LucyVida

"Jag kommer att bevilja dig ett planerat kejsarsnitt om det är det du fortfarande vill ha när vi pratat klart men jag skulle vilja att vi tillsammans går igenom din förlossningsjournal från förra gången först. Är det okej med dig?"

 

Ungefär tio minuter in i mitt KLARAsamtal gör läkaren klart för mig att hon inte är min fiende. Jag behöver inte kriga. Längre.

 

Phew.

 

Att analysera och ifrågasätta förlossningsjournalen är dock något som jag borde gjort direkt när Love kom till världen. Om inte förr så blev jag det varse nu. Så många luckor. Så lite text. Så väldigt lite dokumenterat med tanke på att min till en början planerade spontana förlossning slutade i ett akut kejsarsnitt. Vi gick igenom Loves hjärtslag minut för minut varvat med de kommentarer som finns från det att jag kom in på BB kl. 8:02 den där regniga söndagen den 14 oktober 2012 och fram tills man beslutade att plocka ut honom strax innan kl. 11.00. Och den enda slutsatsen man kan dra är att Loves kurva inte var tillräckligt toppig för att låta mig fortsätta på egen hand. Kommunikationen mellan mig och barnmorskan och barnmorskan och läkaren sinsemellan är dock så bristfälligt dokumenterad att man vet inte riktigt. Man kan bara anta. Och det gäller väldigt mycket i min journal. Jag har hela tiden anmärkt på hur dåligt informerad jag var under hela förloppet och att jag kände mig mer som bifigur under min egen förlossning. Det jag fick höra eller åtminstone lyssnade till i det här läget var att hjärtljuden gick inte upp och ner som de skulle, mitt vatten hade gått men man visste inte när, var eller hur och att pojken måste ut och det fort. Och jag som haft ångest över de minskade fosterrörelserna de senaste dagarna skapade mig en egen bild om hur Love låg död i min mage.

 

Man kunde skött detta helt annorlunda fick jag förklarat för mig.

Först nu.

 

En barnmorska vet att en överburen bebis inte har särskilt mycket fostervatten kvar att röra sig i. Men den har oftast det som den behöver. Hen vet också att när man ska försöka ta hinnorna på en överburen kvinna (som dessutom ligger ner) är det inte helt ovanligt att det vatten som är kvar kan ligga i små fickor och alltså inte komma ut i en fors eller i ett splash eller visa sig överhuvudtaget. Allt detta vet en barnmorska, det är en del av hens jobb. Men jag visste inte det. Så när min barnmorska uppstressad gastar till mig att där finns inga hinnor att ta. "Ditt vatten måste ha gått, har du inte märkt det?" anklagar jag givetvis mig själv eftersom jag tolkar det som ett påhopp och direkt kritik. Och gud vilken bra mamma jag kommer att bli. Ungen är inte ens ute än och jag har inte varit uppmärksam på de mest grundläggande faktorerna som sker i samband med slutskedet av graviditeten, när vattnet går. Det kommer ju att gå jättefint det här..

 

Saken är den att pga. min överburenhet gick förmodligen aldrig vattnet på mig förklarar KLARAläkaren för mig. Något som alltså inte är det minsta konstigt. Jag har levt i en något annorlunda föreställning kantad av skuld och självanklagelser sedan 2012. Helt i onödan. Det var en av flera grejer som läkaren idag bara kunde beklaga.

 

Den bristfälliga och felaktiga dokumentationen efter förlossningen, de dagar jag låg kvar på BB, bara fortsätter. Det bör tilläggas att det är samma barnmorska som fört alla anteckningar i min journal.

 

"Gossen har fin sugteknik från start."

"Gossen tar bröstet bra."

 

Och så nästa mening:

 

"Mamman har beslutat sig för att sluta kämpa med amningen då hon finner det besvärligt."

 

Jomen absolut, visst skulle jag neka min överburna, vrålhungriga och jätteledsna bebis maten i mitt bröst om han fick grepp om det. Alla gånger.

 

När vi kommit såhär långt in i samtalet och min journal var jag inte bara ledsen. Jag var rejält förbannad. Läkaren var mest glansig i ögonen.

 

Love var som sagt väldigt hungrig när han kom ut. Och jag kämpade i ett dygn med att få honom att ta bröstet. Det är upp till var och en att tycka att det är mycket eller lite. I mitt fall hade vår resa hittills varit så dramatisk och kaosartad och när barnmorskan stack till honom mjölkersättning in emellan amningsförsöken eftersom han inte fick något av mig bestämde jag mig för att köra på det eftersom det var något som fungerade i all röra. Love var nöjd och harmonisk. Han blev mätt och mådde bra. Jag mådde bra. Det var mitt beslut och aldrig har jag ångrat det. Men jag hade aldrig nekat Love bröstet om han kopplat amningen från början. Det där är liksom bara ljug. Än värre är att när jag väl bestämt mig för att slopa amningen och ge ersättning till 100% ville man inte ens visa mig hur man skulle göra på BB. Barnmorskan jag klargjorde detta för sa lite motvilligt att hon skulle gå för att hämta grejer och visa mig för att sedan inte komma tillbaka överhuvudtaget. Är det konstigt att man inte vill stanna kvar på BB mer än nödvändigt? Detta ständiga skuldbeläggande av kvinnor som inte följer normen.

 

Jag är så sjukt less på det.

 

Nåväl. Avslutningsvis.

 

Den läkare som skrev ut mig från BB valde att avrunda min journal med:

 

"Vid en eventuell nästa förlossning önskar vi en spontan/vaginal förlossning."

 

...

 

"Vilka är vi ?", frågar jag läkaren.

"Det undrar jag också", svarar hon mig.

 

Det fördes aldrig någon diskussion med mig efteråt på BB om hur jag skulle vilja genomföra en eventuell framtida förlossning. Det enda jag fick höra av samma läkare som skrev ut mig och som formulerade den något förvirrande meningen ovan var att "om du önskar fler barn i framtiden ska du inte behöva gå igenom det här igen. Det kommer inte att bli på det här sättet."

 

Det hade ju varit en något rimligare formulering.

 

Läkaren som jag har mitt KLARAsamtal med får inget grepp om min journal. Den är för bristfällig. Hon är inte ens riktigt säker på varför det blev som det blev. Varför man så snabbt beslutade om akut kejsarsnitt. Det står för lite skrivet. När hon lagt till min version av det hela kan hon bara beklaga. Dom skötte inte sitt jobb som de skulle.

 

"Vad känner du nu?", frågar läkaren mig efter en stunds tystnad.

 

"Förvirrad men mest tom", svarar jag och har svårt att möta blicken.

 

Vi pratar lite till. Hon frågar lite om eventuella sjukdomar och min uppväxt och mitt enorma kontrollbehov som hon förstått att jag bär på. Nej, sjuk har jag aldrig varit (peppar, peppar). Min uppväxt? Tja, jag växte upp med min mamma och min storebror. Min far lärde jag inte känna förrän i vuxen ålder. Jag lärde mig tidigt att ingenting är gratis och vill du ha något får du se till att fixa det själv för ingen annan kommer att göra det åt dig.

 

"Ah, du är en true survivor", säger hon och ler allvarligt.

 

Kanske är det så.

 

Självklart frågar hon mig även om jag tänkt om. Om jag med stöd från henne och andra barnmorskor kan tänka mig andra alternativ än ett planerat kejsarsnitt.

 

Jag svarar vänligt men bestämt.

Som alltid.

 

"Ledsen men det är försent för det. Oss omföderskor med historier i bagaget borde ni fånga upp på ett mycket tidigare stadium än, som i mitt fall, vecka 28."

 

Så. Jag har nu fått mitt datum. Jag vet mitt ofödda barns födelsedag och det gör att jag kan andas ut och njuta av mina sista veckor som gravid den här gången. Bra så långt. Men vägen dit har varit lång och allt annat än spikrak. Det vet alla som följt min resa.

 

Jag är tacksam och glad över att ha träffat först en fantastisk barnmorska och sedan en varm och lyhörd läkare i KLARAgruppen. Så många kvinnor jag varit i kontakt med nu vet jag att alla inte har eller har haft samma tur i detta som jag. Och än en gång vill jag hävda hur jävla galet det är. Att det ska handla om tur när det handlar om människor, människoliv och beslutanderätten om just ditt liv.

 

Att föda barn är inte jämförbart med att köpa en trisslott.

 

Alla kvinnor förtjänar att bli hörda. Även de vars röster är tysta. Även de som inte orkar att kriga. Att tvingas gå igenom en graviditet med känslan av skam och skuld för att man är rädd för en eller annan förlossningsmetod. För att man inte vågade kämpa. För att man inte vill vara ett problem i andras ögon. 

 

Det är inget alternativ. Men så ser verkligheten ut idag. Jag vet kvinnor som kämpat högljutt för sin sak men som ändå blivit nekade kejsarsnitt. Och jag vet kvinnor som inte ens orkat försöka och istället lider i tystnad.

 

I min drömvärld finns det ett ställe dit vi alla gravida kvinnor kan vända oss till oavsett önskan om förlossningsalternativ. En verksamhet som fångar upp dig från start, innan du kommit så långt in i graviditeten som vecka 22. En verksamhet med tillräckliga resurser som finns där för att stötta hela vägen, oavsett hur lång eller kort din resa som gravid blir. Även vid missfall och oönskade graviditeter. Ett alternativ till KLARAgruppen.

 

Ett bättre alternativ.

 

Så, vilka är med mig?