Och vingar. Jag önskar dig vingar.

För ganska så längesen, långt innan vi hade tankar på en egen bebis läste jag det här öppna brevet som Fredrik Backman (fredrik.cafe.se) skrev till sin ofödda son när han och hans fru gick i väntans tider. Och som jag grät. Och jag visste såklart där och då att jag aldrig någonsin kommer att kunna författa något liknande. Inte med Fredriks touch. Alltså den killens begåvning när det kommer till skrivande går beyond alla rimliga gränser. Det är därför jag älskar hans texter så himla mycket. Och jag tar mig nu friheten att låna, eller egentligen bara synliggöra, hans kärleksförklaring till sitt barn för att det är så otroligt vackert. Och viktigt. Och jag önskar att alla föräldrar, såväl blivande som redan befintliga aldrig glömmer bort vikten av hur viktigt det är att älska och vidare lära sina barn förmågan att älska. Att i alla lägen försöka vara en så god förebild som möjligt även om man såklart kommer att misslyckas också. För även om man inte tror det så är det just det man är och från den dag man bestämmer sig för att sätta en liten knatte till världen så är ens främsta och absolut viktigaste uppgift i livet från och med nu och för alltid att vara en så god förebild som möjligt. Jag kommer då sannerligen att göra mitt bästa för att lära vår Lillfis kärlek och vad som är viktigt här i livet. Skulle jag misslyckas med att bygga en trygg och bra grund för vårt barn. Då har jag misslyckats med allt. Tuffa krav på mig själv? Inte alls. Enligt mig är det ett livslångt åtagande och val att sätta barn till vår jord och guida dem rätt i livet. Just därför har jag velat vänta med det. Och nu? Nu är jag så redo som man bara kan bli.

Här kommer Fredriks brev till sin son! Läs och gråt av lycka för att det finns så fantastiska föräldrar, på riktigt ♥

Ja. Jag borde väl säga något. Det känns så va? Jag är ju din farsa och allting liksom. Ett faktum som, är jag rädd, kommer återspeglas betydligt bättre på mig än på dig.


Jag hoppas att du en dag förlåter mig för att jag lät dig dominera innehållet i hela den här bloggen innan du ens fanns. Jag vet inte om det kan ursäktas med faderlig stolthet.


Men det är det.


Stolthet.


Gränslös stolthet.


Jag kommer göra mycket fel. Du kan lika gärna få veta det nu direkt. Det är inte direkt en rikshemlighet. Jag kan vara ganska dum i huvudet. Och det finns mycket jag aldrig kommer kunna ge dig.


Men jag har träffat många män i mitt liv, har varit på många konstiga platser, och helt ärligt så har skrämmande många av de absolut dummaste sakerna jag sett de här männen göra grundat sig i en längtan efter att få höra sina farsor säga att de är stolta över dem.


Så jag hoppas att du blir sjukt jävla trött på att höra mig tjata om hur stolt jag är över dig. Då har jag gjort ett okej jobb, tror jag.

Och jag hoppas, redan på förhand, att du kommer förlåta mig för allt jag inte kommer förstå medan du växer upp. Alla gånger jag kommer skämma ut dig. Alla lappar om föräldramöten som du inte kommer visa mig.


Jag saknar liksom ”social fingertoppskänsla” ibland. Enligt din mamma i alla fall. Och hon brukar ju veta vad hon pratar om. Hon säger det visserligen oftast när vi är bland folk och jag blir full och berättar den där om två irländare i en båt. Men ändå. Jag vet inte alltid när jag ska hålla käften. Det har gett mig en del problem, men det har också gett mig en stabil inkomst. Man får ta det ena med det andra ibland. Du kommer lära dig det.


Men Nicholas Nima, älskade jävla unge, jag hoppas att du alltid tror mer på dig själv än på mig. Och att du alltid vet att jag hellre bråkar med dig än låter dig växa upp utan egen vilja.


Jag hoppas att du skriker och smäller i dörrar.
Jag hoppas att du förlåter mig när jag har fel.
Och ännu viktigare, att du låter mig tro att jag inte har det ibland.


Jag har ett sårbart ego. Jag jobbar på det. Ge mig tid.


Du kommer snart förstå att din mamma är alldeles för bra för mig. Att hon är mitt livs välsignelse. Ingen älskar mig för allt jag inte är som hon. Ingen får mig att vilja bli en bättre man som hon.


Alla män har sin definition av himlen. För mig är det ljudet av hennes andetag en tisdagsmorgon i april, när hon sov med dig på sitt bröst för första gången. Glöm aldrig det.

Jag hoppas att du alltid tar hennes sida om hon och jag bråkar. Det är alltid hon som har rätt ändå. Så det är liksom lika bra.


Du kommer snart förstå hur klok hon är. Hur modig. Hur god. Hur du kanske har mina ögon och mina fötter och mitt stora förbannade huvud, men att det är hennes hjärta som slår i dig. Att det var så stort och slog så hårt att du till sist var tvungen att komma till jorden för att hjälpa henne att bära.

Du kommer förstå hur obeskrivligt det är att få höra henne säga att hon älskar dig. Att man aldrig tröttnar på att känna hennes fingrar leka i ens nacke. Och du kommer lära dig att när man får henne att skratta, då är det som om någon springer barfota på insidan av din bröstkorg. Det är det mest fantastiska ljudet i hela världen. Du kommer lära dig att göra vad som helst för det där skrattet.


Du kommer, framför allt, lära dig att din förmåga att locka fram det kommer hjälpa dig ur mycket skit när du har gjort henne arg.


Det är nästan det viktigaste av allt, faktiskt.

Så älskade förbannade unge…


Jag hoppas att du alltid gör saker du älskar, omgiven av människor du älskar.
Att du alltid går din egen väg.
Och att du alltid ringer mig när du behöver skjuts hem.


Jag önskar dig en barndom där varje dag är ett äventyr fullt av drakar och hjältar och förtrollade svärd och lyckliga slut.
Där varje morgon är full av sagor och lägereldar.
Jag önskar dig magiska skogar fulla av nedgrävda skatter.
Jag önskar dig de allra största vattenpölarna att hoppa i.


Och vingar.


Jag önskar dig vingar.


Jag kan inte måla. Inte sjunga. Jag är inte speciellt bra på att slåss. Jag kan inte köra motorcykel. Jag kommer aldrig kunna lära dig hur man bygger ett hus. Eller hur man byter olja på en bil. Eller hur man lagar en dator. Eller hur man dansar.

Det enda jag verkligen vet hur man gör är att berätta historier.


Så jag hoppas att vi kan göra det ibland, du och jag. Berätta sagor. Jag kan rätt många.


Såna som ger en vingar.


Allt annat får du förlåta mig för.


Och jag hoppas att du kommer ihåg när du blir stor att allt jag gjorde fel gjorde jag för att jag inte visste bättre. Och för att jag inte lyssnade på din mamma från början.

Mest av allt hoppas jag att du alltid vet att jag älskar dig fullkomligt villkorslöst.


Och att jag aldrig kommer vara så stolt över någonting i mitt liv som jag är över dig.


/Din farsa





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0