LucyVida

Mm, kunde inte hålla mig längre än så. Andra filmen i Stieg Larsson-trilogin hade premiär igår och trots att jag tyckte att första filmen, "Män som hatar kvinnor" var allt annat än övertygande så var jag nyfiken på hur andra filmen skulle bli.. Tyvärr måste jag erkänna att "Flickan som lekte med elden" lämnade mig med samma känslor igen och igen...
Trist, mainstream och väldigt väldigt svensk... Den innehåller allt annat än vad boken erbjuder! Det som fick mig att fastna för Larssons böcker från start var just det storslagna, att de stack ut. Larsson-trilogin lanserades verkligen i helt rätt tid och kändes som en frisk fläkt i ett övermättat DeckarSverige där alla pocketlistor bestod av Läckberg och Marklund och där Beckfilmerna visades i repris på repris på Tv4. Jag vet, det sorgliga är att det fortfarande ser ut så i SvenssonSverige. Men just därför upplevde iaf jag dessa tre böcker som väldigt befriande..nästintill smått övernaturliga på sina ställen..men aldrig så att det blev fånigt. Tyvärr är det så jag upplever filmerna dock...smått löjliga på sina ställen. Och det kanske inte är så konstigt... Den beskrivning man får av Salander och hennes fysiska utspel i boken funkar kanske inte riktigt på film?

• Kanske är det för storslaget för att funka rent visuellt?
• Kanske är Sverige alltför mycket Lätt&Lagom för denna typ av film?
• Kanske har Brad Pitt helt andra förutsättningar att göra en bättre Kalle Blomkvist i en mer övertygande fysisk miljö?

Jag har inget ont att säga om Noomi Rapaces skådespelarinsatser för hade det inte varit för henne  tror jag att de här filmerna hade blivit rejält kalkonstämplade.. Men det gör sig inte riktigt på bioduken... Det funkar bättre i fantasin, där man inte har några givna ansikten eller karaktärer.
Så är det.