Så kom det där brevet till slut

En inte alltför kall fredageftermiddag står jag i rulltrappan i ett gigantiskt varuhus i Schwerin när det plingar till i mobilen. Det var min älskling som skrev ett sms för att berätta att mina provsvar hade kommit och han undrade om han skulle öppna brevet. Såklart skulle han det.

Ett par minuter blev till en evighet. Jag och damerna steg av rulltrappan och gick ut ur varuhuset för att hitta en mysig restaurang. Men jag kunde inte tänka på annat än provsvaren. Var det bra eller dåligt att jag fick ett brev och inte ett telefonsamtal? Hur var det nu. Vem skickar ut ett brev med dåliga svar en fredag inför helg och allt? Det händer väl inte? Jo det gör ju det. Så var det ju faktiskt förra gången.. Tankarna var många och efter vad som verkligen känts som en evighet kom det ett nytt sms från Micke. Mina provsvar var normala.

Jag är normal.

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli lycklig av att läsa de orden. Jag känner hur allting släpper.  Sex månaders oro slutar här och nu. Jag bryter ihop och kan inte hålla tillbaka tårarna. Och trots att jag inte känner alla så nära i vårt lilla damgäng så är jag glad att ha dem alla omkring mig. Att jag sätter ord på mina tårar och berättar min historia leder till att fler dörrar öppnas, andras historier berättas och jag lär mig ännu mer. Nära vänskap är sannerligen att föredra framför ytlig.

Och tanken slår mig igen att det är verkligen inte kallt för att vara i slutet av november.
Inte alls.


Kommentarer
Postat av: Emelie

vad härligt att det såg bra ut! Hatar känslan av att vänta på ett sådant viktigt brev som aldrig verkar vilja komma!

2011-11-30 @ 14:55:48
URL: http://emelieida.spotlife.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0