LucyVida

I'm not gonna waste my time correcting myths and rumours.
You believe what you want to believe.

Åh, jag bara älskar den här bilden! Vi ser så sjukt UNGA och oskuldsfulla ut haha!
Jenny, how's the world behind your glasses?:)



Den här bilden framkallar också en del minnen..
Här ser JAG desto dräggigare ut! Men det blev en bra kväll ändå;)

Jag har sagt det förut och jag kommer säkerligen att säga det ännu fler gånger. Michaela Forni är min favoritbloggerska och när det kommer till pennan, språket och det skrivna ordet så har hon fått en gåva som inte är av denna värld. Jag dog lite när jag läste hennes senaste inlägg om att vara stark. Herregud vad den kvinnan kommer att gå långt..

I lördags efter att vi hämtat ut biljetterna hade Micke och jag ungefär en timme att slå ihjäl innan bion började. Vi bestämde oss för att köra en sväng. Filmstaden och Söder är inte alltför långt från mina gamla hoods och helt plötsligt var vi på min barndomsgata. Traktörsgatan 16 är min gata. Där och i området runtomkring hände allt när jag växte upp. Det var där jag formades. Det var där jag odlade mina intressen som kommit att bestå än idag. Det var i mitt barndomsområde som jag lärde känna några av mina allra bästa vänner. Jenny och hennes familj flyttade in i lägenheten under vår i slutet av lågstadiet. Tänk om jag hade vetat då. Att vår vänskap skulle sträcka sig längre och förbi grundskolan. Att den skulle överleva de första vilsna tonåren när vi gled isär ett par år för att sedan hitta tillbaka till varandra i samband med att gymnasietiden tog vid och därefter aldrig mer gå förlorad. Och Carin som bodde på Viskgatan, varje morgon traskade jag iväg för att möta henne halvvägs och ha följe till skolan tillsammans. Bara det att vi möttes aldrig halvvägs. Det hände liksom inte. Jag hann i princip alltid ända fram till hennes dörr och fick knacka på. Ofta hade Carin inte ens fått på sig skorna när jag steg in. Ofta hade hon ett fruktansvärt dåligt morgonhumör och var inte alls sugen på att gå till skolan. Men det brukade ordna upp sig lagom tills vi var framme. På lekplatsen ovanför vår gård och de blå stängerna (som tyvärr inte finns kvar) kunde jag och mina vänner hänga och slänga i alla möjliga varianter tills våra handflator var helt ömma av blåsor. Vid Stenen (som inte alls kan liknas vid en jättesten längre, den är faktiskt ganska liten) viskades hemligheter. Det slöts pakter och det svors evig vänskap. Det snackades skit. Vi var osams i omgångar, men aldrig några längre perioder. Vi var barn, vi testade gränser men vi visste alltid var vi hade varandra. Precis som nu. Innerlig vänskap. Allt hände på vår gård och vi var kungar då! Åtminstone när min bror och hans vänner höll sig borta.. Vi gick hem på rasterna för att spana på killarna i 9:an (med kikare från mitt fönster!) som hängde på gården och rökte. På Traktörsgatan 16 upplevde jag min första kärlek. Mitt första lyckorus. Blygt och i smyg och helt harmlöst såklart. För inte vågade någon ta första steget. Istället satt vi i trappen utanför min lägenhet sena kvällar under sommarlovet och pratade och skojade och gud vet vad. På Traktörsgatan 16 skrevs alltför många dikter och dagböcker om min brors snygga kompisar, obesvarad kärlek och krossade hjärtan. Jag trodde jag visste vad kärlek var. Och det kanske jag gjorde också. Åtminstone ser jag tillbaka på mina barndomskärlekar med viss charm, naivitet och glädje. Den vuxna kärleken sliter mer på hjärtat och hjärnan och lämnar djupare sår. Det är iallafall min erfarenhet.

Det finns egentligen inga avstånd i min stad, ändå är jag aldrig eller väldigt sällan i mina gamla trakter. Som om jag är rädd för att min barndom och minnena jag har ska förstöras när jag återvänder. Tillträde förbjudet ungefär. Konstigt det där. Och jag kände mig lite vemodig när vi cruisade genom gatorna i lördags. Varför? Vet inte, men kanske för att jag då och då saknar min barndom så mycket att det gör ont i mig. Snälla gamla spöken radades upp längs trottoarerna, på gården och i fönstren i hyreshusen när vi gled förbi. Det var precis som om de ville höja händerna och vinka till mig. Jag blev nervös, slog ner blicken och lät ögonblicket gå förbi. Men jag log iallafall.

Igår chillade jag med Minnah:) Herregud vilken känsla. Att hålla detta lilla knytte i mina armar. Är livrädd för att hon ska gå sönder. Varenda rörelse jag gör, gör jag så försiktigt som jag bara kan. Vill ju inte störa henne när hon ser så lugn och rofylld ut i min famn. Jag vet att hon inte är så känslig och bräcklig egentligen, men jag är försiktig ändå. Hon är ju verkligen det dyrbaraste som finns i hela universum. Jag hoppas att vi kommer att bli bra vänner och att hon kommer att acceptera mig och tycka om mig. Jag önskar att tiden inte ska gå alltför fort utan att alla vi som finns i Minnahs omgivning ska få chans och tid att hinna njuta av henne som liten knatte. Jag kommer att skämma bort henne med så mycket kärlek som bara Jenny och Håkan tillåter och kanske lite till..♥