LucyVida

Hon minns det där utvecklingssamtalet som igår. 26 år ung, lilla ego, med all tid i världen kan man tycka men aldrig att den räckte till ändå. Stressade som vanligt på morgonen. Sen till bussen. Fick skynda. Plumsade i en och annan lerpöl för mycket så ja, kängorna såg för jävliga ut rent ut sagt när hon dök upp till mötet men hon var iallafall i tid. Chefen var dock inte sen att anmärka. Henne kunde man alltid räkna med. Hon vet egentligen inte när eller hur eller var det gick snett mellan de två men hon minns sin första direkta känsla när hon fick höra om den nye chefen som skulle börja. Att hon var kvinna. Det kändes helt fantastiskt. Äntligen och ja. Efter att ha jobbat med alltför många unga och gamla gubbar ända sedan skoltiden kändes det befriande att äntligen få en kvinnlig chef.

 

Utifrån både bra och dåliga erfarenheter av chefer i arbetslivet önskade hon sig nu en ledare med empati, med känsla för sina kollegor. En person som inte skulle komma att diskriminera eller särbehandla. En person som skulle lyssna, lyfta och inte trycka ner. Men kanske viktigast av allt, en person och en chef som äntligen skulle se henne. Skulle hon spalta upp de viktigaste egenskaperna i ett gott chefsskap så skulle hon än idag lista just den punkten som avgörande för huruvida chefen är värd sin position eller inte. Ser du inte hela ditt team är du ingen god ledare, så enkelt är det och på sikt kan det få förödande konsekvenser för företagets mätbara framgångar. Sånt vet man ju idag. Ändå verkar det fortfarande vara en svår nöt att knäcka för många. Nåväl, nu skulle ju äntligen en kvinna få ta plats och rädda gruppen. Halleluja! Det är nu det händer. Eller också inte.

 

"Var har du varit någonstans med de där mögiga stövlarna kan man ju undra."

Ok, man kan väl iallafall säga god morgon först men icke, tänkte hon och svalde en djup suck.

"Eh ja, det blev lite bråttom. Och det är ju fortfarande lerigt där de bygger om den nya busshållplatsen så råkade visst hamna i gyttjan" svarade hon nervöst, ärligt, kuvat och med en ursäkta-att-jag-finns-flackande-blick. Hon hade de senaste månaderna blivit allt det där som chefen fick henne att känna.

 

Men inför det här mötet hade hon faktiskt laddat. Hon hade förberett sig. Hon skulle argumentera för sin sak. Hon visste att hon var väl omtyckt i gruppen och att hon gjorde ett riktigt bra jobb. Hon hade även förmågan att se var och när det brast ibland och när det blev oundvikligt att inte sträcka ut en hand. Att se sina arbetskamrater såväl privat som professionellt. Att på impuls låta hjärtat göra arbetet när hjärnan inte räcker till. Och lönen för jobbet var väl kanske inget att skryta med vilket i och för sig inte bekom henne särskilt mycket. Så länge jobbet känns kul och man har roligt tillsammans. Så hade hon alltid levt. Men så var det ju det här med särbehandling. I en arbetsgrupp om fyra personer i samma ålder med samma utbildning och liknande arbetslivserfarenheter där personerna i fråga har samma typ av arbetsuppgifter är det ju rimligt att tycka att dessa fyra bör ligga på ungefär samma lönenivå. Så var inte fallet. Och hon vill än idag inte tro att den person som stack ut i den här gruppen gjorde det på grund av sitt kön. Men en blir ju tveksam när det jämt och ständigt ska skämtas om "vilken tur att vi har Olle i gruppen nu när glödlampan behöver bytas" och dylikt. Tidigt förstod man på den nye chefen att det kändes tryggt med en kille i den övriga såkallade hönsgården. Hon störde sig inte det minsta på sin manliga kollega. Han var en av hennes bästa vänner under den här tiden. Men efter månader av framgångslösa försök att också bli sedd, få feedback eller känna någon form av ömsesidigt intresse från sin chef bestämde hon sig för att ta upp det här i samband med utvecklingssamtalet. Hon ville veta. Vad gör jag för fel? Du behöver inte tycka om mig men behandla mig med respekt och inte som luft, tack.

Respekt. Är tydligen också en issue för många chefer.

Hon hann knappt påbörja sitt lilla tal förrän chefen avbröt henne.

"Som du säkert har hört så blir det ingen löneökning utöver den procent man har rätt till i enlighet med facket."

"Ok, men hur kommer det sig..." började hon.

"Ja, nu är det detta som är bestämt" avbryter chefen igen.

 

Efter en liten konstpaus försöker hon igen, den här gången mer rakt på sak.

"Vi har exakt samma arbetsuppgifter och vi har arbetat här precis lika länge. Vad vill du att jag ska göra annorlunda och hur vill du att jag ska vara för att förtjäna samma lön som O?"

Chefen ser henne i ögonen men ser rakt igenom henne, precis som alla andra gånger.  Sedan ler hon lite lätt när hon svarar: "Ja du får väl bara jobba på. Det är allt jag har att säga".

Och därmed var det "utvecklingssamtalet" över.

 

Hon har med åren haft flera chefer sedan dess. Någon har varit på samma nivå. Någon har varit bättre. Det mest väsentliga hon lärt sig efter snart 20 år i arbetslivet är se till alla dina arbetskamrater, allt annat är faktiskt mobbning. Bedöm och värdera arbetsprestationen, inte könet. Se i första hand människan som utför arbetet. Hon är ingen maskin. Uppmuntra. Respektera. Var intresserad. På riktigt.

 

 

Kanske är det just därför vissa personer är chefer medan andra inte är det.

 

Kanske är det just därför hon själv fått höra att hon inte är något chefsmaterial.