LucyVida

Det här med att vara hemma från jobb för att man är sjuk. Gud vad jag är dålig på det. Dålig på att ta beslutet att verkligen stanna hemma. Det är väl inte så farligt och så sjuk är jag väl egentligen inte. Finns ju dom som har det mycket värre. Resultatet blir att jag väldigt sällan sjukar mig. Att vabba är en helt annan sak. Men då handlar det ju om Love. Jag är hellre hemma en dag för mycket än för lite med honom. Hans hälsa är avgörande för att jag ska fungera och må bra. Men idag är det alltså jag som är hemma för min egen skull. Jag tog beslutet. Det är inte optimalt att gå och jobba med 39 gradersfeber och frossa, varken för mig eller mina kollegor. Att vara hemma och sjuk tar dock alltid fram barnet i mig. Och så önskar jag att min mormor var här. Jag tänker alltid på min mormor när jag blir sjuk. Hur hon alltid var hos mig och höll mig sällskap. Du förstår, jag kommer från ett hem där jag aldrig behövde vara ensam. Som barn var jag aldrig ensam. Även fast mamma var tvungen att jobba en hel del så var alltid mormor och morfar hos oss eller vi hos dom. Mormor och jag kollade alltid på film när jag var dålig. Det brukade pendla mellan fyra varianter. Vi var båda ett fan av Julie Andrews så ofta blev det Sound of music eller Moderna Millie. Dom där Von Trappbarnen alltså. Det känns som att jag växte upp med dem. Som det trogna Madonnafan jag varit sedan 1986 hände det ibland att jag drog igång någon av hennes konserter som jag hade på VHS. Mormor satt alltid med och kollade med intresse. Jag kan se henne när jag vill sitta på sin plats i vår gammelrosa 80talssoffa, lite lätt trummande med fötterna som för att hålla takten. Minns särskilt att hon diggade den marscherande versionen av Holiday från Girlie showturnen så jag brukade spola fram till den när det blev ett eller annat alltför generande och sexanspelande nummer. Madonna har man alltid kunnat lita på.

 

Jag var aldrig ensam. Gud allltså. Ibland tar det verkligen på krafterna att växa upp. Och det känns. Vi var så många i vår familj när jag växte upp. Jag vet inte varför men man umgicks liksom på ett annat sätt. Ett hem fyllt av värme och människor. Nuförtiden är vi inte så många längre. Och det krossar mitt hjärta när jag tänker på det. Ibland när paniken bryter ut tänker jag att vi borde egentligen skaffa fyra eller fem barn. Minst! Varför? För att det är så härligt med en stor familj. För att jag vill att Love också ska växa upp i ett hem fyllt av värme och människor. För att familjen är det viktigaste vi har. Kanske också det enda vi har mot slutet av dagen. Och dagar som idag när jag går härhemma ensam och tycker lite synd om mig själv saknar jag henne extra mycket. Min finaste mormor som gjorde allt för oss. Det är inte alls lika roligt att köra igång Who's that girl? när man inte har någon att dela skratten med. Fy fan vad jag hatar att vara sjuk.

 

Och ensam.

 

 

 

Trött och utan drömmar för tillfället men jag ska bryta ihop och komma igen.

 

Rädd för mitt snurriga huvud som inte orkar komma ihåg de mest basic sakerna nuförtiden så jag bryter ihop för att komma igen.

 

Gråter för minsta lilla. Avskyr mitt nya skinn. Har en tunn och genomskinlig hud. Det är så lätt att såra mig nu. Det är bara att bryta ihop och komma igen. 

 

Överanalyserar allt jag hör. Blir ledsen av det jag läser in. Bryter ihop och undrar om jag någonsin kommer att komma igen.

 

Har allt att vara lycklig för men kan inte njuta. Istället kämpar jag mot tiden och bryter till slut ihop för att komma igen. 

 

Undrar hur allt blev såhär. Exakt när, var och hur. Kommer inte fram till något bra svar så jag bryter ihop för att. Ja just det.

 

Jag brukade vara en kul tjej. Schysst flickvän och bättre fru. En bra mamma. Kanske till och med någons goda vän. Någon som lyssnar och tar in. Och kommer ihåg. Som är närvarande. I technicolor. Det är i svartvitt jag bryter ihop för att komma igen.

 

Ryck upp dig. Det var visst så du sa.

Bryt ihop och kom igen. 

 

Och det låter så rimligt och klokt. Och lätt. Precis som Cajsalisa skrev om att komma till botten för att komma upp igen. För att det fanns inget mellanting på vårt 90tal.

 

Och jag är så löjligt bra på det där förstnämnda men jag önskar att det fanns en garanti eller handbok. Fast jag hade nöjt mig med en ficklampa. Något som visar vägen ut och upp. Hur man verkligen kommer igen. 

Igen.

 

Det är så tröttsamt när återhämtningen ständigt uteblir. Utan tålamod väntar jag.

På att komma igen.