LucyVida

Det blev musiken som räddade mig 2008. Musik kan vara som balsam för själen och ett brustet hjärta och jag har många gånger funnit den bästa terapin i min ensamhet med musiken på ständig repeat tills jag tröttat ut mig själv. Till slut behöver jag inte ens sätta på spelaren längre. Till slut sitter musiken i väggarna precis som alla minnen från en svunnen tid kan göra vilket kan vara både på gott och ont. 

 

Efter en tid, när det mesta av såren läkt (vilket de alltid gör till slut, tro mig) och jag kände mig starkare var det därför dags att hitta en annan lägenhet. I princip hela vårt fyraåriga förhållande hade fortlöpt i min 1:a. Det satt som sagt i väggarna vilket gjorde mig mer och mer obekväm ju längre jag kom i processen med mitt nya liv. Pusselbitarna matchade inte längre. Jag hade växt ur mitt eget boende och det var dags för en ny garderob på något vis. Under sommaren 2008 började jag då aktivt att leta efter nytt boende till mig och Vincent. Med facit i hand kan man väl säga att det var där och då som det verkligen vände. 

 

Helt plötsligt var det inte längre alla andra som var i rörelse.

Jag var på väg igen.

Äntligen.

Och den här gången starkare än någonsin.

 

 

 

 

 

 

 

 

25 januari, 2004.

 

 

En helt vanlig söndagskväll i oktober nästan 4 år senare sitter vi i den beiga Ektorpsoffan i min 1:a och slötittar på tv, precis som alla andra helger. Vincent har precis fått kvällsmat och krafsar runt i buren ute i köket. Så fort jag öppnar kylen blir han som tokig och gnyr som en liten bebis efter något att äta. Men så är han ju också vår marsvinsbebis sedan 1 år tillbaka. Jag funderar över om jag ska ta mig till Hemköp för att köpa lösgodis. Orkar jag? Han erbjuder sig att gå. Men äh, vi struntar i det säger jag. Det är bara så onödigt. Onödiga kalorier. Onödigt avslut på veckan. Nu är det bara några minuter kvar tills han kommer att säga de där orden. Den där meningen som kommer att förändra allt. Snart finns det ingen återvändo. Än så länge är jag dock lyckligt ovetande.

 

Helgen har varit bra. Ovanligt bra faktiskt tänker jag. De senaste veckorna har han varit så himla nedstämd och jag har som vanligt tampats med mina magsmärtor över det. Men det har ju inte med mig att göra. Det är ju inte mitt fel har han sagt gång på gång. Det är annat. Jobbet och plugget som tär på honom. Det är inte lätt, jag vet. Han har massor att göra. Han är stressad. Och min oro och magkramperna beror förmodligen minst lika mycket på att mitt vikariat på IKEA precis gått ut. För första gången i mitt liv är jag arbetslös vilket skrämmer mig såklart. Jag som alltid ska vara så duktig. Jag som alltid har haft en plan står för första gången utan vägledning och mål vilket får mig att må illa. Men det blir säkert bra tänker jag. Det finns en mening med allt. Och 2008 kommer ju att bli vårt år. Efter att ha pendlat till varandra i snart 4 års tid ska vi äntligen flytta ihop i en 3:a på Maria Park. Nya lägenheter ska byggas till våren och vi var med i utlottningen om dem för ett par månader sedan och äntligen har det blivit vår tur! Vi skrev på hyreskontraktet för några veckor sedan. Det var ovanligt att se honom, nästintill uppklädd, i skjorta och allt när vi promenerade iväg till Helsingborgshems huvudkontor för att skriva kontrakt. Han var så snygg. Så seriös. Det här var på allvar. När vi var klara firade vi med pizza på det där nyöppnade stället på Kullagatan som snabbt blivit en favorit, Haket. Det kändes verkligen som att det skulle vända nu. Nu skulle det äntligen bli vi på riktigt. Allt skulle bli så bra funderade jag för mig själv. Det har varit en tuff tid men den här helgen hade som sagt varit riktigt rolig. Han hade varit så glad. Ovanligt glad. Vi hade varit och bowlat med Jenny och Håkan kvällen innan och det var så himla god stämning. Han var så kärleksfull. Ovanligt kärleksfull. Det kändes nästan som i början av vårt förhållande. När det inte fanns några fel eller brister, varken hos honom eller mig. När allt fortfarande var oförstört. När han var helt underbar. När kärleken fortfarande var en lek.

 

Tv:n lockar inte längre så jag reser mig ur soffan och ställer mig vid fönstret. Tittar ut. Det är mörka kvällar nu tänker jag. Höst. Det bekommer mig inte särskilt mycket. Jag har ju alltid älskat hösten. Om jag bara visste vad jag skulle göra nu när jag blivit arbetslös..

Så avbryter han mig i mina tankar. "Jag är inte lycklig" säger han och tar av sig glasögonen som egentligen är mina men som han alltid lånar när han är hos mig. Han behöver glasögon men kommer sig aldrig för att boka tid och gå till optikern. Så har det varit under hela vårt förhållande. Han har inte kunnat förmå sig att boka tid för en synundersökning på 4 år. Men så har han ju kanske inte haft någon anledning heller. Han har ju haft mina glasögon. Mina fula och avlagda, men visst. De fyller ju sin funktion.

"Vad sa du?" frågar jag som inte riktigt kan ta till mig det han sagt. Förmodligen hörde jag fel.

"Jag är inte lycklig" upprepar han.

"Nähe" svarar jag. "Hur länge har du känt så då?"

Det blir tyst ganska länge. Han funderar. Sedan säger han "ett halvår kanske".

Den rationella sidan i mig tar totalt överhanden, förmodligen är det någon slags försvarsmekanism som triggas igång. "Ett halvår? Du har känt så i ett halvår? Och vi skrev kontrakt på lägenheten för mindre än en månad sedan. Hur tänkte du då???" undrar jag.

Det blir tyst igen och detta är bara en av många frågor som det kommer att visa sig att jag aldrig kommer att få något svar på.

 

Här slutar större delen av mitt detaljminne från den här oktoberkvällen. Efter det är mitt fokus som bortblåst. Och jag minns resten av kvällen i bilder mest som flashar förbi. Han ligger i mitt knä och är ledsen. Jag tröstar honom, för att en stund senare bli förbannad både på honom och mig själv. Det är väl inte jag som ska trösta? Jag är ju den som behöver tröst. Jag har precis blivit dumpad. Jag minns inte vad som sägs och inte sägs. Det enda jag vet är att nu och den här gången finns det ingen återvändo. Han har lagt in dödsstöten. Jag kan inte längre göra honom lycklig. All magont, huvudbry och oro helt i onödan. Min kamp för honom och kärleken, helt fruktlös. Vi ligger stilla i 140 sängen, som faktiskt han har betalt. Undrar hur vi ska göra med den. Måste jag köpa ny säng nu? Vem bryr sig. Det är tidig morgon och några timmar kvar till hans tåg till Gbg går. Han stannar alltid hela söndagen och tar första tåget som går måndagmorgon, direkt till jobbet. Vi ligger sked och han håller om mig. Försöker trösta mig. Till slut får jag en panikattack. Det går inte. Det är inte rätt. Jag behöver tröst och kramar men inte från honom. Han är inte den som kan hjälpa mig med min nyvunna smärta och hjärtesorg. Inte när han är den som orsakat den. Jag får svårt att andas och känner att jag kan inte stanna en sekund till i lägenheten. Jag kan inte vara här tills han ska gå, för gott. Bättre att lämna än att bli lämnad, en gång till.

Jag går ut i köket. Tar fram transportburen. Jag väcker Vincent och får ner honom i den lilla buren med lite hö och grönsaker. Tar på mig ytterkläderna i hallen och säger "Jag klarar inte detta. Jag går hem till mamma nu". Han kommer ut i hallen och möter mig, omfamnar mig och vi kysser varandra som vi aldrig gjort förut. Och jag visste där och då att det här är allra sista gången vi ses. Jag kommer aldrig att se honom mer. Det faller sig inte naturligt. Vi bor ju inte ens i samma stad.

 

Jag sover ingenting de sista morgontimmarna. Väntar bara på att klockan ska bli 8 så jag kan ringa Manpower och boka av intervjun som jag har hos dem klockan 10. Jag skyller på tråkigheter inom familjen, vilket i och för sig inte är helt osant. Mamma är orolig för mig. Hon har varit med förut. Hon har sett mig i det här skicket förut. Vad gör man utan sin mamma när det kommer till ett brustet hjärta? Jag har ingen aning. Hon är mitt skyddsnät och jag skulle aldrig klara mig utan henne.

 

När jag ringt mitt samtal går jag tillbaka till min lägenhet. Det är ljust nu. Alla hans grejer är borta. Det var i och för sig inte så mycket. Mest kläder.

Jag går ut i köket och finner ett papper på köksbordet.

På papperet står det "Förlåt, för allt".

 

Det är en helt vanlig måndagmorgon i oktober år 2007. En ny vecka har precis börjat och alla är på väg till jobbet, skolan eller någon annanstans.

 

Alla är på väg.

Alla utom jag.

 

 

 

 

Det här var ändå lite gulligt.

När jag körde av dagens kundbetalningar på jobb så upptäckte jag den här lilla hemliga lyckönskningen.

Helt plötsligt var förmiddagen inte så färglös längre:)

 

Japp, det fick bli den idag.

Som sagt, kunde höggravida Neneh Cherry posera på scen i sin lilla svarta på 90-talet, så kan jag.

 

Bra vecka det här förresten. Det går undan nu. Snart bara tre veckor kvar att jobba!:)

 

En dålig start på helgen fick en desto bättre vändning på lördagkvällen.

Jag som har känt mig så stark de senaste veckorna, både psykiskt och fysiskt, landade med en rejäl

smäll. Helt oförberett. Helt oväntat.

 

De som inte har några vänliga ord att säga till mig just nu. De som endast verkar som energitjuvar.

Jag ber er, håll er borta. Det är en känslig period att vara höggravid. Man är i ett utsatt och ganska så känsligt läge. Jag behöver inga negativa tankar just nu. Jag undviker all negativ energi så gott jag kan.

 

Nåväl. Min räddning i lördags var när Kent brände av sitt sista nummer. Det går inte att beskriva hur viktig den låten är för mig. Allt föll på plats och det var en fin och ljummen kväll i Pildammsparken i Malmö som inte kunde slutat på ett bättre sätt. Och resten av helgen blev inte så tokig ändå.

 

:)

 

 

Idag är jag världens lyckligaste!

Vi har varit på ultraljud  i eftermiddags och fått heja på Lillfisen en sista gång via skärmen..

Nästa gång vi ses blir det live och jag längtar och är nervös på en och samma gång. Allting ser jättebra ut. Vi har en liten kille som följer medelsnittet så det ser ut att bli en 3,5 kilos bebis. Puh säger jag och vågar andas ut lite..

Han ligger även fixerad med huvudet neråt så skulle ju kunna ploppa ut tidigare om han så vill. Är han lik sin mamma lär han inte vilja ligga därinne och dega alltför länge. Är han lik sin pappa har han förmodligen ingen brådska. Då ser vi honom kanske till jul om vi har tur;) Skämt åsido. Vi får väl se när han tittar ut..

 

Världens sötaste lille bebis är det iallafall och grymt snygg profil redan nu, med Mickes raka näsa (han ser ut att slippa min grisnäsa thank god!) och mina plutvänliga läppar. Bra mix där vill vi tro!

 

Äh det är så spännande nu! Längtar!:)

 

 

Jag har snöat in mig på vimplar till barnvagnen..

Det ser så festligt ut:)

 

Den här är gjord helt av retrotyger. Vill ha.