Till en olyckssyster från en annan

25 januari, 2004.
 
Jag är rädd men samtidigt inte.
Jag håller på att falla, djupt. Riktigt djupt.
För första gången känner jag mig underlägsen, är det bra eller dåligt?
Jag har ingen kontroll alls.
Och jag bara går och väntar och väntar på att han ska höra av sig känns det som.
Men det kommer han aldrig att få veta.
Han säger så underbara saker. Han ÄR helt underbar.
Men varför vill han inte säga att vi är tillsammans?
Det krossar mitt hjärta.
 
En helt vanlig söndagskväll i oktober nästan 4 år senare sitter vi i den beiga Ektorpsoffan i min 1:a och slötittar på tv, precis som alla andra helger. Vincent har precis fått kvällsmat och krafsar runt i buren ute i köket. Så fort jag öppnar kylen blir han som tokig och gnyr som en liten bebis efter något att äta. Men så är han ju också vår marsvinsbebis sedan 1 år tillbaka. Jag funderar över om jag ska ta mig till Hemköp för att köpa lösgodis. Orkar jag? Han erbjuder sig att gå. Men äh, vi struntar i det säger jag. Det är bara så onödigt. Onödiga kalorier. Onödigt avslut på veckan. Nu är det bara några minuter kvar tills han kommer att säga de där orden. Den där meningen som kommer att förändra allt. Snart finns det ingen återvändo. Än så länge är jag dock lyckligt ovetande.
 
Helgen har varit bra. Ovanligt bra faktiskt tänker jag. De senaste veckorna har han varit så himla nedstämd och jag har som vanligt tampats med mina magsmärtor över det. Men det har ju inte med mig att göra. Det är ju inte mitt fel har han sagt gång på gång. Det är annat. Jobbet och plugget som tär på honom. Det är inte lätt, jag vet. Han har massor att göra. Han är stressad. Och min oro och magkramperna beror förmodligen minst lika mycket på att mitt vikariat på IKEA precis gått ut. För första gången i mitt liv är jag arbetslös vilket skrämmer mig såklart. Jag som alltid ska vara så duktig. Jag som alltid har haft en plan står för första gången utan vägledning och mål vilket får mig att må illa. Men det blir säkert bra tänker jag. Det finns en mening med allt. Och 2008 kommer ju att bli vårt år. Efter att ha pendlat till varandra i snart 4 års tid ska vi äntligen flytta ihop i en 3:a på Maria Park. Nya lägenheter ska byggas till våren och vi var med i utlottningen om dem för ett par månader sedan och äntligen har det blivit vår tur! Vi skrev på hyreskontraktet för några veckor sedan. Det var ovanligt att se honom, nästintill uppklädd, i skjorta och allt när vi promenerade iväg till Helsingborgshems huvudkontor för att skriva kontrakt. Han var så snygg. Så seriös. Det här var på allvar. När vi var klara firade vi med pizza på det där nyöppnade stället på Kullagatan som snabbt blivit en favorit, Haket. Det kändes verkligen som att det skulle vända nu. Nu skulle det äntligen bli vi på riktigt. Allt skulle bli så bra funderade jag för mig själv. Det har varit en tuff tid men den här helgen hade som sagt varit riktigt rolig. Han hade varit så glad. Ovanligt glad. Vi hade varit och bowlat med Jenny och Håkan kvällen innan och det var så himla god stämning. Han var så kärleksfull. Ovanligt kärleksfull. Det kändes nästan som i början av vårt förhållande. När det inte fanns några fel eller brister, varken hos honom eller mig. När allt fortfarande var oförstört. När han var helt underbar. När kärleken fortfarande var en lek.
 
Tv:n lockar inte längre så jag reser mig ur soffan och ställer mig vid fönstret. Tittar ut. Det är mörka kvällar nu tänker jag. Höst. Det bekommer mig inte särskilt mycket. Jag har ju alltid älskat hösten. Om jag bara visste vad jag skulle göra nu när jag blivit arbetslös..
Så avbryter han mig i mina tankar. "Jag är inte lycklig" säger han och tar av sig glasögonen som egentligen är mina men som han alltid lånar när han är hos mig. Han behöver glasögon men kommer sig aldrig för att boka tid och gå till optikern. Så har det varit under hela vårt förhållande. Han har inte kunnat förmå sig att boka tid för en synundersökning på 4 år. Men så har han ju kanske inte haft någon anledning heller. Han har ju haft mina glasögon. Mina fula och avlagda, men visst. De fyller ju sin funktion.
"Vad sa du?" frågar jag som inte riktigt kan ta till mig det han sagt. Förmodligen hörde jag fel.
"Jag är inte lycklig" upprepar han.
"Nähe" svarar jag. "Hur länge har du känt så då?"
Det blir tyst ganska länge. Han funderar. Sedan säger han "ett halvår kanske".
Den rationella sidan i mig tar totalt överhanden, förmodligen är det någon slags försvarsmekanism som triggas igång. "Ett halvår? Du har känt så i ett halvår? Och vi skrev kontrakt på lägenheten för mindre än en månad sedan. Hur tänkte du då???" undrar jag.
Det blir tyst igen och detta är bara en av många frågor som det kommer att visa sig att jag aldrig kommer att få något svar på.
 
Här slutar större delen av mitt detaljminne från den här oktoberkvällen. Efter det är mitt fokus som bortblåst. Och jag minns resten av kvällen i bilder mest som flashar förbi. Han ligger i mitt knä och är ledsen. Jag tröstar honom, för att en stund senare bli förbannad både på honom och mig själv. Det är väl inte jag som ska trösta? Jag är ju den som behöver tröst. Jag har precis blivit dumpad. Jag minns inte vad som sägs och inte sägs. Det enda jag vet är att nu och den här gången finns det ingen återvändo. Han har lagt in dödsstöten. Jag kan inte längre göra honom lycklig. All magont, huvudbry och oro helt i onödan. Min kamp för honom och kärleken, helt fruktlös. Vi ligger stilla i 140 sängen, som faktiskt han har betalt. Undrar hur vi ska göra med den. Måste jag köpa ny säng nu? Vem bryr sig. Det är tidig morgon och några timmar kvar till hans tåg till Gbg går. Han stannar alltid hela söndagen och tar första tåget som går måndagmorgon, direkt till jobbet. Vi ligger sked och han håller om mig. Försöker trösta mig. Till slut får jag en panikattack. Det går inte. Det är inte rätt. Jag behöver tröst och kramar men inte från honom. Han är inte den som kan hjälpa mig med min nyvunna smärta och hjärtesorg. Inte när han är den som orsakat den. Jag får svårt att andas och känner att jag kan inte stanna en sekund till i lägenheten. Jag kan inte vara här tills han ska gå, för gott. Bättre att lämna än att bli lämnad, en gång till.
Jag går ut i köket. Tar fram transportburen. Jag väcker Vincent och får ner honom i den lilla buren med lite hö och grönsaker. Tar på mig ytterkläderna i hallen och säger "Jag klarar inte detta. Jag går hem till mamma nu". Han kommer ut i hallen och möter mig, omfamnar mig och vi kysser varandra som vi aldrig gjort förut. Och jag visste där och då att det här är allra sista gången vi ses. Jag kommer aldrig att se honom mer. Det faller sig inte naturligt. Vi bor ju inte ens i samma stad.
 
Jag sover ingenting de sista morgontimmarna. Väntar bara på att klockan ska bli 8 så jag kan ringa Manpower och boka av intervjun som jag har hos dem klockan 10. Jag skyller på tråkigheter inom familjen, vilket i och för sig inte är helt osant. Mamma är orolig för mig. Hon har varit med förut. Hon har sett mig i det här skicket förut. Vad gör man utan sin mamma när det kommer till ett brustet hjärta? Jag har ingen aning. Hon är mitt skyddsnät och jag skulle aldrig klara mig utan henne.
 
När jag ringt mitt samtal går jag tillbaka till min lägenhet. Det är ljust nu. Alla hans grejer är borta. Det var i och för sig inte så mycket. Mest kläder.
Jag går ut i köket och finner ett papper på köksbordet.
På papperet står det "Förlåt, för allt".
 
Det är en helt vanlig måndagmorgon i oktober år 2007. En ny vecka har precis börjat och alla är på väg till jobbet, skolan eller någon annanstans.
 
Alla är på väg.
Alla utom jag.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0