LucyVida

Våren hade varit helt hopplös. Jag gick en kurs för att bli mer närvarande här och nu, i mig själv och i mina relationer. På alla sätt försökte jag att stressa ner. Inte tänka på det. Njuta av min 2åring, min man och familj. Fokusera på mina underbara vänner. Men istället blev det såklart att jag tänkte på det hela tiden. Det fanns ju liksom alltid där. Jag levde i tvåveckorsintervaller hela det året. Okej, ägglossning nu? Vi testar med en sticka. Fjorton dagar senare, eller nej nu ljuger jag. Jag väntade aldrig fjorton dagar. Inte på senare tid. Det finns ju så fina tester idag där du kan kolla några dagar innan beräknad mens om du är gravid eller inte. Okej att inte ens hälften av alla kvinnor ger utslag så tidigt på stickan men vem säger att jag inte tillhör de 50% där man faktiskt kan få ett plus bara en vecka efter beräknad ägglossning? Hoppet lämnade aldrig. Aldrig. Jag har nog aldrig varit så högt upp. Så optimistisk som inför ett test. För att lika fort landa på det kallaste och hårdaste betonggolv du kan tänka dig och slå mig halvt fördärvad. Så tröttsamt och smärtsamt med alla dessa blåmärken, månad efter månad. Och det känns som att jag spenderade ett helt år med att bara kissa på stickor, jaga glada gubbar och undvika halva plustecken. Idag vill jag inte ens tänka på hur mycket pengar jag la på min önskan att bli gravid och min önskan att få veta det så fort som möjligt så att jag skulle slippa gå och fundera och vara orolig. Vilken industri va. Vi drömmande, optimistiska och desperata kvinnor kan man onekligen tjäna hur mycket pengar som helst på.

 

Även om man är två om att försöka bli gravid så kan det vara en väldigt ensam resa. Så upplevde jag det. De första månaderna när plusset aldrig kom, då var det väl mest äsch, det är bara på det igen nästa månad! Och det från bådas sida. Men efterhand som månaderna gick och ingenting hände och jag blev mer och mer ledsen och förtvivlad varje gång, desto mer drog sig Micke undan. Höll låg profil. Inte så att han inte var tröstande och stöttande men att se mig förkrossad en gång i månaden, var nog så jobbigt. Ska vi inte sluta med stickorna och bara köra på? Jo det gör vi. Det var vi båda överens om. Hålla förväntningarna nere. Vi bara lever och tar allt för vad det är. Men. Och nu vill jag inte låta diskriminerande på något vis. Det är nog snäppet lättare för killen att verkligen leva så. Hur man än vrider och vänder på det så går ju faktiskt killen bredvid under hela resan från ett önskat barn tills det att barnet faktiskt blir till och sedan ser dagens ljus. När barnet väl är fött, från dag 1, där börjar det jämställda föräldraskapet. Åtminstone har det varit så i vår familj. Det är så jag ser på det. Men resan dit, med eller utan bebis på insidan så var det ju jag. Jag som kände, jag som sökte efter tecken. Mår jag inte lite annorlunda den här månaden? Kändes det inte extraspeciellt senaste gången vi hade sex? Som att det liksom klickade? Allt detta var det ju jag som bar på. Alla tankar och funderingar. Allt det som vi sa att vi skulle lägga åt sidan. Jag klarade inte av det och i mitt fall resulterade det i att jag gick och köpte stickor i smyg. Började göra testerna i smyg också. Tänk så kul om jag kunde överraska Micke den här månaden! Nu när vi mer eller mindre lagt ner det. Jag trodde på allvar att jag kunde få ett övertag i detta. Ligga steget före. Såklart ett sätt att försöka ta kontroll över något som jag inte kunde kontrollera överhuvudtaget. Detta är första och enda gången i vårt förhållande som jag började ha hemligheter för min egen man. Men allt handlade ju om skammen. Det kan säkert liknas vid vilket beroende som helst. Det man smusslar med och gömmer undan. Man vet att det är så fel. Och man skäms. Och man låter det fortgå. I nästan ett halvår hade vi det såhär. Jag var ute på en egen resa i jakten att bli gravid. Jag tror faktiskt aldrig att jag känt mig så ensam någon gång tidigare i mitt liv. Inte ens när jag varit supersingel, nydumpad och övergiven. Såklart var detta en ohållbar situation. Någonstans när våren började gå mot sitt slut, när min kurs i mindfulness var över och jag fortfarande inte blivit gravid då bestämde vi oss. Vi sätter igång en utredning. Visst, det kan tyckas tidigt när det knappt gått ett år men jag kände att klockan tickade. Vi hade vår älskade Love på 2 år som vi blev gravida med efter ett par tre månader. Man ska inte jämföra men vi hade liksom inga konstigheter i bagaget. Jag ville börja utesluta. Utesluta saker som kunde vara fel. Är det fel på mig? Är det fel på Micke? Än en gång handlade det om ta kontroll över saker och ting. Men den här gången var det under sundare förutsättningar. Nu var vi två om beslutet. Vi var två om att försöka bli gravida igen. Och om något nu inte var som det skulle var det bättre att få reda på det och jobba utifrån det. Ställa saker till rätta. Börja se över alternativa lösningar till en önskad graviditet. Jag har inga problem med att vägen är krokig, bara det finns en ände. Ett mål att landa i. Känslan av den stora ensamheten krympte och efter att ha stått och stampat på samma ställe var vi äntligen på väg någonstans igen. Jag måste erkänna att jag var lite rädd. Rädd för vad man kanske skulle komma att hitta eller inte hitta. Men rädslan att inte få uppleva föräldraskapet en gång till var större.

 

Så vi bokade en tid.

 

I slutet av maj skulle vi sätta igång.