Kärlek, mod och sårbarhet

Jag har så mycket i mitt liv att vara tacksam över. Så mycket som spännande som väntar som borde överösa mig med glädje. Men jag kan inte känna det. Inte just nu. Det kommer tid för det med.

Nu känner jag bara en gapande ihålig tomhet och sorg som sköljer över mig. Det är just det här, min svagaste egenskap. Jag kan inte separera andras sorg från mig själv. Jag blir personlig trots att det inte rör mig. Det rör någon annan. Men gråten bor i mig, kryper i mig och finns överallt. Gråten som i allra första hand är Andrés, Emmas och Novas. Hur går en trasig familj vidare? Tre personer. Som skulle varit fyra.  Jag har inga barn. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att förlora ett barn. Att uppleva något så onaturligt som att överleva sitt barn. Men jag försöker förstå. Jag läser allt som Emma och André skriver. Jag skapar mig en bild. Och jag inser hur sjukt jävla modigt det är att börja bygga och planera en familj. Den risken man tar när man sätter igång och försöker få barn och bilda familj. Man har ju faktiskt ingen aning. Om hur det kan komma att bli. Man öppnar och lämnar sitt hjärta så öppet att vad som helst kan hända med det. Hur sårbart är inte det? " Hej, här har du mitt hjärta. Jag ger dig det och hoppas och litar på att du kommer att ta väl hand om det". Man lämnar sitt hjärta och sitt liv i någon annans händer. En helt ny liten person. Det är modigt. Och vad gör det med människan när detta inte går vägen. När det inte faller väl ut. Det finns alltid fler frågor än vad det finns svar. Men jag antar att kärleken gör en modig. Det är kärleken som gör att man från första början vågar. Och det är väl även kärleken som till slut kommer förmå André, Emma och Nova att kunna blicka framåt igen. Nu och för alltid med en ängel vid sin sida vart de än går.

Jag vill absolut tro att det är så. Men tills dess, så länge och just nu delar jag gråten med dem.

Emmas blogg finns att följa på adbro.blogg.se





Kommentarer
Postat av: Lotta

Louise! Livet är ju så konstigt, att förlora ett så litet barn är fruktansvärt men livet är ju så och skulle vi inte våga chansa skulle vi dö ut som mänsklighet. Jag brukar tänka att man får inte mer än man klarar av ,jag har själv varit med om mycket och det vet jag att du och din familj också varit. Försök att tänka positivt. Den lilla flickan har det nog toppen bra i sin ängla himmel det finns många som tar hand om henne. Kram <3<3<3

2012-03-03 @ 21:21:29
Postat av: Louise

Sv Lotta: Jag vet att med livet följer även motgångar, men jag kommer aldrig att lära mig att acceptera det. Eller sluta fred med det. Det kommer alltid att göra lika ont. Som sagt, livet. Stor kram!

2012-03-03 @ 23:46:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0