LucyVida

Oj. Det har varit en omtumlande dag idag. Vårt kära mirakelmarsvin som turligt nog tycks ha minst nio liv har opererats idag. Det var en godartad tumör, tack och lov. Inga problem med ingreppet. Men det är ju alltid en risk att söva en gnagare och i synnerhet en liten en som ett marsvin. Men Vincent klarade det, galant. Han är en tapper liten krigare som verkar älska livet så mycket att han inte vill lämna oss än. Det gör mig glad. Men han har ju allt att leva för. All kärlek och komfort, och alla dessa tv-serier han följer. Det är väl helt enkelt så mycket spänning i hans vardag. Ett liv att älska. Bra det:)

Vilken bonus. Jag känner mig så redo för att hålla helg. Nu!

Lillfisens meny -  19 mars till ??????

Jag ska inte klaga. Det finns de som får stå ut med värre cravings..

Tugga tegelsten och sura disktrasor till exempel.

Men hade varit roligt att få njuta av en god köttbit igen.

Ska ta ett snack med Lillfisen om det.

För ganska så längesen, långt innan vi hade tankar på en egen bebis läste jag det här öppna brevet som Fredrik Backman (fredrik.cafe.se) skrev till sin ofödda son när han och hans fru gick i väntans tider. Och som jag grät. Och jag visste såklart där och då att jag aldrig någonsin kommer att kunna författa något liknande. Inte med Fredriks touch. Alltså den killens begåvning när det kommer till skrivande går beyond alla rimliga gränser. Det är därför jag älskar hans texter så himla mycket. Och jag tar mig nu friheten att låna, eller egentligen bara synliggöra, hans kärleksförklaring till sitt barn för att det är så otroligt vackert. Och viktigt. Och jag önskar att alla föräldrar, såväl blivande som redan befintliga aldrig glömmer bort vikten av hur viktigt det är att älska och vidare lära sina barn förmågan att älska. Att i alla lägen försöka vara en så god förebild som möjligt även om man såklart kommer att misslyckas också. För även om man inte tror det så är det just det man är och från den dag man bestämmer sig för att sätta en liten knatte till världen så är ens främsta och absolut viktigaste uppgift i livet från och med nu och för alltid att vara en så god förebild som möjligt. Jag kommer då sannerligen att göra mitt bästa för att lära vår Lillfis kärlek och vad som är viktigt här i livet. Skulle jag misslyckas med att bygga en trygg och bra grund för vårt barn. Då har jag misslyckats med allt. Tuffa krav på mig själv? Inte alls. Enligt mig är det ett livslångt åtagande och val att sätta barn till vår jord och guida dem rätt i livet. Just därför har jag velat vänta med det. Och nu? Nu är jag så redo som man bara kan bli.

Här kommer Fredriks brev till sin son! Läs och gråt av lycka för att det finns så fantastiska föräldrar, på riktigt ♥

Ja. Jag borde väl säga något. Det känns så va? Jag är ju din farsa och allting liksom. Ett faktum som, är jag rädd, kommer återspeglas betydligt bättre på mig än på dig.

Jag hoppas att du en dag förlåter mig för att jag lät dig dominera innehållet i hela den här bloggen innan du ens fanns. Jag vet inte om det kan ursäktas med faderlig stolthet.

Men det är det.

Stolthet.

Gränslös stolthet.

Jag kommer göra mycket fel. Du kan lika gärna få veta det nu direkt. Det är inte direkt en rikshemlighet. Jag kan vara ganska dum i huvudet. Och det finns mycket jag aldrig kommer kunna ge dig.

Men jag har träffat många män i mitt liv, har varit på många konstiga platser, och helt ärligt så har skrämmande många av de absolut dummaste sakerna jag sett de här männen göra grundat sig i en längtan efter att få höra sina farsor säga att de är stolta över dem.

Så jag hoppas att du blir sjukt jävla trött på att höra mig tjata om hur stolt jag är över dig. Då har jag gjort ett okej jobb, tror jag.

Och jag hoppas, redan på förhand, att du kommer förlåta mig för allt jag inte kommer förstå medan du växer upp. Alla gånger jag kommer skämma ut dig. Alla lappar om föräldramöten som du inte kommer visa mig.

Jag saknar liksom ”social fingertoppskänsla” ibland. Enligt din mamma i alla fall. Och hon brukar ju veta vad hon pratar om. Hon säger det visserligen oftast när vi är bland folk och jag blir full och berättar den där om två irländare i en båt. Men ändå. Jag vet inte alltid när jag ska hålla käften. Det har gett mig en del problem, men det har också gett mig en stabil inkomst. Man får ta det ena med det andra ibland. Du kommer lära dig det.

Men Nicholas Nima, älskade jävla unge, jag hoppas att du alltid tror mer på dig själv än på mig. Och att du alltid vet att jag hellre bråkar med dig än låter dig växa upp utan egen vilja.

Jag hoppas att du skriker och smäller i dörrar.
Jag hoppas att du förlåter mig när jag har fel.
Och ännu viktigare, att du låter mig tro att jag inte har det ibland.

Jag har ett sårbart ego. Jag jobbar på det. Ge mig tid.

Du kommer snart förstå att din mamma är alldeles för bra för mig. Att hon är mitt livs välsignelse. Ingen älskar mig för allt jag inte är som hon. Ingen får mig att vilja bli en bättre man som hon.

Alla män har sin definition av himlen. För mig är det ljudet av hennes andetag en tisdagsmorgon i april, när hon sov med dig på sitt bröst för första gången. Glöm aldrig det.

Jag hoppas att du alltid tar hennes sida om hon och jag bråkar. Det är alltid hon som har rätt ändå. Så det är liksom lika bra.

Du kommer snart förstå hur klok hon är. Hur modig. Hur god. Hur du kanske har mina ögon och mina fötter och mitt stora förbannade huvud, men att det är hennes hjärta som slår i dig. Att det var så stort och slog så hårt att du till sist var tvungen att komma till jorden för att hjälpa henne att bära.

Du kommer förstå hur obeskrivligt det är att få höra henne säga att hon älskar dig. Att man aldrig tröttnar på att känna hennes fingrar leka i ens nacke. Och du kommer lära dig att när man får henne att skratta, då är det som om någon springer barfota på insidan av din bröstkorg. Det är det mest fantastiska ljudet i hela världen. Du kommer lära dig att göra vad som helst för det där skrattet.

Du kommer, framför allt, lära dig att din förmåga att locka fram det kommer hjälpa dig ur mycket skit när du har gjort henne arg.

Det är nästan det viktigaste av allt, faktiskt.

Så älskade förbannade unge…

Jag hoppas att du alltid gör saker du älskar, omgiven av människor du älskar.
Att du alltid går din egen väg.
Och att du alltid ringer mig när du behöver skjuts hem.

Jag önskar dig en barndom där varje dag är ett äventyr fullt av drakar och hjältar och förtrollade svärd och lyckliga slut.
Där varje morgon är full av sagor och lägereldar.
Jag önskar dig magiska skogar fulla av nedgrävda skatter.
Jag önskar dig de allra största vattenpölarna att hoppa i.

Och vingar.

Jag önskar dig vingar.

Jag kan inte måla. Inte sjunga. Jag är inte speciellt bra på att slåss. Jag kan inte köra motorcykel. Jag kommer aldrig kunna lära dig hur man bygger ett hus. Eller hur man byter olja på en bil. Eller hur man lagar en dator. Eller hur man dansar.

Det enda jag verkligen vet hur man gör är att berätta historier.

Så jag hoppas att vi kan göra det ibland, du och jag. Berätta sagor. Jag kan rätt många.

Såna som ger en vingar.

Allt annat får du förlåta mig för.

Och jag hoppas att du kommer ihåg när du blir stor att allt jag gjorde fel gjorde jag för att jag inte visste bättre. Och för att jag inte lyssnade på din mamma från början.

Mest av allt hoppas jag att du alltid vet att jag älskar dig fullkomligt villkorslöst.

Och att jag aldrig kommer vara så stolt över någonting i mitt liv som jag är över dig.

/Din farsa

Så var det officiellt. Vincent ska bli storebror! Det här har man ju velat att hela världen ska veta sedan dag 1 och nu kan vi äntligen berätta. Berätta om Lillfisen som från början såg ut som en silverfisk. Och efter ett par veckor var jag övertygad om att det var ett marsvin som simmade omkring därinne, marsvinsmamma som jag är.

Men så var vi med om det häftigaste vi någonsin upplevt för dryga veckan sedan. Vi fick äntligen säga hej till vår Lillfis på riktigt. Och som han/hon hade längtat efter att få heja på oss:) Med benen upp i vädret var det en liten som vinkade direkt till oss. Vi fattade grejen direkt. Lite udda kanske. Precis som vi. Och precis som vi vill ha det:)

Säg hej till Lillfisen!:)

Sedan 1996 har jag alltid kunnat lita på Skunk Anansie i min hjärtesorg. Weak har alltid varit ett säkert kort när man varit som mest uppriven och förbannad. Men när ilskan övergår till uppgivenhet och så småningom likgiltighet plåstrar jag om mig med Hedonism och fantastiska Infidelity. Inte för att jag på långa vägar gör det lika frekvent som i min ungdom (tack och lov?) men visst är det befriande att ibland bara stänga in sig och låta musiken tala för allt som man känner och bara gråta. Gråta. Gråta. Bättre terapi finns inte. Att det sedan finns band, artister och låtskrivare som har förmågan att beskriva precis det man känner i ord och få det till musik är ju bara en så sjuk bonus att det finns inte.

Tack Skunk Anansie för att jag aldrig behövt vända mig till någon hjärnskrynklare. Ni har ingen aning om hur många gånger ni räddat mig.

Är det bara jag eller är 2012 förändringarnas år? Jag menar stora och livsavgörande förändringar. Skilsmässor och separationer. På väldigt kort tid har det kommit till min kännedom att inte bara ett utan flera förhållanden i min omgivning har kraschat. Jag har inte sett det komma. Herregud, jag ser aldrig sånt komma. Jag såg inte ens när mitt eget förhållande var på väg käpprakt åt helvete. Men det är ju så det är att leva i förnekelse. Just det här, när vardagen funkar och rullar på. Livet är ok. Man nöjer sig kanske med det. Men alla gör ju inte det. Kanske vill man att det ska mer än bara fungera. Bara för att något fungerar behöver det ju inte betyda att man är lycklig. Alla kräver inte lycka heller. En del nöjer sig. Och andra gör som sagt inte det. Oavsett vem man är i den trasiga relationen så gör det lika ont för bägge, när man tar beslutet. Att det inte är vi längre. Det finns inget jävligare än ett uppbrott från någon som man älskar men kanske inte på samma vis längre. Det är åtminstone min erfarenhet. Därför förstår jag på ett sätt alla de par som nöjer sig med en vardag som lunkar på. Som fungerar. En vardag som kanske aldrig innehåller några fyrverkerier eller kärleksförklaringar. Men en trygg vardag tillsammans med en person man kan samarbeta med. Teamwork. Jag förstår dem som safe:ar och aldrig ifrågasätter livet och sig själva: är jag lycklig? På riktigt lycklig? Det är bekvämast så. Men. Det finns alltid ett men..

Jag beundrar även dem som just vågar ifrågasätta. Som är modiga nog att rannsaka sig själva. De som vågar bryta upp och börja på bygga på något nytt. Jag har aldrig varit den personen. Jag är en sådan som safe:ar. Bekväm. Men jag är idag tacksam över att mitt ex vågade vara obekväm. Vågade ta steget och erkänna att han inte var lycklig. Hur jävla ont det än gjorde där och då så har det bara kommit goda saker, upplevelser och relationer ur det för oss båda. Och lika lite som jag på den tiden trodde att det skulle komma något bra ur det för egen del. Lika övertygad är jag idag när jag säger att det kommer att bli bra för mina vänner också. Mina vänner som just nu varken vet in eller ut eller varför.

Det tar tid. Men det kommer.
Kanske inte imorgon, nästa vecka, månad eller ens år.
Men det kommer.

Lana del Rey är så snygg att det gör ont att titta på henne.

Jag är på jakt efter min förlorade favorithäst från 1985, Posey. En söt my little pony med rosa tulpaner på rumpan. Har sökt ett tag efter henne på Tradera men utan framgång. Om någon ser Posey i något försäljningssammanhang, säg gärna till mig då!

Jag har så mycket i mitt liv att vara tacksam över. Så mycket som spännande som väntar som borde överösa mig med glädje. Men jag kan inte känna det. Inte just nu. Det kommer tid för det med.

Nu känner jag bara en gapande ihålig tomhet och sorg som sköljer över mig. Det är just det här, min svagaste egenskap. Jag kan inte separera andras sorg från mig själv. Jag blir personlig trots att det inte rör mig. Det rör någon annan. Men gråten bor i mig, kryper i mig och finns överallt. Gråten som i allra första hand är Andrés, Emmas och Novas. Hur går en trasig familj vidare? Tre personer. Som skulle varit fyra.  Jag har inga barn. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att förlora ett barn. Att uppleva något så onaturligt som att överleva sitt barn. Men jag försöker förstå. Jag läser allt som Emma och André skriver. Jag skapar mig en bild. Och jag inser hur sjukt jävla modigt det är att börja bygga och planera en familj. Den risken man tar när man sätter igång och försöker få barn och bilda familj. Man har ju faktiskt ingen aning. Om hur det kan komma att bli. Man öppnar och lämnar sitt hjärta så öppet att vad som helst kan hända med det. Hur sårbart är inte det? " Hej, här har du mitt hjärta. Jag ger dig det och hoppas och litar på att du kommer att ta väl hand om det". Man lämnar sitt hjärta och sitt liv i någon annans händer. En helt ny liten person. Det är modigt. Och vad gör det med människan när detta inte går vägen. När det inte faller väl ut. Det finns alltid fler frågor än vad det finns svar. Men jag antar att kärleken gör en modig. Det är kärleken som gör att man från första början vågar. Och det är väl även kärleken som till slut kommer förmå André, Emma och Nova att kunna blicka framåt igen. Nu och för alltid med en ängel vid sin sida vart de än går.

Jag vill absolut tro att det är så. Men tills dess, så länge och just nu delar jag gråten med dem.

Emmas blogg finns att följa på adbro.blogg.se