LucyVida

På förmiddagsrundan brukar Love och jag gå till lekplatsen där vi bor. Det har vi gjort sedan drygt 2 månader tillbaka då han för första gången fick prova att gunga. Vissa dagar när allting annat tycks tråkigt och det är sura miner hela morgonen, då är det seriöst det enda som funkar. Sätt den lille tväre i gungan så blir han go igen, ungefär. På lekplatsen som vi går till finns allt vi behöver och lite till. Där är gungor, en schysst rutschbana med lektorn och en sandlåda med bord. Hela området är omslutet av höga svajande träd, en stor gräsmatta som man kan spela boll på och en böljande kulle som jag anar kommer att bli en perfekt pulkabacke till vintern när Micke ska gå hemma med Love. Inte konstigt att ungen blir glad i den miljön. Det blir jag också. Särskilt nu på sommaren när allt är så grönt och idylliskt vackert att vistas i.

 

Och jag kommer aldrig att glömma första gången som vi träffade den där flickan. Det var på en av våra vanliga rundor. Love hade gungat och skojat ett bra tag när hon kom ut från porten i höghuset som ligger precis intill lekplatsen. Kanske hade hon kikat på oss genom ett av sina fönster för hon gick med så bestämda steg till gungorna och satte sig i gungan bredvid Love och tog fart. Love tittade nyfiket på henne med sina stora ögon. Såsom han alltid gör. Särskilt när det är större barn som leker.

Och så började hon prata.

 

Hon berättade om sommarlovet. Inte rent generellt förstås. Och inte om en långledighet som för många barn innefattar glittriga reseupplevelser till Medelhavet eller regniga campingsemestrar då hela familjen går klädda i likadana träningsoveraller. Hon nämnde inte heller några soliga dagar på stranden med massa vatten, lek och glass upp till öronen. Flickan pratade inte heller om alla spännande äventyr och bus som bara och endast de bästa vännerna är med på. Lekar som bara går att leka på sommaren. När dagarna är magiska och kvällarna förtrollade. Faktum är att hon nämnde inga vänner. Överhuvudtaget.

 

Däremot pratade hon om tristessen. Hur alldeles för långt sommarlovet är. Hur hennes föräldrar jobbar hela dagarna. Hela sommaren. Och hon går ensam hemma. Hennes lillasyster är på fritids till klockan 16 varje dag. Så flickan är helt själv. Hela dagarna. Inga drömmar om sommaren. Inga planerade utflykter med familjen att se framemot. Eller jo vänta, kanske skulle de åka till någon djurpark längre fram. Vad hette den nu igen? Men det är inget som är säkert. Ett som är säkert är att flickan är och känner sig ensam och att sommarlovet är alldeles för långt.

 

Flickan är 12 år.

 

Och sedan den första dagen som vi sågs där på lekplatsen har hon aldrig lämnat mitt huvud. Vi har dessutom setts flera gånger efter det. Hon brukar komma ut när vi står där och gungar. Inte direkt, men efter en stund. När jag haft sällskap av någon annan mer än Love kommer hon aldrig fram till gungorna. Då håller hon sig i bakgrunden. Som om hon inte vill störa. Och jag är så brydd för detta flickebarn. Denna osynliga lilla flicka som sedan mitten av juni har längtat så till att skolan ska börja igen. Verkligen längtat.

Och det är så upp och ner som det kan bli tänker jag.

 

Sommarlovet är en solskenshistoria för de priviligerade. Men resten då?

 

Herregud, alla dessa barn.

De osynliga barnen.

De fattiga barnen.

De olyckliga barnen.

 

Det var aldrig lätt att komma tillbaka till skolan i augusti efter det långa sommarlovet. På många sätt var det en pina. För man hade ju klasskamrater. Klasskamrater som hade varit i Grekland eller ännu längre bort. Klasskamrater som spenderat hela sommaren med familjen på sommarstället i en skog vid någon sjö. Klasskamrater som hade bilat. Tågluffat. Eller varför inte, båtluffat i Europa. Med hela familjen. Det närmsta jag någonsin kom Medelhavet var när farmor och farmor skickade vykort från Kos eller någon annan medelhavsö. Ett sånt där lyxigt kort med en flicka i klänning, och så var klänningen i riktigt tyg med paljetter, fastsytt på vykortet. Som jag älskade de korten. Och de fjärran stämplade frimärkena.

 

Som tur är så var jag ganska slipad. Redan då. Och en fena på att hitta på bra historier. Redan då. Tio veckor på sommaren var en evighet när man var liten. Jag hade alltså gott om tid att baka ihop några trovärdiga äventyr att dela med mig av inför klassen när klockan väl ringde in igen i augusti.

 

För den där timmen när alla ska berätta vad de gjort på sommarlovet uteblev aldrig. Vilket kan tyckas märkligt när det idag är ett konstaterat faktum att många barn lever i familjer där man inte har de förutsättningar som krävs för att resa jorden runt på sommarlovet. Man kanske inte ens kan ta en tura till Helsingör. Ändå ska barnen behöva uppleva stressen och pressen att leverera något intressant och spännande att dela med sig av när skolan börjar igen. Som jag sa, allt är helt jävla upp och ner.

 

Trots att jag aldrig kom iväg på några himlastormande äventyr på skolloven när jag växte upp så hade jag rikligt med tur ändå. Framförallt var jag lyckligt lottad till skillnad från många andra. För jag hade min familj som hade all tid i världen för mig och jag hade de bästa vänner att spendera magiska dagar och förtrollade kvällar och sena nätter med. Vi skrev vår egen historia. Kanske av mer lokal och mindre exotisk art. Men aldrig glittrade den väl mindre för det.

 

Och jag önskar så att flickan på lekplatsen fick lite mer glitter på sin sommar.

Herregud, jag önskar henne det fetaste guldregn! Och kanske är det så att jag bara får ta del av tristessen när hon pratar. Och som hon kan prata. Älskade unge, finns det aldrig någon som finns där bara för dig? Som lyssnar på dig? brukar jag tänka med en klump i halsen. Och så fortsätter jag att lyssna. Såklart. Och Love bara tittar eftertänksamt med sina varma bruna ögon på den stora lilla tjejen när hon berättar. Ibland skrattar hon till och kallar honom lilla bebisen.

Kanske kan Love och jag få vara glittret ibland.

I väntan på det riktiga regnet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När Love får kontakt med en präriehund genom en glasruta på Köpenhamns zoo, då gråter jag.

 

När jag tittar på gamla repriser av Extreme Makeover: Home Edition, då gråter jag också.

 

När jag är ute på mina dagliga promenader och med vagnen kör om en gammal och skröplig dam eller herre som kämpar sig fram med sin rullator, då kommer också tårarna. Särskilt om jag fantiserar ihop en historia om hur ensam den här personen måste vara. Förmodligen inte många vänner kvar i livet. Barnen, om det finns några, bor kanske på annan ort och hälsar sällan på. Jag fäller en extra tår och känner ett hugg i magen för att jag själv är livrädd för att bli sist kvar. Man vill ju inte vara den som lämnar sist. Inte först heller. Ok, man vill helt enkelt inte lämna. Ja, jag är livrädd för döden.

 

Jag har alltid gråtit när jag läser om barn och djur som far illa. Jag skäms för att jag oftast bläddrar vidare i tidningen eller på skärmen. Jag orkar helt enkelt inte ta in all ondska och smärta. Mitt hjärta är redan proppfullt av det. Också. Och för det skäms jag. Att blunda för verkligheten är inte tillåtet. Det får man bara inte göra.

 

Jag gråter varje gång Laleh entrat scenen när jag varit och sett henne live. Då kommer det så mycket tårar att allt blir ett blurr och Laleh blir bara suddig i mina ögon. Men så börjar musiken och öronen får sitt godis och då gråter jag igen för att det låter så bra. Musik, driver mig väldigt många gånger till tårar.

 

Jag gråter efter en fotbollsmatch med damlaget när jag inser hur orimligt stort näthatet är, i det fallet främst bland män. Hur man kan formulera så fula meningar och publicera dem i det offentliga rummet så att vi andra ska behöva ta del av smutsen. Hur man kan hata så mycket. Då gråter jag, för det gör mig ledsen. Och jag vet inte hur jag ska kunna förklara det för Love när han är stor nog att förstå. Jag måste jobba på något bra eller vettigt att säga då och för det gråter jag för det ska egentligen inte behövas.

 

Jag gråter de dagar jag tar mig ork att gå in och läsa Kristian Gidlunds blogg. Varje gång jag går in håller jag andan. Är det över nu? tänker jag. Har cancern vunnit? Jag gråter för att världen är så jävla orättvis och för att man ska inte behöva bocka av sin to-do lista när man endast fyllt 29 år. Man ska överhuvudtaget inte ens behöva fundera över en sådan lista när livet knappt har börjat. Man ska inte behöva tänka att "nej, jag fick aldrig träffa mitt livs kärlek". Eller "nej, jag fick aldrig drömma om, längta efter och uppleva mina kommande barn". Heller. För jag hann inte med det. Sjukdomen tog mig först. Vid det här laget gråter jag floder.

 

Varje gång.

 

Jag gråter när min man kommer hem en dag efter jobbet och finner mig, trött och sliten, inte alls fixad (den dagen heller) med det otvättade hårsvallet i snedtotte, stå och sortera tvätt i sovrummet. Och så utbrister han "gud, vad fin du är älskling". Först gråter jag för att jag blir nästan förnärmad. "Skojar du eller? Jag vet ju att du inte kan mena det". När sedan allvaret i hans blick sjunker in gråter jag för att det han säger tydligen är sant och att han tycker det. Och allt annat kan ju faktiskt kvitta i det läget. Även min egen kassa självbild som då och då  får mig att fälla tårar. Klandra mig inte för det. Man kan inte vara på topp alla dagar.

 

Jag gråter många gånger gånger på avstånd, när jag tror att ingen annan ser. Som till exempel när jag sitter med blicken ner i en bänkrad i en kyrka på ett dop. Eller som när jag vid andra högtidliga tillfällen blivit ombedd att hålla tal eller läsa en dikt och jag liksom får svälja gråten för att kunna avsluta de sista meningarna. Det blir alltid pannkaka. Det slutar alltid med att jag står där glansig i ögonen och rosig om kinderna.

 

Jag gråter när jag får träffa min bästa väns tvådagars bebis på BB. Såklart biter jag ihop, hela vägen till BB. Skärp dig nu. Le och skratta när du får hålla henne. Men snälla gråt inte. Inte den här gången. Också. Och så räcker det med att min vän uppenbarar sig i hisshallen med sin lilla och så bryter jag ihop. Igen.

 

Ja. Jag är en sån som gråter i princip varje dag. Av olika anledningar. Och med det här vill jag faktiskt göra en hyllning till gråten.

 

En eloge!

 

För när alla andra säger att du är ett psykbryt som gråter. Att du är svag som visar känslor och inte kan behärska dig. Då menar jag tvärtom att du är stark. Och modig. Den som gråter är ett föredöme för andra. Det är starkt att känna och våga visa det. Alla kan inte alla gånger hantera det. Någon kanske blir direkt generad (förmodligen den som aldrig själv gråter).

 

Men jag tror på allvar att hade vi alla vågat gråta lite mer. Kanske inte varje dag som jag. Men ändå. Vågat gråta när man faktiskt bara vill släppa på spärren och gråta ut och inte bita ihop. Hade fler haft mod nog till det så hade vi kunnat undgå flera av dessa omkringvandrande bomber som bara tickar och väntar på att få ett tillfälle att explodera. För dom gör ju det till slut. Exploderar alltså. Och det är då det blir så otrevligt. När alla känslor bara blir till ett blurr av hat som bara svämmar över. Som till exempel efter tjejernas match mot Danmark. Lite gråt, styrka och mod fixar biffen. Och ovanstående hade aldrig inträffat.

 

Det är min teori.

 

Och tills gemene man når den insikten så gråter jag för dom.

Också.

 

 

 

 

Det har snart gått 9 månader sedan gravidmagen lämnade min kropp och jag kan inte säga att det passerat en endaste dag som jag saknat den. Jag har hört att många mammor brukar göra det. Men det är bara att inse, jag är väl inte som de flesta mammor. Fast så känner kanske alla, vad vet jag.

 

Men nej, jag saknar inte den stora magen men jag saknar pirret. Det konstanta pirret som jag bar med mig från den dag jag plussade på gravtestet. Jag saknar spänningen. Vad är det för en liten alien som växer i min kropp? Jag saknar dramat. Är det en tjej eller kille? Och oj vad alla hade sina gissningar! Jag saknar äventyret och jag saknar känslan som jag hade hela bilfärden till Malmö när vi åkte dit för att kolla upp könet. Det coola är att Micke hade precis samma känsla just där och då. Det är bara bullshit att den blivande pappan inte har en aning om hur det är att vänta barn. Fysiskt kanske han inte har det. Men rent psykiskt delade vi väldigt många sinnesstämningar och känslovågor tillsammans. Ibland blev det så starkt att det nästan gick att ta på. Som när vi för första gången fick höra att det inte var någon tveksamhet, det är en liten kille därinne i magen. Chocken. Förvåningen. Glädjen. Kärleken. För att inte tala om de laddade sekunderna innan vi hörde Loves första skrik. Och lättnaden som följde. Det var som om vi båda höll andan och nu kunde vi äntligen andas ut, i ett glitterregn av lyckorus och kärlek. Finns det något större och mer surrealistiskt som man kan uppleva tillsammans med sin älskade? Tveksamt.

 

Jag saknar lära-känna fasen med Love i magen. Han på insidan och jag på utsidan. Det borde kanske verka omöjligt att bygga upp en relation på det viset men vi fann ett sätt. Jag visste precis vem Love var och hur han var när vi till slut fick tvinga honom ut därifrån den 14 oktober. Det enda jag inte visste var hans exakta utseende. Förutom pussmunnen som vi fått se i profil på ultraljudsbilden. Den kände vi igen direkt när Love såg dagens ljus. Jag hade börjat lära känna min son långt innan vårt första fysiska möte och allt bara föll på plats så fort jag fick hålla honom. Allt det saknar jag. Och även om jag inte saknar den stora magen så vet jag till 100% att det här är något som jag vill uppleva igen. Micke också. Men framtiden är oviss och man kan bara önska. Önska och hoppas att det går vägen när vi försöker nästa gång. Jag blir ju inte direkt yngre. Och jag som alltid varit en person som betraktat livet som en kamp mot klockan. Aldrig har väl den känslan varit så påtaglig som nu. Att få barn är en bonus. Att bli förälder och mamma är det största, läskigaste och rikaste uppdrag jag någonsin haft. Men det kommer att vara vi tre ett bra tag framöver. Micke, jag och Love. Världens bästa team om ni frågar mig.

 

Ofta brottas jag dock med de här tankarna. Att jag inte är purung längre. Att jag vill bli mamma igen, men inte just nu. Att jag fortfarande inte vet vad det ska bli av mig, karriärmässigt. Så mycket jag har kvar att klura ut.

 

Jag är inte direkt en kvinna av stål. Tvärtom så känner jag mig ganska liten. Mestadels.