10 saker att oroa sig för innan Love (utan inbördes ordning)
1. Bristningar på magen
2. Hängtuttar
3. Förlossningskomplikationer
4. Min viktuppgång
5. Vad andra tycker om min viktuppgång
6. Mitt utseende
7. Vad andra tycker om mitt utseende
8. Sjukdom och ohälsa
9. Jobb och karriär
10. Att inte kunna leva upp till andras förväntningar
10 saker att oroa sig för efter Love (utan inbördes ordning)
1. Att något ont ska drabba Love
2. Att något ont ska drabba mig och/eller Micke
3. Att misslyckas i mammarollen
4. Att min kärlek inte är tillräcklig
5. Min oförmögenhet att skydda Love från allt ont
6. Min vikt
7. Mitt utseende
8. Sjukdom och ohälsa
9. Mobbning
10. Att inte kunna leva upp till Loves förväntningar
Graven bredvid min farfars är den finaste och mest välskötta i hela Pålsjö. Den är prydd med figurer, fåglar, ljus och en hjärtformad sten med texten "jag älskar dig". Där är alltid nya blommor runt stenen som även smyckats med ett fotografi i ena hörnet. Graven sköts med omsorg och kärlek av någon som gör allt för att hålla personen och minnena vid liv. Jag vet. För jag går här ofta. Det har jag gjort sedan barnsben. Pålsjös kyrkogård och minneslund var min lekplats som liten. Inte så att jag lekte där i ordets specifika mening men jag var där regelbundet med mormor och mamma och satte blommor och promenerade, filosoferade och matade änderna. Det har jag gjort sedan jag var 12 år ung. Jag är nämligen en av dom som var tvungen att bekanta mig med döden i alltför tidig ålder. Lyckliga är dom som får ha sina mor- och farföräldrar och andra värdefulla förebilder med sig långt in i livet. Det hjälper till att förlänga och bevara barndomen. Åtminstone en smula. Jag förlorade min morfar och enda manliga förebild i cancer när jag gick i sjätte klass och det var alldeles för tidigt. Jag var inte redo för det och sedan dess har jag alltid varit livrädd för döden.
Pojken som ligger i graven bredvid min farfar blev bara 14 år. Bilden avslöjar en stor liten kille med varma bruna ögon fulla av bus. Fulla av liv. Pojken hette Simon och jag undrar ofta över honom. Precis som jag, så var han också alldeles för ung när han tvingades bekanta sig med döden. Såklart är hans historia av helt annan art än min. Såklart.
Men jag undrar om han också var livrädd för döden eller om han kanske hann vänja sig vid den. Försonas med den.
Han kanske inte ens hann fundera över den.
Jag bestämmer mig alltid för den sistnämnda teorin när jag går här och promenerar och intalar mig själv att det också är sanningen.
Mitt hjärta klarar inte av något annat.
Här kommer en personlig favorit i repris, författad 2011-04-07.
I lördags efter att vi hämtat ut biljetterna hade Micke och jag ungefär en timme att slå ihjäl innan bion började. Vi bestämde oss för att köra en sväng. Filmstaden och Söder är inte alltför långt från Högaborg och mina gamla hoods och helt plötsligt var vi på min barndomsgata. Traktörsgatan 16 är
min gata. Där och i området runtomkring hände allt när jag växte upp. Det var där jag formades. Det var där jag odlade mina intressen som kommit att bestå än idag. Det var i mitt barndomsområde som jag lärde känna några av mina allra bästa vänner. Jenny och hennes familj flyttade in i lägenheten under vår i slutet av lågstadiet. Tänk om jag hade vetat då. Att vår vänskap skulle sträcka sig längre och förbi grundskolan. Att den skulle överleva de första vilsna tonåren när vi gled isär ett par år för att sedan hitta tillbaka till varandra i samband med att gymnasietiden tog vid och därefter aldrig mer gå förlorad. Och Carin som bodde på Viskgatan, varje morgon traskade jag iväg för att möta henne halvvägs och ha följe till skolan tillsammans. Bara det att vi möttes aldrig halvvägs. Det hände liksom inte. Jag hann i princip alltid ända fram till hennes dörr och fick knacka på. Ofta hade Carin inte ens fått på sig skorna när jag steg in. Ofta hade hon ett fruktansvärt dåligt morgonhumör och var inte alls sugen på att gå till skolan. Men det brukade ordna upp sig lagom tills vi var framme. På lekplatsen ovanför vår gård och de blå stängerna (som tyvärr inte finns kvar) kunde jag och mina vänner hänga och slänga i alla möjliga varianter tills våra handflator var helt ömma av blåsor. Vid Stenen (som inte alls kan liknas vid en
jättesten längre, den är faktiskt ganska liten) viskades hemligheter. Det slöts pakter och det svors evig vänskap. Det snackades skit. Vi var osams i omgångar, men aldrig några längre perioder. Vi var barn, vi testade gränser men vi visste alltid var vi hade varandra. Precis som nu. Innerlig vänskap. Allt hände på vår gård och vi var kungar då! Åtminstone när min bror och hans vänner höll sig borta.. Vi gick hem på rasterna för att spana på killarna i 9:an (
med kikare från mitt fönster!) som hängde på gården och rökte. På Traktörsgatan 16 upplevde jag min första kärlek. Mitt första lyckorus. Blygt och i smyg och helt harmlöst såklart. För inte vågade någon ta första steget. Istället satt vi i trappen utanför min lägenhet sena kvällar under sommarlovet och pratade och skojade och gud vet vad. På Traktörsgatan 16 skrevs alltför många dikter och dagböcker om min brors snygga kompisar, obesvarad kärlek och krossade hjärtan. Jag trodde jag visste vad kärlek var. Och det kanske jag gjorde också. Åtminstone ser jag tillbaka på mina barndomskärlekar med viss charm, naivitet och glädje. Den
vuxna kärleken sliter mer på hjärtat och hjärnan och lämnar djupare sår. Det är iallafall min erfarenhet.
Det finns egentligen inga avstånd i min stad, ändå är jag aldrig eller väldigt sällan i mina gamla trakter. Som om jag är rädd för att min barndom och minnena jag har ska förstöras när jag återvänder. Tillträde förbjudet ungefär. Konstigt det där. Och jag kände mig lite vemodig när vi cruisade genom gatorna i lördags. Varför? Vet inte, men kanske för att jag då och då saknar min barndom så mycket att det gör ont i mig. Gamla spöken radades upp längs trottoarerna, på gården och i fönstren i hyreshusen när vi gled förbi. Det var precis som om de ville höja händerna och vinka till mig. Jag blev nervös, slog ner blicken och lät ögonblicket gå förbi. Men jag log iallafall.
1995 flyttade jag och min familj från Traktörsgatan 16. Även fast jag väldigt sällan
återvänder så glömmer jag aldrig var jag kommer ifrån.
