Kära lägenhet, det är inte du. Det är jag.
Att flytta är lite som att göra slut med någon.
Som från ingenstans och helt plötsligt kommer man på sig själv med att tänka nej, jag är inte kär i dig längre. Eller så smyger sig känslan på, lite till en början och sedan lite mer och ännu mer tills man inser. Kanske har det gått så långt att man börjat spana in nya objekt på håll eller i värsta fall, rentav varit otrogen.
En sak är iallafall säker. Det är inte som förut.
Som när man flyttade in och allt var helt nytt. Den uppenbara och första förälskelsen. Åh, jag vill bara vara hemma och fixa och bada i mitt underbara badkar och vila ögonen på mina vackra element! Det är helt sant. När vi flyttade in i den här lägenheten hade det suttit elementskydd för våra element i säkert 40 år. När de avlägsnades var det som att finna en skatt. Dessa oldfashioned rundade element med en liten kopparkran på sidan. Och de såg helt nya ut. Jag var kär. Idag retar jag mig bara på dem. Allt damm som fastnar in emellan och som är omöjligt att komma åt. Så många gånger jag svurit. Kärleken blev ful. Idag finns den inte längre.
När man väl bestämt sig för att bryta upp. När nya kontrakt skrivits och en ny kärlek gjort entré. Först då ser man verkligen alla brister och skavanker som man kanske gjort allt för att dölja eller också inte. Kanske tyckte man till en början att det var charmigt med ett 50talskök. Äh, lite smuts här och där. Det fixar jag lätt som en plätt! Jag har ju ett grymt fint kök i original! Så lät det först. Men när man efter ett tag inser att all smuts inte går att städa bort hur man än kämpar så tröttnar man och ger upp. Och sen förra sommaren när mjölbaggarna gjorde entré och aldrig verkade vilja försvinna. Gud vad jag grät. Jag hade nått hopplöshetens sista hållplats. En förändring måste ske. Min kärlek till dig har tagit slut. Ungefär som att vara tillsammans med någon vars historia kan tyckas charmig och spännande i början men efter ett tag stör man sig bara. Kanske till och med äcklas man. Hinderna blir för stora. Man kommer helt enkelt inte över och förbi och relationen går i kras.
Och så en portion nostalgi förstås. Här har vi bott i tre år nu i vår. Det är inte särskilt lång tid. Ändå har allting hänt under dessa åren. Här har vi delat sorg. Det här kom att bli Vincents tredje och sista hem. Mitt älskade marsvin och vapendragare som följde mig troget i 5 år. Här blev han sjuk och gick bort. Sågspånen är nu helt borta men de dröjde kvar länge mellan träplankorna i vardagsrummet. I den här lägenheten har det planerats bröllop, firats möhippor och svensexor. Den här lägenheten var en vacker oktoberdag fylld med blommor och presenter när vi stegade in brunbrända och förälskade efter vår bröllopsresa.
I den här lägenheten har det skapats liv. Här gick vi från två till att bli tre, med Love som är alltings början. Kontoret blev förvisat ut i hallen (sjukt smart lösning om jag får säga det själv!) och ett barnrum tog vid. Här gick jag hela min graviditet och här satte min förlossning igång.
Nog finns det kärlek kvar. Kärlek som sitter i väggarna och som kommer att sitta kvar även efter att vi lämnat. Det är vårt avtryck. Och även fast jag just nu är innerligt trött på alla brister och fel och bara längtar tills vi får flytta in i vårt nya hem, vår nya kärlek, så vet jag att jag kommer att sakna den här 3:an på mitt eget lilla vis.
Jag kommer att fortsätta promenera hit med Love och kolla läget då och då. För visst är man allt lite nyfiken, när ens gamla flamma träffar någon ny? Hur kommer fönsterna att inredas? Gardiner, där ser man! Det hade aldrig vi. Och balkongen i blom! Det unnar jag dig verkligen, kära gamla lägenhet. Att någon med gröna fingrar flyttar in och skapar kärlek även på din balkong. Något som jag aldrig riktigt förmådde, eller lyckades med till 100%. Jag unnar dig någon bättre än jag. Någon som kan ta hand om dig bättre. Städa och hålla dig fin och ren. Jag gav nog upp för lätt antar jag. Men Micke, han gjorde iallafall så gott han kunde.
Kära gamla lägenhet, jag hoppas att kärleken hittar tillbaka till dig igen.
Precis som jag och min familj funnit kärleken på annat håll.
Tycker ändå att vi haft tre riktigt fina år tillsammans.
Det har varit kärlek och det har varit bråk och misströstan då och då.
Men vi gjorde iallafall så gott vi kunde.
Visst gjorde vi?
Att bli förälder är ta mig tusan så skört att man klarar sig inte undan ens den mjukaste handdisk utan att falla itu
Att vara mamma. Herrejisses alltså. Ibland stressar det mig så mycket att det dödar mig. Jag vet inte hur jag ska lägga fram det här för att det inte ska bli fel eller missuppfattas men jag gör ett försök. Mammor idag, är så sjukt medvetna och pålästa inom alla områden när det kommer till att välja och göra rätt val för sitt barn. Och här kommer första missförstå mig rätt när jag säger det för jag tycker att det är helt fantastiskt. Och det är ju så det ska vara i en perfekt värld. Och man vill ju bara och enbart det bästa för sitt barn. Men sedan finns det såna som jag smutsar ner denna illusion. Som inte är så påläst som man bör vara. Och även fast jag kanske är medveten om vissa saker så väljer jag medvetet fel val ändå.
Jag tänkte rada upp några ständiga medvetna fails som pågår i vårt hem och liv. Blunda om du vill eller skumläs lite diagonalt med ett halvt öga för här kommer de och det är inte vackert:
- I vår hyresrätt finns det giftiga plastmattor
- Överhuvudtaget finns det mycket plastgrejer. Love har alltid fått leka med plastleksaker och dricker även sin välling och tidigare sin ersättning ur plastnappflaska
- Förra sommaren smorde jag in Love i solkräm från Apoteket (Jag köpte krämen i "god tro". Jag menar, om man inte kan köpa en vettig solkräm på Apoteket, vad är då meningen med en verksamhet som Apoteket? Big fail är dock att jag fortsatte använda den hela sommaren ut även när någon gjort mig medveten om mitt dåliga val)
- Vi erbjuder inte Love enbart lagad mat utan även burkmat fortfarande
- Love går på en förskola som inte har egen kock. De får sin mat hämtad från ett cateringställe varje dag
- När Love hade som värst hosta för ett par veckor sedan stod jag inte ut med att höra honom kippa efter andan i sina hosttacker utan gav honom hostmedicin på natten för att han skulle få sova någorlunda
Jag tror att jag kan fortsätta i evighet. Om hur vi försöker tänka ekologiskt i all mat men lyckas inte fullt ut. Knappast. Och om hur jag är osäker på huruvida jag klär honom rätt när det är varmt eller kallt. Har han tillräckligt mycket på sig? Eller har han kanske för mycket på sig? Är skorna fotriktiga? Vi köpte ju inga dyra eller erkända varianter sist. Bara enkla gympadojor från Skopunkten.
Det räcker att jag ströläser en mammatidning, en mammablogg eller mammatråd på nätet så sprängs mitt huvud i bitar. Och det är tveklöst allra bästa sättet att trycka ner mig själv i skorna. Då känner jag mig som den sämsta mamman i världen. För hur ska man kunna förlåta sig själv om det visar sig att Love utvecklar någon hemsk sjukdom, typ cancer, i framtiden. Var det för att jag gav honom barnmat på burk med alla dess tillsatser, när han var liten? Eller var det plastnappflaskans fel? Eller kunde jag inte påverkat det? Kommer jag någonsin få veta? Ja, jag blir paranoid från och till. Och det är säkert både dumdristigt och provocerande att jag skriver så öppet om mina medvetet dåliga val. Men ni vet hur det är när alla tankar snurrar runt och till slut inte får plats i huvudet och de måste få komma ut.
Trots alla vardagsmisstag så handlar ändå mitt största huvudbry om kärleken. Ger jag Love tillräckligt med kärlek och känner han det. Alltså verkligen känner han det och tar in det? Jag som alltid vill göra mer än tillräckligt. Jag som tycker tillräckligt är fjuttigt. När är det lite, tillräckligt, mycket och alldeles för mycket? Hur mäter vi det? Jag som vänder in och ut på mig själv vad gäller jobb och stress för att Love och jag ska vinna så mycket tid som möjligt tillsammans. Det kanske är helt fel egentligen. Tid, precis som allt annat uppskattas väl bäst i kvalitet och inte kvantitet. Gör jag Love lycklig? Eller skulle han rentav välja en annan mamma om vi stod där ett gäng, på rad.
Är det såhär det ska vara nu? Alla frågetecken. Alla felaktiga och rätta val. Allt checkas av och blir bedömt inte minst av mig själv, men även i andra mammors ögon. Särskilt de mammorna som alltid tycks göra rätt val för sina barn. Missförstå mig rätt när jag säger det. Jag är bara avundsjuk.
Att bli förälder är ta mig tusan så skört att man klarar sig inte undan den mjukaste handdisk utan att falla itu.
När jag låg där på BB och hade känt Love i sisådär tio minuter var jag övertygad. Fullständigt övertygad om att ger jag honom all kärlek som jag bara förmår och ännu mer så fixar sig resten och jag kände mig trygg och säker i det.
Jisses så naiv jag var.
Eller?
