LucyVida

En inte alltför kall fredageftermiddag står jag i rulltrappan i ett gigantiskt varuhus i Schwerin när det plingar till i mobilen. Det var min älskling som skrev ett sms för att berätta att mina provsvar hade kommit och han undrade om han skulle öppna brevet. Såklart skulle han det.

Ett par minuter blev till en evighet. Jag och damerna steg av rulltrappan och gick ut ur varuhuset för att hitta en mysig restaurang. Men jag kunde inte tänka på annat än provsvaren. Var det bra eller dåligt att jag fick ett brev och inte ett telefonsamtal? Hur var det nu. Vem skickar ut ett brev med dåliga svar en fredag inför helg och allt? Det händer väl inte? Jo det gör ju det. Så var det ju faktiskt förra gången.. Tankarna var många och efter vad som verkligen känts som en evighet kom det ett nytt sms från Micke. Mina provsvar var normala.

Jag är normal.

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli lycklig av att läsa de orden. Jag känner hur allting släpper.  Sex månaders oro slutar här och nu. Jag bryter ihop och kan inte hålla tillbaka tårarna. Och trots att jag inte känner alla så nära i vårt lilla damgäng så är jag glad att ha dem alla omkring mig. Att jag sätter ord på mina tårar och berättar min historia leder till att fler dörrar öppnas, andras historier berättas och jag lär mig ännu mer. Nära vänskap är sannerligen att föredra framför ytlig.

Och tanken slår mig igen att det är verkligen inte kallt för att vara i slutet av november.
Inte alls.

Sjukt snygga Beyoncé! Älskar Countdown. Den ger mig energi!!!!!:)

Idag blev jag STOLT ägare till en av AprillAprills (läs även min kära kollega Johanna) snygga illustrationer. Har länge beundrat just det här motivet med de fina babushkorna, en personlig favorit:) Kika in på signerat.se för att se och klicka hem fler illustrationer av superduktiga Johanna!
Och hennes blogg hittar du här.

Herregud vilken hets det var med Versacekollektionen då! Bling-bling-ringen lyckades jag till slut klicka hem men klänningen var ju long gone inom sekunden av ett ögonblick. Har dock hittat den på Tradera och är med och krigar för den nu, envis som jag är. Frågan är till vilket pris. Det får vi se:)

Och just det, två veckor har nu blivit minst tre till fem veckor innan jag får mina provsvar, fick jag lära idag. Efter att mer eller mindre ha vaktat posten i dryga två veckor nu tappade jag modet eller rättare sagt tålamodet och kontaktade kliniken på egen hand vilket ledde till detta besked. Jag får minsann lugna mig minst en vecka till fick jag till svar.
Snorkfröken där.
Och jag fortsätter att vänta. Som ett litet ljus.

Versace är HM:s senaste gästdesigner och kampanjen drar igång imorgon kl.10. Kollade just in den med låga förväntningar. Är inte riktigt min stil med alla färger och pråliga detaljer men faktiskt så har jag hittat två guldkorn, en klänning och en ring, som jag ska försöka klicka hem imorgon. Om jag ens kommer in på sidan kl.10 vill säga...;)

Forni skriver i ett av sina inlägg om hur hon inom loppet av en månad vände upp och ner på tre viktiga grundpelare i livet: relation - bostad - jobb. Hon blev lämnad av mannen hon älskade i samma veva som hon skrev på såväl bostads- som jobbkontrakt. Och jag kan inte låta bli att fundera över att det faktiskt ofta är så att stora och omvälvande saker i livet väldigt sällan kommer allena. Ibland måste smärtsamma och obegripliga händelser inträffa för att man ska komma dit där man är menad att vara.

Se bara på mig.

Det är lustigt hur allt har en förmåga att hända samtidigt. När jag var 27 förlorade jag jobb och ett fyraårigt förhållande inom loppet av en och samma vecka. Och där satt jag i en etta med ett skilsmässomarsvin. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller hur jag skulle motivera min morgondag. Viktigt för mig var att ändå försöka skapa rutiner i kaoset. Försöka hitta en mening med att gå upp ur sängen, varje dag. Jag hade en fantastisk storebror som drog i mig. Fick upp mig. Jag fick in rutiner på att vara social. På att boka in "möten" om det så bara var en frukost hemma hos brorsan så banne mig skulle jag vara där klockan 9 nästa dag och inte klockan 14 bara för att jag kunde. Ibland lyckades jag, ibland inte. Men det viktiga är att man försöker. Man kan inte begära något mer. Och till slut finner man mening med tillvaron igen. På riktigt.

Divine Magazine är en gratis webbtidning med fokus på välmående och inspiration för en njutbar och hälsosam livsstil. Vi vill skapa en tidning där skönhetsideal, press på att vara "bäst på allt" och ha en bra karriär skjuts åt sidan. Vi delar bland annat med oss av goda recept, hälsoartiklar, spännande intervjuer, mode, skönhetstips, resereportage, film- och boktips samt lite vardagliga tips på hur man får en hållbar och välmående livsstil.

Kolla in senaste numret av DM! På sidan 27 hittar du kanske någon som du känner igen.
Klicka här för att komma till Divine Magazine.

Jag hörde dig, blev nyfiken och tassade på tå till ditt rum. Helt i onödan.

Du var klarvaken och brast ut i ett busigt leende när du såg mig. Och jag smälte. Som vanligt.

Du vände och vred och jollrade. Du var inte alls trött längre.

Jag tog upp dig fastän jag kanske inte borde. Men det går ju inte att motstå dig.

Med dig i min famn kikade vi runt på alla dina saker i ditt varma, fina rum med alla varma och klara färger.

Du gillar Nalle Puh. Jag kan redan ana att du kommer att bli ett stort fan med tiden.

Vi hör din pappa från vardagsrummet. Han frågar om jag tagit upp dig.

Jag som tyckte att jag var diskret.

Ja, svarar jag lite skamset. Jag kunde inte låta bli.

Såklart är det mer än ok. Jag vet ingen som har så flexibla och kärleksfulla föräldrar som du.

Vi går in och sätter oss i vardagsrummet.

Du tycker om mitt silverhalsband med fyrklövern. Du vill ha det men jag busar bort din envisa vilja.

Tids nog ska du få hålla och känna. Men inte riktigt än.

Jag älskar dina små händer i mina. Efter en liten stund, när du grejat färdigt, så somnar du i mina armar.

Det är det största jag vet just nu. Att ha dig vilande i min famn.

Då känner jag att jag lyckats.

På bottenvåningen i vårt hyreshus finns en loppisbutik. För 5-10 år sedan fanns det inte i min värld att gå på loppmarknad. Bara tanken att köpa secondhandprylar var dammig, smutsig och rentav äcklig tyckte jag. Jag är av helt annan åsikt idag kan jag säga. Idag vet jag inget som känns så äkta och nostalgiskt som att gå på loppis. Jag har upptäckt att ju äldre jag blir desto större behov har jag av att söka mig tillbaka till mina rötter, till mitt 80-tal och till min barndom. Hur coolt känns det inte att stå och bläddra i gamla barnböcker och återupptäcka eller känna igen böcker från när man var liten? Böcker som jag ibland glömt bort att de ens fanns. Jag mår skitbra av det och av alla dessa döda ting från en svunnen tid. Det är få saker som får mig att känna mig så levande som just prylarna och leksakerna från min egen barndom.

På morgnarna när vi går till bilen brukar jag alltid kika in i loppisbutikens skyltfönster för att se om det frontats något nytt som kommit in. Och i måndags upptäckte jag till min barnsliga förtjusning att de fått in ett Lundby dockhus. Lundby. Lundby. Lundby. Lundby är nostalgi. Jag älskade mitt eget Lundby hus. Jag älskade att möblera om i det och jag älskade att tända de små taklamporna. Sedan jag såg det där huset i måndags har jag knappt kunnat tänka på annat. Tyvärr är inte just detta hus i ett jättebra skick så det blir inget köp. Men jag är på jakt så till slut ska jag nog vinna tillbaka mitt Lundby dockhus. Jag kan verkligen inte tänka mig en snyggare möbel just nu. Och nej, jag vill inte köpa ett helt nytt i en leksaksaffär för det är inte samma sak. Inte för mig.

Jag och Micke ska på maskerad i början av 2012. Det kommer lätt att bli årets happening! Allra bästa Pillan bjuder in till stor fest och maskerad när hon ska fylla the big 30. Och nu funderar jag för fullt på min kostym. Nu när tillfälle ges tänker jag SÅKLART passa på att gå som Madonna. Frågan är bara vilken epok i hennes karriär som jag ska välja att gestalta? Svårt beslut. 80-tal eller 90-tal?
Där är jag just nu.

Vad gör man när en ledsen mamma och mormor ringer och berättar att Vincent inte har ätit ordentligt sedan igårkväll? Jo man får en klump i halsen. En grym, hjärtskärande och tyvärr välbekant klump. Och så får man panik. Vårt älskade marsvin har hunnit bli dryga 5 år. Det är mer tid än vad många marsvin får uppleva. De få gånger (tack och lov) som Vincent inte mått bra, har jag försökt intala mig själv att:  Ja, ok. Säg att hans stund är kommen nu. Det är fruktansvärt på alla sätt och såklart hemskt men det är ändå ok för han har levt ett så himla gott liv. Han har levt det bästa liv. Och det är ju sant. Det finns ingen som har det så bra som Vincent men det är ju ändå en klen tröst när paniken tränger sig på och egot träder fram. Saknaden blir för stor. Man kan känna saknaden och hans frånvaro trots att han fortfarande är här. Fastän han inte är död än. Men så funkar jag. Jag föreställer och förlikar mig med det värsta, men hoppas på det bästa.

Direkt efter jobb ringde jag på hos mamma. Hon var glansig i ögonen när hon öppnade men stämningen kändes inte kaosartad. På telefon sa jag att hon kunde testa och ge honom lite blåbärssoppa för det brukar han tycka om när han varit sjuk. Mamma hade fått i honom lite och när jag kom in och lyfte upp min gullunge så såg han lite piggare ut. Ögonen. Allt syns i ögonen. Och Vincents fina ögon var stora och klara och levande. Paniken släppte. Jag satt hos honom och såg hur aptiten mer och mer kom tillbaka. Han sökte sig till maten självmant, precis som det ska vara. Och när jag gick hem var han som vi är vana att se honom. Matglad och kelig. Lite tagen och trött kanske. Men i princip som vanligt. Oavsett hur det här kommer att sluta och när hans liv än kommer att sluta så vet jag som sagt att han har haft det bästa marsvinsliv en liten marsvinspojke kan ha. Men mentalt kommer jag aldrig att känna mig redo när den stunden väl inträffar. Paniken vilar gott i mitt hjärta. Just nu.

Helt slutkörd är jag efter stress med månadsbokslut och allt vad det innebär. Så surfar jag in på Mickes blogg och ser hur olika våra dagar sett ut idag och blir avundsjuk. Tror jag ska ta med mig ett fysiskt wordfeud a la Alfapet till jobbet nu när det lugnat ner sig och se om någon vågar möta mig i en match IRL. Är dock tveksam till det. Det går inte att vinna över mig.