BabyDrive
Hissen
Huset som pojken bor i ligger mitt i stan. Ett sexvåningshus med hiss. På tredje våningen bor han med sin mamma och pappa. Mamma säger att det finns ingen anledning att använda hissen när man bor på tredje våningen. Hon menar att hissen är till för gamla människor och för de som har krämpor av något slag. Eventuellt om man bor högre upp i huset. Ovanför tredje våningen. Då kan det vara ursäktat att ta hissen. Men själv föredrar hon att gå i trapporna. Hon föredrar även att pappa och pojken går i trapporna.
Just därför älskar pojken att åka i hissen. Han kan åka upp. Och ner. Och upp. Och så ner igen. Sådär håller han på ganska länge, eller åtminstone till någon kommer som verkligen behöver använda hissen. Ibland när han är på bottenplan åker han bara till första våningen och stiger av. Mamma skulle få andnöd om hon såg honom göra det. En våning! Man använder inte hissen för att åka en våning. Det går snabbare att gå skulle mamma säga, något irriterad och med en djup suck.
Just därför trycker pojken på knappen till första våningen när han befinner sig på bottenplan. Några sekunder senare kliver han av och tar sedan trapporna upp till tredje våningen där han bor.
Denna hisslek förekommer självklart endast när pojken är ensam hemma, vilket han oftast är efter skolan och även nu när det är sommarlov. Mamma och pappa vill inte ta ut så mycket semester på sommaren. Mamma säger att allt roligt som man kan hitta på är så mycket dyrare på sommaren. Därför jobbar de hellre och sparar sina dagar till senare vilket leder till att det aldrig blir av att de hittar på något roligt tillsammans för senare inträffar aldrig. Pojken går fortfarande och väntar på att senare ska komma. Det har han gjort så många sommarlov tillbaka som han kan minnas.
Väntat.
På att någonting ska hända.
Pojken har just tryckt på våning 4 för att åka en tur när det kommer över honom att snart flyttar Charlie in på fjärde våningen. Våningen ovanpå hans. Den som det är okej att åka hiss till. Iallafall enligt mammas lagbok.
Och kanske, tänker pojken.
Kanske kommer han för första gången i sitt liv i det där huset att ha en bra anledning att använda hissen.
På riktigt.
Det kommer aldrig va över för mig
Håll fast vid den där donnan som du är ute och reser och partajar med hela tiden. Ni behöver varandra.
Det skulle kanske vara bra med en tidsmaskin. Fast det hade förmodligen inte hjälpt. Vi hade kört vår race oavsett. Jag som alltid är lite för snabb och lätt tappar fotfästet och du som tänker efter före och står stadigt på jorden. Det blir en rätt bra balans av det. Vi har nog klarat oss rätt så bra ändå.
Han ser ju ut som en tjej
Att vara eller inte vara gravid - 1 år senare
Det handlar såklart om det här med att vara gravid. Såklart.
Förmodligen är det mig det är fel på. Naturligtvis är det så. Förlåt mig för mina hemska tankar och jag ber om ursäkt på förhand om det jag skriver uppfattas som stötande eller till och med sjukt. Kanske kan man till och med tycka att jag inte är lämpad att få bli mamma. Må så vara isåfall. För jag orkar inte tiga längre.
Jag är så långt ifrån alla de kvinnor som har en romantiserad bild och upplevelse av att vara gravid. Jag avundas dem. Om de nu finns på riktigt. Jo det är klart att de gör. Det är som sagt bara jag som är avundsjuk. Det största lyckoruset jag upplevt i samband med min graviditet var när vi plussade på gravtestet. Det rusade igenom mig som en stor våg och jag har sällan varit så lycklig. Vid varje ultraljud har känslan av lycka kommit tillbaka. När jag får bekräftelse på vårt hjärta som finns därinne. För min del är det den enda positiva bekräftelsen jag fått hittills och det är helt fantastiskt. Det slår allt. Men i övrigt. Förutom de sammanlagt ca 10 minuterna av lycka som jag upplevt de senaste 18 veckorna har jag ingenting positivt att säga om mitt tillstånd. Att vara gravid. Och lägg då till att jag har inte ens kräkts (jo en gång i vecka 14 efter att jag ätit flingor och banan, men jag räknar inte det). Det finns de som mår dåligt och inte får behålla maten. Jag tillhör inte dem. Men jag lider med dem för jag förstår inte hur de orkar. Jag beundrar dem. Hade jag varit en av dem hade jag förmodligen inte fullföljt min graviditet. I vecka 5, två veckor efter att jag plussat, stod jag på en flygplats i Rom och fick ett psykbryt och ville göra abort. Jag var så less på det. Jag var less på allt. Och än en gång, betänk då att jag inte mått illa en enda gång eller kräkts. Jag kan inte förklara varför. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men. Jag tror det handlar om att jag saknar mitt forna jag på något vis. Sedan jag blev gravid har jag inte känt igen mig själv. Jag har varit begränsad sedan dag ett. Jag har inte kunnat äta ordentligt för jag har inte haft någon matlust. Jag har inte mått illa, men jag har heller inte velat äta. Jag är trött. Konstant trött. Jag har inte orkat träna sedan jag plussat. Jag tvingar mig ut på promenader för att få någon form av luft och motion. Men helst hade jag bara legat under en filt och fått sova mig igenom det här tills det är dags i september. Allt kan liksom kvitta. Jag är totalt osocial. Likgiltig. Har inget behov av att träffa andra människor. Jag måste be om ursäkt till alla mina vänner för det här. För jag har varit en väldigt dålig vän de senaste månaderna. Jag är så medveten om det. Och jag är så ledsen för det. Förlåt till er alla ♥ För att inte tala om vilken hemsk fru och flickvän jag har blivit. Jag är ett monster. Jag tänker på det varje dag, varje sekund och jag skäms. Skäms för att jag är så oförmögen att göra något åt det just nu. Det var ju det här med likgiltighet igen.. Likgiltigheten lever i mig, som ett monster. Man skulle kunna skratta bort allt det jag skriver med ett enkelt: Jamen det är ju dina gravidhormoner som spökar och spelar dig ett spratt. Inga konstigheter alls.
Och kanske är det så. Men det spelar ingen roll. Fuck hormoner säger jag. De kan dra åt helvete isåfall. Jag vill ha tillbaka mitt riktiga jag. Jag längtar efter den där tjejen som älskar att umgås, träffa människor, kela och mysa och hitta på grejer. Den där tjejen som alltid är i farten och har något på gång. Jag saknar henne. Jag saknar mitt liv. Så enkelt är det. Det här, som jag går igenom just nu, det är inget liv. Och betänk än en gång, att då har jag inte ens kräkts eller varit illamående under min graviditet..
Jag borde inte ens ha rätt att klaga.
Varsågod och döm mig nu. Alla ni mammor, pappor, systrar och bröder. Ni som har barn och ni som kämpar för att bli gravida. Ni har all rätt till det. Jag är bara gnällig och överanalyserande när det kommer till mig själv. Men jag är åtminstone ärlig. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker att det här är helt fantastiskt och det bästa jag varit med om. Jag skulle ljuga mig själv och alla jag känner rakt upp i huvudet. Jag tar hellre risken och blir lämnad missförstådd, oförstådd, störd och underlig i andras ögon. Men jag är iallafall ärlig. Mycket kan jag romantisera och överdriva. Herregud, det är ju mina andranamn. Men inte det här. Jag kommer aldrig att i efterhand vara en av dem som beskriver min graviditet som den bästa tiden i mitt liv och att jag aldrig känt mig så kvinnlig som då. Herregud, jag har faktiskt aldrig känt mig så okvinnlig som just nu. Hej då utseende och smickrande former och hej då sexlust. Hoppas att vi ses snart igen. Där är jag. Typ.
Jag trivs inte. Med mig själv just nu. Så är det.
Men.
Jag vill även tillägga att jag längtar som bara den till september.
Jag längtar ihjäl mig tills det här är över och vi får träffa vårt hjärta. På riktigt. Jag ser framemot att bli tre mer än någon någonsin kan ana. Jag vet vilken underbar pappa Micke kommer att bli. Jag längtar så efter att få se honom hålla vår bebis. Vår lilla kärlek. Allt som Micke kommer att kunna lära. Han är den bästa förebilden jag kan tänka mig till vårt knytte. Manlig och mjuk på en och samma gång. Ödmjuk och kärleksfull. Tålmodig. Pedagogisk. Alla goda egenskaper kommer vår bebis få av Micke. Jag är kanske inte lika mjuk. Men jag kommer att kunna lära om rättvisa. Om skinn på näsan. Om självkänsla och respekt. Om att förstå sitt och andras värde. Om att det inte är ok med mobbning och att alla ska få vara med. När det blir dags, kommer jag att kunna sitta uppe nätter om han/hon så vill och läsa läxor som är för svåra. Vi kommer att kunna prata om allt och inget. Närsomhelst. Ingenting är tabu eller konstigt. Jag hoppas att vårt hjärta kommer att känna att han/hon kan komma till mig och oss med vad som helst och närsomhelst. Jag hoppas att vårt hem kommer att bli alla vänners hem och att alla den lilles kompisar känner sig välkomna hos oss. Jag hoppas att jag kommer att vara den mamma man ringer när det krisar av en eller annan anledning som förmodligen inte är ok. Man kommer alltid att finna kärlek hos oss, om man nu skulle ha svårighet att finna det någon annanstans. Så ja, jag längtar. Jag längtar till oss tre och till vår framtid tillsammans. Det är det största som jag och Micke någonsin kommer att åstadkomma tillsammans. Livet.
Men att vara gravid, är allt annat än min grej. Det skulle jag gärna överlåta till någon annan.
Typ en stork eller nåt. Och tänk, då har jag inte ens mått illa eller kräkts under min graviditet.
Inte en enda gång..
Break the border
Torsdag och Loves femmånaders dag. Han sussar gott nu på förmiddagen och jag passar på att ta ett bad. Mitt hår längtar efter en inpackning och man ska vara snäll mot sitt hår. Iallafall om man vill att det ska växa och må bra.
Och så har en ny påve blivit vald. Han är visst från Argentina och mycket konservativ. Har det någonsin funnits en påve som inte är det? Homofob är han visst också och såklart emot samkönade förhållanden och äktenskap. Verkar vara en reko snubbe det där.
Make them see who you are born to be
Texten i föregående inlägg är min egen. Får kanske vara lite tydlig med det. Jag skriver på en bok hur pretentiöst det än låter. Kommer att fortsätta lägga ut stycken från den här. Det kanske kan vara kul att läsa?
Nu blir det några bilder med kärlek/pictures with Love!
Vad är det som tynger Charlie?
Pojken som sitter och drömmer är 10 år, snart 11. Han har sommarlov. Han har varit ledig så länge nu att det börjar bli långtråkigt. Han nästan längtar tillbaka till skolan. Men bara nästan och det är inget man berättar för någon. För det är ju lite töntigt, att sakna skolan. Så han behåller det för sig själv. Precis som med allt annat. Vem skulle han berätta för? Pojken önskar att han hade en kompis att dela sina hemligheter med. En riktig bästis. Men det har han inte. Så istället drömmer han.
Lägenheten ovanpå är tom. Snart flyttar en ny familj in. Pojkens mamma har fått höra genom hyresvärden att det är en ensamstående mamma och hennes två barn som ska flytta in. Den yngsta är i hans ålder.
-Åh. Det är inte lätt att vara ensam mamma med två barn. Stackars dom. Det är inte alla barn som är lyckligt lottade och får växa upp i hela familjer med både mamma och pappa som du, min älskling. Vi ska vara vänliga mot dem och få dem att känna sig så välkomna som det bara går, säger pojkens mamma.
Men pojken funderar inte så mycket på det som mamma sa. Det känns mer som vuxenprat. Däremot är han nyfiken på pojken som är jämngammal med honom själv. Han såg honom i trapphuset som hastigast när de var där och tittade på lägenheten. De var på väg ner när han var på väg ut genom sin dörr så han fick bara en skymt av honom. Han hade lockigt ljust hår och hette Charlie. Pojken hade hört hur mamman ropade på Charlie att skynda sig.
Han tyckte det såg ut som att Charlie gick med tunga, dröjande steg.
Undrar vad det är som tynger Charlie. Det kanske är hemligt, tänker han. Kanske har inte Charlie heller någon att dela sina hemligheter med.
Pojken sitter och ritar små figurer och krumelurer samtidigt som han tänker på familjen som snart ska flytta in.
Han brukar göra det när han dagdrömmer. Bildläraren har sagt att han kommer att bli den nya Picasso. Men sorgligt nog kommer ingen att förstå hans begåvning förrän han är död och begraven för så är det med alla stora konstnärer.
Men pojken förstår inte riktigt vad hans lärare menar med det. Den enda Picasso han känner till är fru Bergs ilskna lilla hund i porten bredvid och han har sannerligen inga planer i livet på att förvandlas till en bitsk terrier. Inte konstnär heller för den delen.
Jag ska ju bli författare tänker pojken och formar två snirkliga bokstäver på papperet. C och L.
Men efter några sekunder stryker han snabbt över det. Charlie har säkert massor med vänner att dela sina hemlisar med.
Det är bara jag som är ensam, funderar pojken. Ensammast i världen.
Det handlade alltid om tjejerna
Pride (in the name of love)
Ja vi har haft en riktig skitvecka. Det har varit sura och ledsna miner hos samtliga familjemedlemmar. Ibland har jag inte kunnat låta bli att undra vem det är som stulit min bebis och gett mig den här istället? Men mitt i all kaos, panik och gråt är jag ändå världens stoltaste mamma. Trots att jag tvivlar på mig själv och min roll som förälder då och då och trots att allt känns hopplöst ibland så gör Love mig stolt och lycklig.
Ungen kan vara hur less som helst på mig och jag på honom. Så packar jag ner honom i vagnen för att gå ut. Tack och lov är det fortfarande ett moment som gör honom glad, lugn och som ger honom den sömn han behöver. Våra långpromenader är verkligen våra bästa stunder tillsammans just nu. Sådär traskar vi på, en stressad mamma som försöker varva ner med en unge i vagnen som ser lätt trumpen ut. Och det som är så roligt med Love är hans fantastiska lilla personlighet och hur hans humör kan vända i ett ögonblick. Vem har han det ifrån, måntro?
Det händer ju att man börjar prata med en och annan äldre herre eller dam när man är ute och går nuförtiden. Oftast byts bara några rader om vädret eller så skojas det om vilken som går bäst, vagnen eller rullatorn! Många skiner upp bara av ett litet hej och jag tycker det är så mysigt. Ända sedan jag jobbade i charken på Hemköp så har jag älskat att snicksnacka med våra söta damer och farbröder. Och till min förtjusning har jag upptäckt att Love är likadan. Han är så generös med sina leenden och flirtar hejvilt med alla som tar sig tid att titta ner i vagnen och prata lite med honom. Jag vet inte om ni vet hur mycket ett leende från en sådan liten person kan betyda för en äldre och kanske lite ensam människa. Jag kan berätta att det betyder väldigt mycket. Man ser det i ögonen. Vikten av att bli bekräftad som människa.
Så trots att vi har våra skitdagar, jag och Love så är det många gånger helt ok. Han får vara hur less som helst på mig. Det bekommer mig inte det minsta när jag ser hur glad och go han kan vara mot andra människor och främst våra gamla. Det känns på något vis som en slags belöning för allt jobb och gnäll.
Så ja, vi traskar på. En något trött men ack så stolt och lycklig mamma med Love, den lilla världsmedborgaren, i vagnen.
Vilket team vi är!
