LucyVida

Idag fyller min älskling år och jag har gjort mitt yttersta för att uppvakta honom på bästa sätt. Med kärlek. Jag tror att jag lyckades rätt så bra. Om någonting gått snett idag så är det på grund av krafter som jag inte kan rå på eller påverka. Det som gör mig mest ont - i hela världen - är när jag ser min Micke sårad. Men det är väl så det är. Vi vill skydda de som vi håller av allra mest från all smärta och frustrerande nog så går det inte. Jag tycker dock att min baby gjorde framsteg idag, mitt i all turbulens och i all sorg, satte han ner foten för första gången. Kanske för första gången i sitt liv, det vågar jag inte svara på. Men det var befriande att se honom säga ifrån, helt tömd på energi. Och så lättad. Det var skönt att se honom så lätt, som en fjäder. Enough is enough. Jag såg honom röras till tårar när han öppnade sina presenter. Jag såg glansen i hans ögon när han upptäckte vilka fler som slöt upp för att uppvakta honom på hans dag.

Min älskling förtjänar kärlek. All kärlek i världen förtjänar Micke. Ska jag berätta varför? Det är så enkelt. För att han är fan den godaste människa jag någonsin känt och han är den mest godhjärtade människa jag någonsin kommer att känna. Micke har aldrig ett ont ord att säga om någon annan. Inte ett enda. Och om någon av någon anledning hackar på Micke eller försöker provocera honom till bråk så bottnar det i ren och skär avundsjuka och missunnsamhet. Tänk att en människa kan vara så liten. Precis så liten kan en människa vara. Det får mig att kräkas lite i munnen.

Vanligtvis är jag allergisk mot svenska feminister, ähum jag menar kvinnliga deckarförfattare förstås! Läckberg och Marklund är uttjatade, överskattade och ointressanta när det kommer till underhållning och spänning. Kul då att en frisk fläkt som Ann Rosman kommer som från ingenstans och klättrar sig upp längs pockettoppen. Jag sträckläste Fyrmästarens dotter och trodde väl aldrig att nästa bok skulle vara ens hälften så bra. Det är ju lätt att förväntningarna blir så höga att de inte kan infrias en andra gång. Men faktiskt, så gillade jag Själakistan ännu mer. Jag är egentligen ganska lättflirtad när det kommer till deckare. Ett enkelt klassiskt mord, gärna med en dos stryknin med i mordgåtan, sen är det klart! Är barnsligt förtjust i old school klassiker av den sort som deckarmodern Agatha Christie levererade. Det ska vara givna och mystiska platser som trollbinder en, ett mord eller två, flera potentiella skyldiga, en och annan skum typ, ett par karaktärer att älska, ett par karaktärer att hata och så givetvis en Poirot eller Miss Marple som elegant löser fallet allt eftersom ledtrådarna delas ut. Mer än så behövs inte för att jag ska falla. Rosman levererar platsen (havet och ett till ytan idylliskt öliv), hon levererar karaktärerna av alla dess slag och hon har förmågan att knyta samman det förflutna med nutiden under rysligt spännande omständigheter. Såklart finns det ingen Hercule Poirot som löser morden men vem har egentligen lyckats med att ta fram en sådan karaktär efter Agatha Christie?

Läs eller dö...

Söndagsångest. Bakisångest. Blev av med min jacka på The Tivoli igår och så tappade jag bort min favoritring. Och hur gammal sa jag nu att jag var igen..? Lär mig aldrig. Och just det, sen saknar jag mitt blonda schleeetna hår också! Kom tillbax!:(

Nu blir det pizza och cola.

Ibland älskar jag mitt jobb, särskilt när vi får såhär fina julklappar! Grymt vårväder bjuder självklart på en förmiddagspromenad. Har redan tjuvstartat och använt dem på jobb de senaste dagarna men nu är det dags att ta dem på en en riktig promenad och låta vaderna och rumpan få jobba ordentligt. Mina nya älsklingar heter BodyTrain Mesh. Och var hittar man dem? På Puma såklart!:)

Lucy har haft denna blogg i över ett år nu, en blogg som jag följer varje dag med stort intresse. Hon skriver alltid så fint om de i vår närhet och framförallt så fint om mig. Jag tänkte att det nu var dags att skriva något  om min Lucy!

När jag första gången såg Lucy på det där dansgolvet för sisådär 20328 timmar sedan kändes det på någotvis speciellt. Jag vet det låter fånigt men någon slags kärlek vid första ögonkastet var det nog. Så otroligt vacker i sitt långa ljusa hår och det härliga leendet. Den kvällen, sedan den iskalla novemberkvällen när vi satt och pratade, om allt och inget, skrattade och drack en varsin öl, visste jag att det var något stort på gång. Det kändes som allt bara stämde, natten var vår och vi två stjärnor i himmelen som lyste i kapp.

Ju mer vi sedan träffades och pratade desto mer kär blev jag. Det är lätt att bli kär i Lucy. Hon har en fantastisk utstrålning som inte riktigt går att förklara. Nära till skratt och ett hjärta som är så varmt att jag aldrig riktigt frusit sedan dess.

Lucy är den mest omtänksamma person jag vet. Hon ger så mycket kärlek till de närmsta omkring henne.

Lucy får mig lätt att skratta. Det gillar jag.

Lucy är, precis som jag, en obotlig romantiker, på gott och ont antar jag.

Lucy är ärlig och rak, stark och envis och samtidigt väldigt skör och bräcklig.

Lucy är bra på att lyssna.

Lucy är intelligent.

Lucy är vacker.

Lucy är söt.

Lucy är glad och sprallig.

Lucy är mysig.

Lucy är kärlek.

Lucy är min kärlek.

♥

Äntligen ser vi ljuset i tunneln för den här veckan. Fredag imorgon, och du är så välkommen min vän. Kaoset i mitt liv verkar inte vilja upphöra för tillfället. Det bara späds på liksom. Men trots all inre oro och huvudbry tänker jag ha en helt underbar lördag i Köpenhamn. Jag tänker ignorera all smärta och bara NJUTA med mamma och tjejerna. Det ska provas klänningar, skor, tiaror och alla möjliga accessoarer! Jag ska hitta min drömklänning på lördag och jag ska känna mig som en prinsessa i den. Så jäkla underbart!

Idag har jag förresten shoppat en ny väska. En ny väska kommer med nytt liv. Jag har redan kasserat min gamla, som jag förresten haft alldeles för länge. I den gamla väskan bar jag runt på en massa skit, onödigt bagage. Nu rensar vi ut och startar om. Min inköpta Don Donna får symbolisera mitt nya liv. Fräsch tanke.

Jag skriver ganska ofta om orättvisor men faktiskt så är livet bra orättvist ibland. Här satt jag på mina höga hästar i slutet av 2010 och tänkte att 2011 skulle bli mitt år. Tyckte att jag förtjänade det, att det var min tur nu. Men 2011 hann knappt börja innan första bakslaget kom, som en käftsmäll med posten dessutom. Och nu kommer jag att få leva med den här oron åtminstone 6 månader till. Med lite grundläggande matematik kommer vi snabbt fram till att om 6 månader, ja då återstår inte så värst mycket av det här året. Men vadå, vi har ju alltid 2012..

Ett pissigt år, det är vad det är so far. Jag vet att detta året kommer med så mycket gott också men just nu, i det här ögonblicket och efter den här eftermiddagens prövningar, kan jag inte känna det. Må vara att jag överdramatiserar det som sker mig, min kropp och mitt liv. Men idag är jag faktiskt helt knäckt.

♥

Thirteen years old, lipstick and boys
I never knew how lucky I was to have you
The great teenage depression our domestic civil war
And I think back you were the one to pull me through
Yeah what it comes down to is you are the one who truly understands
Wherever you go I hope that you know that I'm at your command

And I will always be your soldier
I'll be marching by your side
I'm not deserting
I'll be there for you
Oh please believe in this oath of allegiance

I will be strong for you, I will belong to you
Carry you, bleed for you
Run for miles

Känns som att det kretsar väldigt mycket negativ energi kring flera i min omgivning i just nu. Jag avskyr det och önskar att det vänder snart. Visst måste man ta sig till botten för att komma upp igen. Visst måste det vara mörkt för att det ska bli ljust igen. Visst är livet som en ständig berg- och dalbana. Jag vet allt det. Men nu vill jag bara att ljuset ska övervinna mörkret. Att allt negativt som sker upphör och ersätts av lycka och positiv energi. De jag tänker på sliter sina hjärtan. De jobbar så hårt och förtjänar en vändning. Verkligen.
Så kom igen nu solen, värm dom som behöver dig.
Det är fan på tiden.