LucyVida

Vad gör man när en ledsen mamma och mormor ringer och berättar att Vincent inte har ätit ordentligt sedan igårkväll? Jo man får en klump i halsen. En grym, hjärtskärande och tyvärr välbekant klump. Och så får man panik. Vårt älskade marsvin har hunnit bli dryga 5 år. Det är mer tid än vad många marsvin får uppleva. De få gånger (tack och lov) som Vincent inte mått bra, har jag försökt intala mig själv att:  Ja, ok. Säg att hans stund är kommen nu. Det är fruktansvärt på alla sätt och såklart hemskt men det är ändå ok för han har levt ett så himla gott liv. Han har levt det bästa liv. Och det är ju sant. Det finns ingen som har det så bra som Vincent men det är ju ändå en klen tröst när paniken tränger sig på och egot träder fram. Saknaden blir för stor. Man kan känna saknaden och hans frånvaro trots att han fortfarande är här. Fastän han inte är död än. Men så funkar jag. Jag föreställer och förlikar mig med det värsta, men hoppas på det bästa.

Direkt efter jobb ringde jag på hos mamma. Hon var glansig i ögonen när hon öppnade men stämningen kändes inte kaosartad. På telefon sa jag att hon kunde testa och ge honom lite blåbärssoppa för det brukar han tycka om när han varit sjuk. Mamma hade fått i honom lite och när jag kom in och lyfte upp min gullunge så såg han lite piggare ut. Ögonen. Allt syns i ögonen. Och Vincents fina ögon var stora och klara och levande. Paniken släppte. Jag satt hos honom och såg hur aptiten mer och mer kom tillbaka. Han sökte sig till maten självmant, precis som det ska vara. Och när jag gick hem var han som vi är vana att se honom. Matglad och kelig. Lite tagen och trött kanske. Men i princip som vanligt. Oavsett hur det här kommer att sluta och när hans liv än kommer att sluta så vet jag som sagt att han har haft det bästa marsvinsliv en liten marsvinspojke kan ha. Men mentalt kommer jag aldrig att känna mig redo när den stunden väl inträffar. Paniken vilar gott i mitt hjärta. Just nu.