LucyVida

Jag hade också svårt att somna som liten, periodvis. Som en permanent neverending växtvärk. Ungefär så kändes det iallafall när man var mitt uppe i det. Jag avskydde att gå och lägga mig i mörker. Och sova med stängd dörr var uteslutet. Den skulle vara öppen och med lampan tänd i hallen. Jag behövde se ljuset. Ljuset var viktigt. Det händer även ofta nu i vuxen ålder att jag fortfarande somnar med lampan tänd på sängbordet. Mest av gammal vana förstås men det känns också tryggare så. Säkrare. Jag har alltid haft alldeles för livlig fantasi och i mörkret blir allt möjligt. Allt läskigt. Misstänksamma skuggor på väggarna. Dammråttorna under sängen. Jag kunde få dem till vad som helst. Världens hemskaste monster. Jag har heller aldrig tyckt om att sova ensam. Som barn sov jag ofta i mammas stora säng. Perioder i mellanstadiet när jag hade söndagsångest och svårt att komma till ro. När morfar dog. Ända upp i tonåren faktiskt, när jag kände mig otrygg. Jag är så sjukt tacksam för det idag. Att mamma aldrig stängde dörren för mig för att göra mig större eller tuffare än vad jag var eller kände mig för tillfället. Det kvittar hur liten eller stor eller vuxen man är som barn. Ibland är det bara så skönt att få vara precis så liten som man känner sig. Ni vet, när man inte orkar vara stor. Det är nog därför jag inte propsar på så mycket att Love måste lära sig att sova i egen säng. Han får sova hos oss så mycket han vill och så länge han vill. För jag vet att den tryggheten det ger är ovärderlig.

 

Med min första pojkvän fick jag erfara hur det var att somna i någons armar så tätt intill som man bara kan och det lärde jag mig fort att det slår allt. Jag har aldrig sovit så bra som när jag levt i förhållanden. Jag har aldrig sovit så dåligt och oroligt som när jag varit singel och bott ensam i min lägenhet. Sedan jag blev mamma har jag sällan legat sömnlös. Numera kan jag somna i princip vilken position som helst och under alla tider på dygnet. Sittandes i soffan. Vid köksbordet. På bussen. På toaletten på jobb till och med. Man lär sig att leva med tröttheten som småbarnslivet bland annat innebär. Och varje kväll känns det som en fluffig sockervaddsdröm att få krypa ner i sängen för att sova. Kväll och kväll, det är kanske att ta i förresten. Jag går sällan och lägger mig innan midnatt. En gång nattuggla, alltid nattuggla? Jag har aldrig behövt mer än 6-7 timmars sömn för att må bra. Jag försöker fortfarande intala mig själv att det inte är något som förändrats hos mig när alla andra rutiner vänts upp och ner. Konsten att leva i förnekelse.

 

Nej men poängen med det här är att vi har riktigt svåra kvällar med Love just nu. Och de är inte hälften så jobbiga för oss som de är för honom. Visst jag håller med, tvåtimmarsläggningar är väl inte det roligaste man kan ägna sig åt om kvällarna, inte när de innefattar mest gråt och bråk och mindre mys. Men paniken i honom. För att han inte vill sova. Han är inte trött. Han är megatrött. Och gör allt för att hålla sig vaken. Ibland låtsas han inte om våra försök. Han sitter där och pratar för sig själv. Bäddar fint till Pippi och Mehmet. Ber om vatten. "Batten, batten". Först ska Love ha och sedan P och M. Och så ska de ha napp också. Och så ligger de fel och så får han bädda om dem igen. Varje gång han håller på att trilla dit och somna in. Då far han upp med ett ryck och blir helt förtvivlad. Och så lugnar vi honom. Sjunger för honom. Jag har berättat alla världens sagor för honom. Jag lovar, jag har redan breakat hemligheten om guldregnet som man endast och bara kan uppleva i drömmarnas land. Jag har berättat om de rosa elefanterna. Och om det aldrig sinande utbudet av Shaun the Sheepkakorna. Jag har viskat i hans öra att det är där och endast där som han kan hälsa på storebror Vincent. Marsvinet alltså, som dog när Love bakades i min mage. Jag berättar och berättar. Jag klappar. Masserar. Håller om. Och ibland känns det som att jag faktiskt vunnit striden över ångesten. När hans andning blir tyngre och han slappnar av. Men så. Nej. Och så får vi börja om igen. Tills han somnar av ren utmattning.

 

Jag vet. Det kommer inte alltid att vara såhär. Men jag önskar så att jag kunde göra något. Hjälpa honom förbi den där ångesten som är så jävla jobbig. Ångesten för att tappa kontrollen. Rädslan för att allt kanske inte finns kvar om jag blundar lätt. Om jag somnar in. Tänk om jag inte vaknar igen? Som med allt annat som inte går riktigt som det ska så bara fortsätter jag. Jag fortsätter att berätta för honom. Och sjunga. Massera. Hålla om.

Kanske gör jag någonting rätt. Jag hoppas det.

 

 

 

Lägenheten på tredje våningen, precis under vår, hade inte direkt någon trevlig historia att berätta. Åtminstone inte under de första åren som jag, min storebror och mamma bodde i huset. Först så var det den där stökiga och högljudda familjen som bodde där. Det var alltid bråk. Alltid något som gick sönder, inte bara de trasiga familjemedlemmarna.

 

Flera år senare skulle där flytta in en mamma och hennes två tonårssöner. Inga konstigheter. Tvärtom minns jag dem som helt vanliga, trevliga människor. Killarna var lugna och goa och hejade alltid när man sprang på varann i trappan, mamman likaså. Jag minns även den dag när vi fick berättat för oss att mamman i familjen tagit sitt liv. Tydligen så hade hon fått en obotlig cancerdiagnos och stod kanske inte ut med det. Så många gånger som jag undrat över hennes söner och hur det gick för dem. Jag tror att jag ibland ser den yngsta av dem på stan. Han är någonstans i min ålder. Jag hoppas att det är han jag ser för han ser ok ut, fortfarande med ett leende på läpparna.

 

Mellan dessa två familjeöden skulle jag komma att spendera en väldig massa tid i den där lägenheten på tredje våningen. Den stod tom ett tag efter att den stökiga familjen flyttat ut, av förklarliga skäl. Lägenheten var i desperat behov av en totalrenovering och det kändes som en evighet innan de nya hyresgästerna fick lov att flytta in. Länge dröjde det innan jag fick syn på Henne.

 

Hon var lika gammal som jag. Vi hade båda fyllt 9 den våren. Varje morgon såg jag henne gå till bussen som först skulle ta henne till söder. Där skulle hon göra ett byte till en annan buss för att komma till sin skola. Jag tyckte det var så coolt och så stort. Att hon fick åka buss sådär långt och med ett byte dessutom, helt på egen hand. Sånt gjorde inte jag när jag var 9 år, av två skäl. Min mormor som jag även valt att kalla min första lekkamrat, (över)beskyddare och livvakt  - Ja, helt enkelt kvinnan i huset när min mamma inte var där - skulle aldrig tillåta mig. Och det av den enkla anledningen att jag förmodligen inte skulle hitta hem igen. Med ett misslyckat rymningsförsök till Jordbodalen i bagaget när jag var 6 år kan jag idag med större ödmjukhet förstå min mormor som därefter ständigt vakade över mig som en hök. Jag hade ingen respekt för att tappa bort mig. Jag tar en taxi, var min stående replik när mamma oroligt frågade mig vad jag skulle göra om jag blev av med henne på B&W (läs Väla köpcentrum idag). Jag tänkte aldrig längre än min näsa var kort, funderade aldrig på eventuella konsekvenser av mitt handlande och var inte särskilt rädd om mig själv.

 

Hon var precis tvärtom. Den nyinflyttade tjejen i lägenheten under oss. Hon var ansvarstagande, pålitlig och mogen för sin ålder. Det är hon än idag. Jag minns hur vi först fick kontakt. Det är en ganska sorglig historia. Det började med att jag fick syn på henne en dag på lekplatsen där vi bodde. Jag tog fart och sedan jagade jag henne över hela gården och in i nästa kvarter tills jag fick henne att stanna. Hon var rädd och undrade vad jag ville. Jag blev tyst och svarade inte på frågan. Jag borde berättat hur ensam jag var. Hur få vänner jag hade och hur mycket jag önskade att hon och jag skulle bli kompisar nu när hon tursamt nog flyttat in med sin familj i lägenheten under vår. Kanske borde jag berättat hur länge jag längtat efter tvåsamhet och någon att kalla för bästis. Någon som verkligen var en bästis och som inte bara ljög och svek och umgicks med en på sina villkor när det passade henne. Kanske borde jag gjort det. Men förmodligen hade det räckt med ett hej. Istället blev jag helt stum, som jag alltid blir när det gäller de mest avgörande sakerna här i livet. Sedan vände jag och gick därifrån. Och jag tänkte att henne ser jag aldrig mer.

 

Det gick väl några dagar. Kanske veckor till och med. Det var sommar och jag minns inte så noga. Allt bara flöt ihop under den där evigheten av tio veckors sommarlov som man hade som barn. En av alla dessa dagar ringde det på dörren. Min bror som var hårdrockare, überlång, långhårig, tonåring och livsfarlig öppnade. Och där stod hon. Tjejen i lägenheten under vår. Hon som jag jagat till döds, nåväl nästan, utan att be om ursäkt. Där stod hon med sin mintgröna telefonsladd runt midjan (Ja alltså en sån där nyckelknippa som man hade i olika pastellfärger i slutet av 80talet) och livrädd än en gång tack vare min farlige brors arga uppsyn. Och hon undrade om jag var hemma.

 

Jag sprang kvarteret runt för att fånga hennes intresse och hon gick bara en trappa upp och ringde på. Så jävla svårt och enkelt och så typiskt för just oss två. När jag gör allting komplicerat så kommer hon och gör det okomplicerat igen.

 

Jag, den fege. Hon, den modige.

 

Och sedan den dagen hon ringde på min dörr har jag aldrig varit ensam igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har aldrig varit så rädd för att dö som jag är idag, imorgon och i all övrig tid som ligger framför mig. Och så har jag känt i ungefär 22 månader. Man kan även sammanfatta det som att fram tills jag var 32 år ung var jag odödlig. Jag tänkte aldrig särskilt mycket på det där med att man ska dö en dag. Jag tänkte aldrig särskilt mycket på sjukdomar och vilka konsekvenserna skulle bli om jag skulle bli allvarligt sjuk.

Det bara rullade på. Det där livet.

 

Jag brukar säga att innan Love kom till världen var jag odödlig. Jag brukar även säga att jag har aldrig känt mig så levande som jag är nu, heller aldrig lika sårbar och dödlig. Medvetenheten uppenbarade sig precis timmen innan Love tittade ut. Vi hamnade i ett kritiskt läge på BB, kejsarsnittet blev akut, och jag trodde seriöst att Love låg död i min mage. När jag fördes ner på operation hann jag även fundera kring min egen existens. Tänk om inte jag överlever detta. Jag som för första gången i mitt liv står inför en uppgift som är verklig och som betyder något, inte minst för den lilla människan som byggt bo i mig de senaste nio månaderna vars kontrakt håller på att gå ut. Som den überkvinna man är när man just ska till att föda barn valde jag dock ganska snabbt att ge varje negativ tanke en fet lavett. När det kommer till självaste Döden vände jag bara ryggen till, blundade och väntade på livet. 

Livet. Som i just denna stund var synonymt med Loves första ljud.

 

Lika ömtålig som Love var när han såg dagens ljus. Lika skör och bräcklig är jag från och med då och för all framtid. Mitt livs uppgift. Att nära, älska och skydda mitt barn från allt ont. Hur är det möjligt?

Hur kan det ens vara möjligt om jag måste dö en dag? Jag som aldrig vill lämna. Man vet alltför väl vad man har på denna sidan om livet men man har ta mig tusan ingen aning om vad som väntar när det är över. Jag som brukar vara nyfikenheten personifierad bryr mig inte heller ett dugg om det. Jag vill inte veta. Jag vill bara leva här och nu. För alltid med dem jag älskar. Varför får jag inte det?

 

Och varför är det så tabu att prata om saker som döden? Ångesten, paniken och alla andra känslor som kommer till en när det är sent och alla andra sover. Utom jag. När man känner sig som mest ensam i världen.

Tårarna som aldrig slutar falla. De tar bara välbehövliga pauser då och då.

 

 

Jag önskar att jag bara kunde säga till mig själv att skärpa mig och leva och njuta i nuet och inte tänka så mycket på det där andra som ändå inte går att påverka. Men jag gör ju redan det också. Jag njuter av mitt liv till max. Jag försöker verkligen krama ur varenda liten droppe, varenda liten upplevelse och forma det här livet precis så som jag vill leva det. Make each day count. Ibland går det bättre, andra dagar går det sämre. Men oavsett hur lycklig jag än är kommer jag aldrig ifrån min dödsångest.

 

Kanske är det helt enkelt priset man får betala för att man älskar det här satans livet så förbaskat mycket.