LucyVida

Forni skriver i ett av sina inlägg om hur hon inom loppet av en månad vände upp och ner på tre viktiga grundpelare i livet: relation - bostad - jobb. Hon blev lämnad av mannen hon älskade i samma veva som hon skrev på såväl bostads- som jobbkontrakt. Och jag kan inte låta bli att fundera över att det faktiskt ofta är så att stora och omvälvande saker i livet väldigt sällan kommer allena. Ibland måste smärtsamma och obegripliga händelser inträffa för att man ska komma dit där man är menad att vara.

Se bara på mig.

Det är lustigt hur allt har en förmåga att hända samtidigt. När jag var 27 förlorade jag jobb och ett fyraårigt förhållande inom loppet av en och samma vecka. Och där satt jag i en etta med ett skilsmässomarsvin. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller hur jag skulle motivera min morgondag. Viktigt för mig var att ändå försöka skapa rutiner i kaoset. Försöka hitta en mening med att gå upp ur sängen, varje dag. Jag hade en fantastisk storebror som drog i mig. Fick upp mig. Jag fick in rutiner på att vara social. På att boka in "möten" om det så bara var en frukost hemma hos brorsan så banne mig skulle jag vara där klockan 9 nästa dag och inte klockan 14 bara för att jag kunde. Ibland lyckades jag, ibland inte. Men det viktiga är att man försöker. Man kan inte begära något mer. Och till slut finner man mening med tillvaron igen. På riktigt.