LucyVida

Om någon hade sagt till mig när jag blev gravid att jag ca ett år senare skulle vara mammagruppens bullmamma hade jag skrattat den personen rakt upp i huvudet. Men herre min je så det kan bli. Det är nämligen dagens verklighet.

 

Jag som väldigt sällan ens hittar till köket i vår lägenhet har kommit på mig själv med att BAKA. Inte bara en, utan två gånger dessutom. (Fast jag erkänner väl lite motvilligt att den andra gången så var det mest ett svepskäl för att slippa gå och träna). Sanningen är väl den, har jag förstått, att jag har ganska så mycket fritid trots bebis. Iallafall än så länge. Åtminstone när jag jämför mitt liv med andra mammor, tex. de i vår mammagrupp. Jag vet att Micke och jag är lyckligt lottade. Vi har fått världens goaste unge. Jag tackar min lyckliga stjärna för det varje kväll innan jag lägger mig och undrar än idag vad vi gjort för att förtjäna vår underbara lilla Love. Ok att jag hade en rätt så skräckinjagande föreställning om vad bebis, föräldraskap och allt vad det innebär skulle vara. Veckorna innan Love tittade ut hade jag mer eller mindre sagt tack och hej till min frihet och självständighet och "hoppas att vi ses igen om några år", kanske typ när Love är 18 eller nåt. Jomen så var det faktiskt. Jag trodde att mitt liv och Mickes och min relation skulle gå upp i rök för några år framöver. Idag vet jag såklart bättre. Jag är fortfarande Louise och Micke och jag är fortfarande "vi", men med ett bihang numera. Ett ganska så trevligt bihang dessutom:)

 

Jag behövde inte alls sluta sminka mig, tvätta håret eller duscha för att Love kom till världen. Tvärtom! Nu ägnar jag mer tid i badrummet än nånsin. Med Love i babysittern håller jag i den dagliga sminkskolan. Vilka krämer som är bra, vilken mascara som är mest prisvärd, för att inte tala om vilket schampo som är drygast! Love sitter helt stum och suger in allt. Totalt fascinerad. Jag har hittat min själsfrände att dela mina vardagssysslor med.

 

Och läsa. Jag som alltid älskat att läsa tänkte först att "nä, nu blir det väl ingen egentid och läsning förrän ungen är stor nog att läsa själv om ens då!" Men jo..

Skillnaden är att nu läser vi tillsammans istället. Visst, det blir kanske inga 500sidors romaner för tillfället. Det är liksom lite för lite bilder i dom för att fånga och behålla Loves intresse. Men vi läser Alfons och Nicke och Pippi och Bamse och Helsingborgs Dagblad och jag vet inte allt! Och så går vi till biblioteket, vilket jag alltid älskat men sällan funnit tid till under de senaste åren när man jobbat så mycket. Men nu har Love och jag all tid i världen till bibblan. Det är väldigt härligt och jag önskar att Love kommer att bli en lika stor bokslukare som jag och hans pappa är. Det kommer liksom så mycket gratis med det. Kunskap, fantasi och framförallt underlättar det i skolan om man gillar att läsa.

 

Så sammanfattningsvis kan man väl säga att jag är fortfarande Louise fast i en uppgraderad version.

Louise 2.0.

Bättre, roligare, ibland något tröttare, men alltid med trevligt sällskap vid min sida att hitta på grejer med.

 

OCH jag har tid till att baka. "Hej, mitt namn är Louise och det är jag som är bullmamman i vår mammagrupp".

Ja så är det och det står jag för. Jag hade som sagt aldrig trott det för ett år sedan. Men tiderna förändras. Vi förändras. Jag förändras. Och allt, förhoppningsvis till det bättre.

Jag vill iallafall tro att det är så.

 

 

 

 

 

Jag brukade vara en av dom. En av dom som i många år tyckte att alla hjärtans och midsommar och nyår var jobbiga dagar. Som jag har jagat toppar. Haft förväntningar på pojkvänner dessa dagar som aldrig infriats. Varit singel och känt mig som världens ensammaste. Hoppats på en ros eller choklad från någon potentiell beundrare. Men icke. Inte en endaste gång under mina 33 år har jag tagits med storm på alla hjärtans dag, ramlat in i den stora kärleken på midsommarafton eller fått spännande kyssar från någon söt främling en nyår.

Mitt liv har aldrig varit den där filmen som man ser på tv eller den där resan till något romantiskt spaställe som somliga blir överraskade med. "Packa bara ner det allra nödvändigaste älskling. Resten köper vi när vi är framme i Paris"! Jo men säkert.

Och det har jag förbannat. Inte på senare år men ibland undrar jag vilken verklighet jag levde i innan jag var 30. Förmodligen ingen alls. Det var väl det som var problemet.

 

Igår var dock banne mig den bästa alla hjärtans dag som jag någonsin firat. Mannen som kommer hem med blommor. En utsökt trerätters meny. Tända ljus, lugn och ro och en bebis som vaknar lagom till efterrätten och vill vara med och mysa. Jag kunde verkligen inte önskat något mer.

Jag vet att jag sagt det förut men det tål att sägas igen.

Fy sjutton så skönt det är att bli äldre.

 

 

 

Massor av alla hjärtans pussar från mig och Love <3

Hoppas att ni alla har en mysig dag med era nära och kära.

 

 

 

Och så ser hon sig oroligt omkring innan hon berättar för mig att hon är fast. Mellan två kärlekar. Och hon kan inte välja för hon älskar dem båda två på olika sätt. En bär på hennes historia och en annan delar hennes nutid och framtid. Kanske. Jag funderar men vi är båda tysta. Efter en stund frågar hon: "Louise, vem skulle du välja?" Och jag som älskar att prata länge och mycket om kärleken. Vända och vrida på varenda sten. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle gjort. Jag har ju bara älskat en åt gången. Tre olika stora kärlekar har jag haft innan jag träffade min man och mitt livs kärlek. Och mellan varje förhållande har jag haft tid att läka och komma över. Det låter kanske för bra för att vara sant men jag har varit så livrädd för kärleken varje gång ett förhållande tagit slut att jag haft väldiga svårigheter att se mig själv med en ny person igen. Lära känna. Engagera sig. Kompromissa. Göra uppoffringar. Men kanske allra jobbigast, lämna över sitt hjärta och riskera att bli sårad igen. Jag har aldrig varit med om att förhållanden gått in i varandra. Att ett nytt tar vid där ett annat just tagit slut. Mitt hjärta skulle aldrig palla det. Jag behöver tid. Tid för återhämtning. Tid att bygga upp mig själv igen. När jag väl blivit kär igen, och det är besvarat och man vågar satsa så har jag aldrig upplevt eller varit med om att ett ex hör av sig med en kärleksförklaring ärligare och större än himlen. Inte när jag väl lämnat och gått vidare. Tack och lov.

 

Så vad säger man. Jag kan ju inte råda henne att följa sitt hjärta. För det klappar ju för två..

Jag kan inte råda henne att safea och satsa på det förhållande hon har idag om hon fortfarande har känslor för en annan. Det kan väl aldrig vara rätt? Fast är ett ex som en gång valt att göra slut och gå en annan väg värd en andra chans?

 

Kärlek kan vara riktigt pissigt ibland. När jag ser vad det gör med henne. Hon är älskad av två och det håller på att förgöra henne. Trött, orolig och livrädd för att göra fel val.

Och mittemot henne sitter jag. Stum, rådvill och livrädd för att säga fel saker.

Jag som inget annat vill än att se henne lycklig.

 

 

 

 

 

Idag är det min födelsedag. Den firar jag genom att stjäla extra många pussar från Love (är det möjligt..?)

Och ikväll blir det marängsviss till de som vill!:)

 

Dagen till ära bjuder jag även på en repris på bildspelet från våra smekveckor i Santorini. Så himmelskt ljuvligt vi hade det <3 Och det är min käre make (blunderhead.se) som står för musiken i bakgrunden.

 

Kärlek!

 

Året är 2001. Jag är 21. Det är sommar och jag jobbar på ett café i Norrköping. Hur många våfflor gräddade inte jag den sommaren? Inte konstigt att det aldrig riktigt smakat sedan dess. Det är den mest spännande sommaren i mitt liv som jag hittills hade upplevt. Jag är kär. Det är besvarat och allt är så lätt. Som att trippa på små lätta moln. Kärleken när man var 21. Jisses, så naivt. Härligt. Men naivt.

 

Jag bor hos honom i hans lägenhet hela sommaren och vi leker sambos. Det känns vuxet. Första gången som jag har något eget, som är mitt. Fast ändå inte. Allting var ju hans. Jag lånade ju bara. Allting med oss var på lånad tid och när den sommaren gick mot sitt slut så var vi båda två väl medvetna om vad som skulle ske. Jag skulle flytta hem igen. Tillbaka till Helsingborg och börja plugga en 4-årig utbildning. Den vetskapen förtog mycket av charmen med det vi hade och allt som varit vi mot slutet. Såklart försökte vi att vara tillsammans på avstånd ett tag. Såklart.

Men det var som att magin var borta. Kärlek utan regelbunden näring upphör kanske till slut. Iallafall när man är 21:)

 

Men så kom jag att lyssna på den här låten just idag. Den med Håkan och oj vad det doftar sommar och ljumna kvällar år 2001. Det har gått tolv år sedan den gick på repeat i hans tvåa den där sommaren. Och den håller verkligen, än idag. Till skillnad från kärleken.