de ens fanns. Jag mår skitbra av det och av alla dessa döda ting från en svunnen tid. Det är få saker som får mig att känna mig så levande som just prylarna och leksakerna från min egen barndom.

På morgnarna när vi går till bilen brukar jag alltid kika in i loppisbutikens skyltfönster för att se om det frontats något nytt som kommit in. Och i måndags upptäckte jag till min barnsliga förtjusning att de fått in ett Lundby dockhus. Lundby. Lundby. Lundby. Lundby är nostalgi. Jag älskade mitt eget Lundby hus. Jag älskade att möblera om i det och jag älskade att tända de små taklamporna. Sedan jag såg det där huset i måndags har jag knappt kunnat tänka på annat. Tyvärr är inte just detta hus i ett jättebra skick så det blir inget köp. Men jag är på jakt så till slut ska jag nog vinna tillbaka mitt Lundby dockhus. Jag kan verkligen inte tänka mig en snyggare möbel just nu. Och nej, jag vill inte köpa ett helt nytt i en leksaksaffär för det är inte samma sak. Inte för mig.