Fuck cancer
Gick just igenom mitt twitterflöde och fastnade såklart för Julias tweet nedan. Är det något som gör mig livrädd så är det cancer. Fy i helvete vad jag avskyr den sjukdomen. Cancer är som en ond kameleont. Den dyker upp i olika skepnader och äter upp de människor som vi älskar mest.
Jag var bara 12 år när jag för första gången tvingades bekanta mig med denna vidriga sjukdom. Den tog min morfar ifrån mig, alldeles för tidigt. Och sedan dess har den vandrat bakom eller bredvid och kastat sin mörka skugga över mig, min familj och mina nära och kära. Allra senast var i november när den tog min mammas väninnas liv. Ulla-Britt var så glad att hon fick träffa Love. Hon orkade till och med hålla honom i sin famn en liten stund. När vi kommit hem fick jag ett sms från henne: "Stort tack för att ni kom hit idag så jag fick träffa den lille godingen. Det kommer jag att leva på länge". Drygt en vecka senare hade cancern besegrat Ulla-Britt. Vidrigt, orättvist och omänskligt.
Jag hör om folk som pensionssparar, lägger pengar på hög. Människor som kan tänka sig att ha en lite sämre tillvaro nu för att få det bättre i en annan tid. Framtiden, den som vi inte vet ett dyft om. Så hade kanske jag också planlagt mitt liv om jag inte haft mina erfarenheter i ryggsäcken. För mig är det enda viktiga här och nu. Min tid med Love, Micke och alla andra som jag älskar. Nuet, den enda tid som betyder något. Någon annan tid känner jag inte till.
Selma, Adel och Emma
Man anser att flickan har ju sin mamma här, hon behöver inte sin pappa. Ja, jag vet hur sjukt det låter.
Än är det inte försent. Jag är själv nybliven mamma sedan 3 månader tillbaka och gråter inombords när jag tänker på Selma, Adel och Emma.
Tänk om Micke, min man och pappa till vår son Love inte skulle få vara med och delaktig under Loves uppväxt? Tanken gör mig livrädd.
Ingen familj ska behöva ha det så.
Fotograf Lena Larsson är mycket engagerad i Selmas familj och har även skrivit ett öppet brev till migrationsverket.
Du kan väl läsa hennes inlägg och sedan ta ställning.
Det finns saker att göra i detta ärende. Vi kan göra skillnad och än är det inte försent.
Ögonfransar
Alltså Loves ögonfransar. Jag kan sitta i timmar eller ligga bredvid en hel natt och bara studera. Memorera och fascineras av varenda liten detalj. Känna varje litet strå på hans huvud. Räkna de små tårna om och om igen. Hålla hans lilla hand som äntligen söker sig till min och griper tag. Som jag längtat efter den bekräftelsen. Trygghet. Hans lilla plutmun som plutar ännu mer när han sover. Jag kan inte sluta pussa på honom! Älskade unge. Och så dessa långa, fina ögonfransar som liksom slutar med en liten böj på slutet. Fransarna som jag aldrig fick, dom har Love fått. Och de ramar in hans stora bruna ögon och gör dem om möjligt ännu vackrare än vad de redan är. Får man vara såhär perfekt? Det gör nästan ont i mig att betrakta denna skönhet, denna lilla skatt. Som inte bara är söt som socker på utsidan. Love utstrålar redan sådan innerlig värme och en stor personlighet. Han får så många att må bra med sitt stora leende. Så mycket karaktär i en sån liten kropp. Är det inte för tidigt? Åh som jag önskar att livet kommer att behandla honom snällt och med respekt. Att det goda alltid kommer att segra över det onda. Vår lille Love i stora vida världen. Tanken gör mig redan gråhårig. En mammas oroliga själ och kärleken till sitt barn.
Vad ska det bli av dig? Goaste unge.
Så älskad från första stund.
Uppväxt i storstan präglad av storstan men nu när jag vandrar samma stråk är jag ovan.
Idag var vi och promenerade i mina gamla hoods. Närlunda, där har jag mina första minnen.
Jag är tre år och har fått vattkoppor. Min bror kom undan med några stycken på sin kropp men jag, på mig blommade de upp överallt. Det gjorde ont att kissa och jag ville inte se mina prickiga ben så då fick jag kissa med lampan släckt. På ögonlocken satt dem. Det gjorde ont att blinka. Jag kände mig så ful och hemsk att jag inte ville se mig själv i spegeln. Mamma hängde den stora gröna Snobbenfilten över hallspegeln för att jag skulle slippa betrakta mig själv. Smärta. Detta är mitt första minne av psykisk och fysisk smärta.
Jag lärde mig aldrig cykla på Närlunda, fastän mamma kämpade med hjärta och själ. Det gick bara inte utan stödhjul. Så arg jag var och som vi kämpade på gårdarna mellan hyreshusen, fram och tillbaka. I tidig ålder fick jag lära mig hur frustration kändes och hur det plågade mig att inte kunna. Jag har alltid velat kunna och behärska innan jag ens försökt. Det har satt många käppar i hjulet för mig, bokstavligen. Inte minst när vi var kids, på Närlunda.
Jag minns att man var livrädd för och fruktade det ökända Närlundagänget. Alla vuxna talade om dessa farliga ungdomar och alla barn var livrädda för dem. De hade kniv på sig, hette det. Men aldrig att man såg dem. Idag undrar jag om de någonsin existerat. Myten.
Vi flyttade från Närlunda när jag var fyra och min bror skulle börja första klass. Men har under hela min barndom återvänt dit. Antingen på promenad med mormor eller när det var bra vintrar med snö. Närlundabacken var ju den brantaste och läskigaste pulkabacken i stan! Det är den fortfarande, tänkte jag idag när jag blickade ut över den och ner i den djupa dalen.
Så längesen men ändå inte.
Det känns som ett helt annat liv, men ändå inte.
Jag må bo i helt andra Helsingborgskvarter idag men jag har sagt det förut och jag säger det igen och igen.
Mina rötter är där dom är. Jag glömmer aldrig var jag kommer ifrån. Jag vill inte glömma. Tvärtom, är jag ganska stolt.
Precis så vill jag ha det. Min uppväxt. Min barndom som format mig till den jag är.
Jag önskar ingenting annorlunda.
20 maj 2011
My heart is a vivid road, covered up in the winter snow. But the sun will show, I want to be loved by you.
Hur viktig kan en eftermiddag med en förbaskad, ickefungerande häftapparat och en halvfärdig klädsel till en kökssoffa vara? Vad betyder en tvåtimmarspromenad till Sofiero och tillbaka igen med en kär vän att rensa tankarna med? Eller ett träningspass eller två i veckan med någon man håller av? En liten och mjuk Minnah i min famn. Minnahs fantastiska mamma som jag delar ett helt liv med. Minnahs goa pappa, som alltid får mig på gott humör med en fiskefjäs eller två. Eller en redbull och vodka eller två.. Älskar våra stunder, fester och Beste Far. En vinkväll imorgon tillsammans med någon som jag aldrig riktigt lyckas klaffa mitt schema med. Någon som jag träffar alltför sällan men som jag tänker på flera gånger, varje dag. En ny lägenhet som står klar redan efter en vecka för att en blivande och helt fantastisk man tänker just på detaljerna. En man som fixar och trixar tills varenda liten grej är på plats. Allt för min skull. För vår skull. För att vi ska ha ett hem att trivas och må bra i. En hand som greppar min när jag ligger redo för att vara med om något väldigt otäckt. Självklart säger jag att det inte behövs. Att jag inte behöver någon hand i min. Men mamma vet bättre. Eller en utflykt till Ullared. Jag älskar att åka till Ullared, men inte så mycket för shoppingen som för sällskapet och grejen att man gör det tillsammans. Om det då sker med mamma eller en bästa vän är en bonus oavsett. Vi snackar win-win i det läget. Ibland är det de små och oväntade stunderna som överraskar. När det trillar in ett mail i inboxen från en orolig bror som lagt ner hela sin själ, sitt hjärta och sin tankeverksamhet för att få mig på fötter igen. När de skrivna orden är valda med sådan omsorg att det är underförstått att mitt huvudbry har blivit hans huvudbry. Jag gömmer mig ofta bakom ett stort leende eller ett burdust skämt. Men jag registrerar varenda detalj. I alla lägen.
Så. Hur viktig kan en eftermiddag med en förbaskad, ickefungerande häftapparat och en halvfärdig klädsel till en kökssoffa vara? Det betyder allt för mig.
Life doesn't rhyme
1 januari 2013 och jag har haft en alldeles förträfflig nyårsdag. Tänk. För bara några år sedan var nyårsafton den kväll då jag hade sjuk press på mig att se till att det skulle bli den bästa kvällen och festen på hela det gångna året. Sällan infriades förväntningarna. En nyårsafton träffade jag en av de kärlekar jag haft i mitt liv. Detta ledde till att nyår kom att bli vår årsdag under de år som vi var tillsammans. Supermysigt så länge det varade men det året då vi gjorde slut blev nyår en mardröm, just för att det varit vår dag och för att det fortfarande gjorde så himla ont. Alla minnen blev ohanterliga när alkoholen slog på. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som vid tolvslaget det året.
Igår kändes som en urtypisk och vanlig kväll i mitt liv, så som det ser ut nuförtiden. Den spenderades med Micke och Love och våra bästa vänner. Vi åt god mat. Chillade. Lyssnade på musik och drack öl och vin. Varken mer eller mindre. En perfekt kväll helt enkelt. Det är skönt med nyår utan drama. Utan tjafs, tårar och för höga förväntningar. Utan ångest på nyårsdagen. Det är skönt att bli äldre. Faktiskt.
