Ikväll kommer jag att träffa en kille!
Det var en kall och rå lördag i november. Efter träningen på förmiddagen hade jag bestämt fika med Carin på stan. Vi brukade ses på café Annorledes. De hade stans bästa och billigaste mackor på den tiden. Det har de nog fortfarande när jag tänker efter. En tunnbrödsrulle med tonfisk eller skagen. Ja tack!
- Då är det fest ikväll? sa Carin när vi fått in vår beställning.
- Japp. Fest it is, svarade jag med en halvhjärtad suck.
Jag var inte sugen på utelivet längre. Inte efter ett års ganska så rutinerat festande i princip varje helg. I början gick jag mest ut för att slippa vara ensam. Det var det jag var mest rädd för efter uppbrottet med exet. Ensamheten. Och även om jag var ljusår ifrån att ens någonsin vilja se eller röra en annan människa igen så behövde jag ändå komma ut. Uppmärksamheten. Mina vänner måste ha tyckt att jag var skitjobbig. Sitta och lyssna på mitt ältande. Vecka efter vecka. Helg efter helg. Över en massa vin och drinkar och shots. Men jag tog in all energi som de var generösa nog att ödsla på mig. Som en svamp sög jag åt mig all bekräftelse som jag kom över. Söndagsångesten uteblev aldrig. Och känslan av ensamhet var väl aldrig så stor som just dagen efter. Den kom som en käftsmäll varenda gång. Jag lärde mig aldrig. Eller så var jag villig att offra det för jakten på den ack så tillfälliga känslan av att vara fucking fabulous och osårbar såsom jag alltid kände mig alla dessa sena nätter efter alltför mycket alkohol. Ni hör själv. Det hade varit ett sorgligt år. Och jag hade tröttnat.
Men den här kvällen skulle jag då ändå åka till Malmö för att festa med Carro. Det hade varit bestämt sedan länge och även om jag kanske inte var så sugen på att festa så var det ändå skönt att ha något att göra. Särskilt på annan ort. Skönt att komma bort och se något annat. Ensamheten var jag fortfarande livrädd för. Då kom alla tankarna. Fortfarande. Jag var över honom. Känslomässigt kände jag ingenting längre och det var också ganska sorgligt i sig. Människan som jag ett år tidigare trott att jag skulle dela resten av mitt liv med och som jag skulle älska in i döden hade förvandlats till ingenting. Jag kände numera ingenting. Han var död för mig. Och det tog mig väldigt hårt. Vetskapen att kärleken faktiskt kan ta slut. Att människor faktiskt förändras. Att det bara är ren tur om personen vid ens sida utvecklas och förändras i samma riktning som en själv. Naiv eller inte, jag hade trott något annat.
Allt som sedan skulle komma att hända den här lördagskvällen i Malmö den 29 november 2008 hade jag aldrig i mina vildaste drömmar kunnat förutspå även om man kanske såhär med facit i hand skulle kunna säga att det var precis det jag gjorde. Jag spådde min egen framtid den där förmiddagen med Carin och jag la faktiskt alla mina kort helt rätt.
- Du är inte sugen? undrade Carin med tanke på min uppenbart bristande entusiasm inför kvällen.
Jag dröjde lite innan jag svarade något. Och så från ingenstans och med en egentligen helt oinbjuden pepp bara kom det över mig. Ryck upp dig för fan. Bara gör det. Ryck upp dig nu!
- Nej, jag är egentligen inte så sugen.. Men ikväll kommer jag att träffa en kille! utbrast jag med sådan självsäkerhet och övertygelse att jag nästan trodde på det själv.
Carin såg förvånad ut och skrattade lite lätt. Jag förstod henne. Och även om jag inte minns ordagrant vad hon svarade så tyckte hon säkert att det lät som en bra idé. Bara jag var glad. Dessutom är det ju sånt man bara säger. Att man ska träffa nån.
Sanningen är dock sedan den att jag faktiskt träffade en kille den där stjärnklara och frostiga lördagsnatten på Debaser i Malmö. Och det var ju faktiskt inte vilken kille som helst.
Det hade inte varit ett snällt år. 2008 var jag inte 28 år ung. Jag var 28 år gammal, ärrad med brutna vingar och med en obefintlig tro på kärleken. Jag var dessutom allt annat än mitt snyggaste jag när jag försiktigt stapplade fram till honom som skulle visa sig vara den riktiga och egentliga kärleken. En tråkig svart outfit och ett trött blont hår med permanent på utväxt. Snacka om Bambi på hal is.
Efter vad som känts som en evighet var jag så äntligen framme. Och nära. Det enda jag såg var hans stora bruna och varma ögon. Och trots att jag var livrädd så mumlade jag fram ett hej. Jag försökte verka sval och inte alltför intresserad - too late - och så ställde jag den banala frågan som jag och miljoners triljoner andra människor ställt så många gånger.
- Ska vi dansa?
Han bara log.
6 månader, bvc och läkarbesök
Jag bara måste återge den fantastiska dialogen från veckans besök på bvc. Love är nu 6 månader och det var dags för läkarbesök i onsdags. Efter den vanliga rutinkontrollen med vikt, längd och huvudmått lämnade behagliga bvcBarbro rummet och kvar var jag, Love, läkaren som skulle utföra kontrollen och en läkarstudent. Det kändes som att rummet frös till is. Jag har träffat samma läkare i samband med Loves tremånaderskontroll och fick ungefär samma intryck då. Kall, tystlåten, ocharmig men säkert mycket kunnig. Hon sa nästan ingenting vid det tillfället vilket lämnade mig något förvirrad och osäker. Hallå, jag är helt grön. Det här är min första bebis. Är han ok eller?? Jag pratade med Barbro om det efteråt och hon menade att säger dom ingenting under kontrollen så ska man tolka det som att det är positivt. Då är allt ok.
Ok! Puh! Skönt!
I onsdags pratade läkaren desto mer.
Läk - Vid den här kontrollen går vi igenom olika moment som bebisen förväntas klara av vid 6 månaders ålder, säger hon och vänder sig till läkarstudenten. Och så kryssar vi i ett plus om bebisen kan, ett minus om den inte kan och ett M om mamma säger att bebisen kan.
Läk - Ok då börjar vi. Kan bebisen rulla över från rygg till mage, tvärtom och rulla runt rent allmänt?
Jag (och skjut mig för att jag alltid ska vara så ärlig i såna här situationer) - Alltså, han kan ju men han är inte särskilt glad för det..
Läk - Vadå?
Jag - Ja, Love har aldrig varit särskilt glad för att rulla runt. Och ligga på mage avskyr han. Funkar bara några minuter sedan blir han frustrerad.
Läk - Men ligga på mage SKA de kunna vid 6 månaders ålder. Och rulla runt från sida till sida!
Jag - Ja, alltså som sagt han kan ju. Men han är inte glad i det! I sömnen rullar han runt en massa på alla möjliga håll men jag kan inte säga att det händer särskilt ofta när han är vaken.
Läk - Jaha, då kryssar vi i ett M här då eftersom mamma säger att han kan, säger hon med sarkastisk ton och vänder sig till läkarstudenten.
Jag - (och skjut mig för att jag aldrig kan hålla min mun stängd när jag känner mig trängd) Jaja, gör du det. Kan tänka mig att ni får fylla i en massa M under de här kontrollerna!
Pinsam tystnad.
Läk - Då fortsätter vi, säger hon och kommer fram till Love som ligger på skötbordet. Nu ska vi se om han kan sitta. Hon fattar hans händer/armar och säger nåt i stil med hej och hå och uppmanar honom att dra sig upp till henne i sittande position.
Love ler sitt vanliga leende och följer med. Och så sitter han där. Själv. Lite skakigt. Men han sitter själv.
Jag - Han var stark i rygg och nacke väldigt tidigt och han sitter nästan själv nu. Kanske är det för att han blev så överbakad. Jag gick ju nästan tre veckor över tiden, säger jag och försöker lätta upp stämningen.
Läk - Men det här är alldeles för tidigt, säger hon med skeptisk ton. Sitta ska de inte kunna göra förrän de är runt 8 månader.
Jag - Ok Love! Då backar vi bandet lite! Det här ska du inte kunna än, säger jag för att skämta till det.
Ingen skrattar.
Ja. Det var ett litet utdrag från vår fantastiska session i onsdags. Jag skulle kunna gå på ännu längre. Många fler underliga, tvetydiga och motsägelsefulla kommentarer fälldes. Men läkaren avrundade ändå med att han är ju en jättefin kille. Och så fint samspel vi ser mellan mor och barn!
Det tackar vi för. Och förhoppningsvis är det de enda orden som jag kommer att minnas när det gått en tid. För det är ändå det enda som spelar någon roll i slutet av dagen.
Men man kan verkligen bli osäker för mindre när man är en grön förstagångsmamma. Vid bebis nr. 2 när jag har lite mer kött på benen ska jag vara tuffare. Det har jag lovat mig själv!
Charlie
Charlie är ensam hemma idag vilket är ovanligt. Det är helt tyst i huset. Ingen brorsa att bråka med för han drog ut med kompisarna direkt efter frukosten. Och mamma som egentligen har semester har gått in och gjort några extra dagar på jobb nu inför flytten. Mamma säger att det kostar mer än man tror att flytta så just nu är varenda krona välkommen. Jobb, pengar och det eviga pusslandet att få ekonomin att gå ihop. Tråkiga vuxengrejer som mamma jämt och ständigt pratar om. Ändå är hon världens bästa mamma tycker Charlie. De brukar ha rätt så roligt ihop faktiskt. Det är väl därför det känns extra tråkigt nu när hon måste jobba på sina lediga dagar. Det betyder ju att det blir mindre tid över för Charlie. Om det inte vore för att allting kostar och för att deras pengar aldrig räcker till så hade de varit den lyckligaste familjen i världen, tänker hon. Det är därför de måste flytta också. De har inte råd att bo kvar i huset längre så nu ska de flytta till en lägenhet i stan istället.
Charlie är kluven inför det. Egentligen har hon väl inget emot själva flytten i sig. Att flytta kan nog vara bra för hela familjen. Inte minst för mamma. Även om de tre varit själva länge nu så är det precis som om minnena från det som varit sitter fast i väggarna vilket gör att mamma aldrig riktigt släpper taget och går vidare. Charlie vet det för hon har studerat mamma på håll när hon tror att ingen annan ser eller hör. Ibland pratar mamma för sig själv och även om hon tror att hon talar med små bokstäver så är det de största orden hon använder när hon pratar om pappa. Den första kärleken. Den eviga kärleken. Kärleken som ju skulle övervinna allt. Och med glansiga ögon och med darrig röst skriver mamma gång på gång muntliga kontrakt med sig själv om att hon ska vänta. På pappa. Hon ska vänta på honom här till den dagen då han kommer tillbaks. Så har hon hört sin mamma prata i hemlighet alltför många gånger nu. Därför är det på ett sätt skönt att de nu tvingas flytta därifrån. För pappa kommer ju inte tillbaka. Det vet Charlie.
Även om Charlie själv är alltför ung för att veta vad den stora kärleken handlar om så ser hon vad den gjort med hennes mamma och det är inte något bra hon ser. Tvärtom är hon livrädd för kärleken och fruktar den dag då den eventuellt kommer att ramla över henne.
Det är lite tråkigt att byta skola och något pirrigt att börja i en helt ny klass efter sommaren. Förändringar i vardagen som hon hittills varit helt skyddad ifrån. Där Charlie bor nu känner hon alla och har många kompisar. I stan känner hon ingen. Men samtidigt är Charlie så trött på att se sorgen i sin mammas ögon att hon är villig att gå med på i princip vadsomhelst för att en förändring ska ske. Den här flytten kommer att bli räddningen. En nystart för hela familjen, tänker hon och ler för sig själv.
Men leendet bleknar fort och ersätts av den där bekymmersrynkan mitt i pannan som alltid visar sig när hon funderar för mycket på sånt som egentligen är vuxengrejer. Charlie gör ofta det, fast hon egentligen är för ung för att förstå sig på sånt.
Vuxengrejer.
Pengar, kärlek och familjehemligheter, funderar Charlie med en stor suck och stryker bort några av de många vilda och ljusa lockarna som dansar i hennes ansikte. Nog ska vi väl få ordning på allt bara vi kommer härifrån, säger hon högt för sig själv. Och så bestämmer sig Charlie för att det nu är slutfunderat på alla stora saker för idag. Och med ens så är bekymmersrynkan borta igen.
Åtminstone för nu.
Dårens dotter
Jag har aldrig önskat att bli född.
Jag har inte valt det här livet.
Jag har inte valt mina föräldrar.
Skjut mig vilken stark inledning i förra veckans författarsamtal på Helsingborgs stadsbibliotek. När jag inte känner mig så trött och när jag är klar med ett par andra böcker som ligger på vänt så bara måste jag läsa Mian Lodalens Dårens dotter.
Som jag saknar sträckläsning just nu. Om jag bara inte vore så trött!
Men det går nog över snart.
Heja dom få gånger i livet när det bara säger klick!
Mammagrupp.
Det ordet gav mig obehagskänslor när jag var gravid. Ja redan innan graviditeten om jag ska vara ärlig. Förmodligen för att jag aldrig varit den personen som trivs i stora grupper, enade för ett och samma syfte. I träningssalen funkar det för där har jag enbart fokus på mig själv, vem hinner med något annat? Men under graviditeten visste jag ju att jag skulle bli kallad till någon form av föräldragrupp på BVC och jag var väl aldrig överförtjust i tanken. Vänner har jag, både med och utan barn så jag förstod inte vitsen med att fösas ihop med ett gäng nya vuxna ansikten och deras bebisar. Typ hej, våra barn är födda med bara några dagars mellanrum och det gör ju självklart dig till min nye bäste vän! Glöm bort personkemi, spontanitet, personlighet, värderingar och känslan när man gillar någon riktigt mycket och kan varandra utan och innan utan att behöva använda något så världsligt som kommunikation. Helt oviktiga komponenter, vi har fött barn nästan alldeles samtidigt och det måste ju göra oss till själsfränder!
Och nej jag vill inte skriva ner mammagruppen som en onödig och oviktig förening. Den är såklart viktig och gynnsam för många nyblivna föräldrar. Det är bara inget för mig. Jag har som sagt aldrig funnit min plats och person i det ändamålsenliga kollektivet. Jag träffar gärna mammor och pappor och deras bebisar men hellre med färre än flera ansikten åt gången. Jag slipper gärna hetsen, jämförelserna och jag vet bäst. För det är väl ändå så att alla barn är olika och det som är bäst för vår Love är tveksamt bäst för alla andra bebisar. Jag vet inte hur det är i andra mammagrupper men i den jag går i blir det då och då onödiga diskussioner just för att flera vet bäst. Då jag aldrig ammat Love utan gett honom ersättning från dag 1 så är jag dessutom gruppens ufo som ingen förstår sig på. Har du inte ens försökt? Nej, jag har inte ens försökt. Jag har gjort ett medvetet val från start. Jag har valt bort amningen. Medvetet. Men argumenten för det har jag aldrig velat gå in på. Vi vet ju alla hur laddat ämnet är ändå. Särskilt bland nyblivna mammor.
Nej mammagruppen skulle jag klara mig utan. Men jag går dit ändå. Fika kan man aldrig få för mycket av (?), sist fick Love en gratis tandborste och det är ju mysigt med babymassage. Även jag kan se fördelar med detta kollektiv. Men något mer än bullmamma blir jag nog aldrig i den där gruppen.
Inför förlossningen hade vi även två föräldraträffar på MVC. Jag kände mig väl ungefär lika taggad inför dem som inför träffarna i gruppen på BVC. Idag är jag dock väldigt tacksam för att jag gick dit. Jag fick inga nya vänner för livet just vid dessa två tillfällen heller. (En av dom är jag dock redan vän för livet OCH kollega med sedan 5 år tillbaka bör jag dock tillägga). Men när jag var på återkontroll hos min gyn. 6 veckor efter att Love kommit till världen sprang jag på Pernilla och hennes lilla tjej Felicia i väntrummet och vi kände igen varandra från mötena några veckor tidigare. Det sa bara klick den här gången. Inte bara för att vi båda hade varsin unge på armen, inte för att vi kunde jämföra förlossningsberättelser, mat- och sovrutiner. Inte för att vi gått i samma föräldragrupp. Vi hade börjat prata med varandra oavsett den här eftermiddagen. För det är sånt som händer när det bara finns där. Den där känslan som inte går att ta på. Och så befriande det är att ramla över varandra när man allra minst anar det, utanför den påtvingade gemenskapen. Heja spontaniteten!
Jag har känt Pernilla i 4 månader nu och det känns som vi varit vänner i en evighet. Det bara är så med henne. Jag känner mig så sjukt avslappnad och bekväm i hennes sällskap. Allt kan jag berätta för henne. Allt jobbigt och roligt med Love. Allt jobbigt och roligt privat. Allt mellan himmel och jord och hon dömer aldrig. Reflekterar och kommer med tankar, råd och egna berättelser. Men hon verkar aldrig fördömande och det är en ovärderligt god egenskap. En makalös mamma till en strålande liten tös och en mycket god vän.
I Pernilla vågar jag nog hoppas att jag har en vän för livet. Och såna växer sannerligen inte på träd.
Henne är jag rädd om.
Liv, kvalitet och tid.
Har funderat och funderat och funderat. Det går i ett i mitt huvud just nu. Tänker mycket på nuet och den framtid som vi har inom hyfsad räckhåll. Hur jag vill att livet ska se ut 2014 när en annan vardag ska pusslas ihop med den jag har idag med Love och Micke. Det var så enkelt förut. Då var det bara jag. Behövde inte tänka så mycket. Mest ta det som det kommer. Det är egentligen inte så svårt nu heller. Bara några fler pusselbitar som ska matcha. Jag vägrar bli en av dom som betraktar familjelivet som en kamp och något jobbigt ont som måste fixas. Det var inte utifrån de premisserna som vi bestämde oss för en tredje familjemedlem.
Och jag tror att vi nu kommit fram till hur vi ska göra nästa år till det allra bästa för mig, Micke och Love. Ska bara finputsa lite på formuleringen innan jag lägger fram det som ett förslag.
Någon har slitit hårt för det du kallar ditt
Har ägnat morgonen åt att slösurfa och har ramlat in på den ena bloggen efter den andra. Ni vet hur det är. Fastnade speciellt för en text om att
växa upp.
Ta inget för givet. Någon har slitit hårt för det du kallar ditt.
Och det är ju så sant som det är skrivet. Jag har aldrig riktigt tänkt i de banorna bara. Är som jag skrivit otaliga gånger i den här bloggen väldigt glad över min barndom och de minnen jag har. Vägen har aldrig varit spikrak. Vi hade aldrig några pengar. Kunde aldrig göra några resor eller andra större utsvävningar. Märkeskläder och fancy prylar var sånt man fantiserade om men aldrig ägde. Fick man ärva ett par Levi´s från någon bekant nån gång så var tacksamheten stor. Nej, materiellt sett var vi allt annat än rika. Men vi hade ju kärleken. Och när det kommer till kärleken var vi allt annat än svältfödda. Det har gjort mig väldigt lycklig. Och det är tack vare den som jag har de allra bästa minnena att blicka tillbaka till. Det har så länge jag kan minnas alltid funnits så många i min omgivning som älskat mig och jag har verkligen känt det. Alltså verkligen känt det. Och det har gjort att jag känt mig trygg. Det är viktigt att känna sig trygg som liten (och stor) och att kunna bära med sig den tryggheten överallt senare i livet. Jag undrar hur vanligt det är idag. Det här med att få uppleva och känna trygghet och kärlek från dag 1. Jag undrar hur många barn som växer upp och är trygga, sedda och älskade av sin omgivning.
Själv gör jag allt för att Love ska få samma ingredienser i sin uppväxt. Än idag känner jag inte till något överflöd av pengar så materiellt sett kommer jag förmodlgen aldrig att skämma bort honom. Men jag tror och hoppas att jag ska lyckas när det kommer till kärleken. Och vi är ju så många som älskar honom <3
Men nu kom jag ifrån det jag egentligen har funderat på hela morgonen. Min lycka och mina barndomsminnen är ingen självklarhet. Det ligger ett stort jobb bakom det. Någon har tillsammans med flera kämpat och slitit för att jag ska kunna ha de minnen jag har idag. Om inte förr så kommer man verkligen till insikt när man själv blir mamma. Så har det iallafall varit för mig <3
