LucyVida

Den här tröttheten dödar mig.

I helgen har jag sovit, sovit, sovit. Och så har jag tittat på Melodifestivalen för första gången i år. Tycker fortfarande att Loreen ska vinna. Jag har sett Whitney Houstons begravning och ett ärligt och rakt i hjärtat tal av Kevin Costner. Så mycket man som han är nu när han närmar sig pensionsåldern har han väl aldrig varit. Snygg är vad han är. Trodde väl aldrig att jag skulle tycka det om Kevin Costner. Nåväl, jag har även hälsat på mamma, Per och kelat med Vincent. Sen har jag busat med Minnah (och hennes föräldrar) och pekat finger åt henne, för det är det allra roligaste hon vet just nu. Dessa krav..Haha.
Jag har frossat i sushi och Calippo cola kan vara den godaste glass som finns. Och så har jag kollat på 30 grader i februari på svtplay så att jag äntligen är i fas ikväll när det tredje avsnittet visas. Och så har jag såklart deppat ner mig i otaliga videos och framträdanden av Whitney på youtube och gråtit floder. Den rösten alltså. Och så såg jag Top Model Sverige igårkväll med alla dess alldagliga deltagare. Alla kan onekligen bli vackra med rätt make och styling. Lönt då att ha ett sånt program. Slutar aldrig att irritera mig över det. Alla dessa grå möss. Den inre skönheten tränger aldrig igenom. Kanske för att den inte finns i dessa tonårstjejer.

Ja, så förflöt min helg.
Visst är det sjukt jäkla underskattat att sova?
Love it.

Whitney Houston.


I hallen pryder vi väggen med några av våra Lp-skivor. Fyra stycken som byts ut då och då. Och Whitneys andra skiva, Whitney, har kommit att bli ett permanent val för min del. Jag köpte den skivan på en loppis för ett tag sedan. Mycket för att jag alltid älskat Whitneys hits och särskilt I wanna dance with somebody som är med på den här skivan. Dock behöver jag inte köpa en gammal repig och illabehandlad Lpskiva för att höra den låten. Såklart inte. Det handlar först och främst om omslaget. Skivomslaget symboliserar en svunnen och viktig tid för en nostalgiker som jag, som alltför ofta väljer att se bakåt och romantisera istället för att blicka framåt. Min barndom. Mitt åttiotal. Spotify är bra på mycket och gratis är gott. Men det fysiskt påtagliga värdet i musiken kommer Spotify aldrig att kunna leverera. Vilket kan kvitta för dagens generation och säkert flera i min generation. Men för nostalgikern, barnet och tonåringen i mig spelar det stor roll. Jag kommer aldrig att göra mig av med mina Lpskivor. Tvärtom. Jag tycks bara samla på mig fler och fler. Som att jag ständigt lägger ett pussel där allt fler bitar faller på plats med tiden. Det gör mig hel att minnas min dåtid. Därför blir jag splittrad när en legend från min barndom går bort.

Att Whitney dör, inte ens 50 år fyllda, är kanske inte direkt oväntat. Men inte blir det mindre sorgligt för det. Chocken. Det är som att luften går ur mig. Och såklart väljer jag att minnas. Allt jag kan. Bodyguard hade premiär i Sverige när jag var 12 år. Mamma och jag var och såg den på bio. Det var 15-års gräns och jag tyckte det var både spännande och mysigt att se den med mamma. Vi älskade redan soundtracket och framförallt I will always love you, såklart. Jag minns ett annat tillfälle från samma tid när låten var ny och mamma och jag körde genom stan, mot Laröd. Vi tog alltid strandvägen när vi av någon anledning skulle åt det hållet, bara för att drömma oss bort när vi passerade husen som ligger så fint vid stranden. Här ska vi bo nån gång, tänkte vi varje gång. Höjdpunkten var när vi närmade oss Tinkarpsbacken och de på den tiden nybyggda, gula HSB-husen, även kallade Melrose Place-husen (internt..). Det var en av mina högsta drömmar som liten, att få bo där. Och jag minns den kvällen, någon gång 92-93, när mamma och jag cruisade förbi till tonerna av Whitney. Och jag hade min röda jacka med spräckligt färgat foder på insidan. Allt kändes så fräscht och modernt. Inga drömmar var ouppnåeliga. Så 90-tal.

Och det är så jag nu i första hand väljer att minnas Whitney Houston, som en stor stjärna vars drömmar slog in. Fräsch och modern. Och det är med nya ögon, en aning sorgsnare, som jag kastar en blick på Whitney imorgon bitti när jag låser dörren och ger mig iväg.

Med nyheten om Whitneys bortgång dog även en bit av mitt barndomshjärta. Det är inte första gången så sker och garanterat inte den sista. Jag kommer dock aldrig att sluta lägga mitt pussel. Mitt liv är som en evig jakt på de där pusselbitarna. Allt för komma så nära känslan som möjligt. Av att vara hel.

Mänskligheten. Ibland tappar jag all tilltro fast jag inte borde. Jag vet bättre än så. Men, idag är en sån dag. Så upptäcker jag Sokos nya video och inser det självklara, störst av allt är kärleken. Ingenting annat spelar någon roll.