I feel old, but not very wise

Det är sällan jag sitter uppe och ser filmer som visas på tv, men jag är glad att jag gjorde ett undantag i lördags. SVT1 visade An Education. Älskar filmer som lämnar ett slags uppvaknande efter sig. Smart film. Brittisk. Och med allra ljuvaste Carey Mulligan som även var lysande i Drive.
 

You'll look back years from now and I'll just be some girl you knew back in high school

Beverly Hills 90210 och Brenda Walsh.
Kärlek. Stor kärlek.


Michelle Williams

Flawless.
R.I.P Heath


Vera Vitali

Ja, jag är helt fast i tvseriens värld för tillfället. Homeland - Broen - Pretty little liars. Och nu senast, Hinsehäxan. Lätt bästa svenska miniserien sedan Våra vänners liv. Och stjärnan som spelar Lillemor, Vera Vitali är en favorit.
Bara namnet, Vera Vitali, låter ju som musik.
Se Hinsehäxan!



My week with Marilyn

Har just sett filmen. Och är mitt uppe i boken Fragment. Alla Marilyns dikter och dagboksanteckningar i ursprungsform. Massor av stavfel och meningsbyggnadsfel. Inget förskönat eller tillrättalagt. Bara ren och skär känsla. Och så levande.
Herregud vad den kvinnan känns före sin tid. Född i fel era.
Så mycket framtid. Så mycket kvinna, för mycket för hennes eget bästa? Ja, i mitten av förra seklet var det nog så.

Man vill bara rädda henne. Hon kunde blivit så mycket mer.
Hon kunde gått hur långt som helst.
Hur långt som helst.
Allting går igen, som i cirklar.
Det är därför det känns som att jag känner henne så väldigt väl.



loveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveitloveit


Jordan och Angela

Jag har uppenbarligen varit väldigt snäll i år. Julklapparna som jag fick är inte av denna värld. Av Alex och Jennie fick jag Mitt såkallade liv på DVD. Hela serien. Det doftar så mycket 90tal att det känns som att man verkligen är tillbaka i 9an igen. Och det är så bra. Här finns inget tillrättalagt. Inget förskönande. Vi snackar rena och skära tonårshjärtan och all den lidelse och längtan som kommer med det. Högstadiet. Vilket helvete. Jag längtar verkligen inte tillbaka till den tiden. Men jag minns kärleken. Och att vara kär i kärleken. Och hur besatt man var. Precis som Jordan Catalano och Angela. Herregud. Alla ville ha Jordan och alla ville vara Angela. Nu med facit i hand så var det där och då allt började, med Mitt såkallade liv. Min kärlek till Claire Danes.



Carrie och kärleken

Undrar om det någonsin kommer att visas en ny serie som är likvärdig med SATC.
Jag saknar Carrie.


I read your diary. At first I did not know it was your diary. I thought it was a very sad handwritten book.

Sett Bridesmaids?
Bara gör det:) Jag såg den igår och har forfarande inte slutat skratta.
Så sjuk. Älskar Kristen Wiig ♥
:)


W.E.

Någon som vill följa med mig och se Madonnas kostymdrama på bio?
Bara hojta till.
Vill se.


Welcome to the bank robbery capital of America

Känner att jag har varken tid eller lust att blogga just nu. Tid kanske jag skulle kunna ta mig, men inspirationen är död för tillfället. Och så är tankarna på annat håll kanske. Bara fyra dagar kvar nu, sedan blir det sol och värme för vår del. Ett avbrott i vardagen är så välkommet just nu. Som vi ska njuta:)

Nu när jag är så tråkig och orden inte riktigt vill komma till mig så kan jag istället tipsa om en riktigt bra film som jag och Blunder såg igår. En minst sagt ruggig och smutsig historia som kryper in under huden. En del filmer lämnar verkligen avtryck efter sig. Har drömt mardrömmar hela natten och funderat så mycket kring den här filmen idag. Den släpper liksom inte taget om mig, eller tvärtom. Kan människor bryta mönster och förändras? Eller är arv och miljö, det sociala arvet, så djupt rotat att det inte går att ta sig ur? Är man alltid värd en andra chans oavsett grad av brott som begåtts? Ja ja, jag vet. Tunga frågor i gråzonens land.
Se The Town.


Fanny och Zac återvänder

I ♥ Änglagård. Med Änglagård fick vi Helena Bergström och Rikard Wolff, i filmen mer kända som Fanny och Zac. Två karaktärer som gick rakt in i vartenda Svenssonhjärta på 90-talet. Jag var nog lite kär i Helena Bergström på den tiden, eller var det Fanny jag var kär i? Jag var 14 år om jag inte minns fel, när jag i dagboken namngav min framtida dotter som Fanny. Många andra namn har cirkulerat i bebistankarna sedan dess kan jag säga och de flesta har jag glömt, men jag glömmer aldrig Fanny.

Änglagård 3 har premiär på juldagen.
Vill se!


Långsökt?

Sitter och tittar på Idol och så blir det dags för Weise att entra scenen och i samband med fredagsfinalens 90-tals tema väljer han att framföra Baby I love your way. En bra hit från en svunnen tid, ingen tvekan om saken. Allra mest förknippar jag dock låten med soundtracket till en av 90-talets bästa filmer, Reality bites. När vi snackar 90-tal så är ju ändå Winona Ryder (Lelaina i filmen) stjärnan av stjärnorna. Vad vore 90-talets Hollywood utan Winona? Vad vore MITT 90-tal utan Winona? Som ett pussel med en saknad pusselbit. Ryder var ju klockren i klassiker som Beetlejuice, Edward Scissorhands, Andarnas hus etc. etc. Winona och Johnny Depp var det passionerade och stökiga kärleksparet både på filmduken och utanför. Herregud en sån härlig tid! Så jag säger tack till Andreas Weise som ikväll påminde mig om två stora luckor i min lilla men inte desto mindre viktiga dvdsamling. Har just åtgärdat detta och klickat hem Reality Bites och Girl, Interrupted.

För övrigt, när det kommer till Idol, så röstar jag såklart fortfarande på Jay och ingen annan!
Allra minst Weise och Geir..




Life moves pretty fast. If you don't stop and take a look around once in a while, you could miss it.

Just kommit hem från en shoppingtur på Väla och NYA Ikea. Plockade först hem det allra nödvändigaste inför min resa nästa vecka och därefter blev det ett besök på världens nyaste Ikea-varuhus. Det var stort, väldigt stort. Kändes exakt som varuhuset i Malmö. Det blir nog jättebra när jag väl vant mig..Just idag kändes det bara too much och som en enda stor cirkus. Även om vi inte letade efter något särskilt på Ikea gick vi självklart inte därifrån tomhänta (finns det någon som lyckats med det?:). Blev ett påslakanset, förvaringslådor, ett paraply och en tandborstmugg. Blunder kollade även in ett nytt skrivbord, jättesnyggt faktiskt. Får nog fundera på det..:)

Från det ena till det andra. Jag vet att mitt tjat om 80-tals klassiker inte har någon ände. Men om du gillar film , vill upptäcka en ny värld och är helt obevandrad inom denna era av fantastiska high school komedier finns det en film som du måste börja med. The high school film av high school filmerna. Jag pratar om filmen som tillsammans med Dirty Dancing summerar stora delar av min barndomstid och som i "vuxen" ålder då och då tar mig med på en tripp längs memory lane. Jag talar givetvis om Ferris Bueller's Day Off. Som jag kan sakna mitt 80-tal, mitt 90-tal.. Till slut blev uppenbarligen även jag tillräckligt gammal för att uttrycka den fördömda frasen  Allt var bättre förr..

Njut av trailern (och din ungdom..:) och ha en fortsatt UNDERBAR helg!!♥


Hjärtskärande

Har SATC på hjärnan idag. Som jag älskar min SATC-box. Vad skulle jag göra utan den? Alla grubblande, sömnlösa nätter när det är alldeles försent att ringa mina riktiga vänner. Då är jag glad att jag har Carrie & co ♥ Den här scenen är en av de absoluta favoriterna ur favoritavsnittet, the final episode..


Död orm


Who killed Laura Palmer?

Det var den stora frågan somrarna 1990-91. Glömmer aldrig sommarlovskvällarna i brorsans rum, när vi satt uppe och kollade på Twin Peaks. Denna kultserie har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Jag var som besatt av Laura Palmer och mystiken kring hennes mörka livsöde. Efter seriens slut kunde jag inte släppa tanken om Laura vilket resulterade i att jag givetvis slukade Laura Palmers dagbok, allt för att hålla henne vid liv och för att söka mer tillfredsställande svar på alla de frågor som lämnades obesvarade.


Nostalgi är ordet som kommer upp i mitt huvud nu när serien med start ikväll ska visas i repris hela sommaren. Kommer dagens kids att finna den lika förtrollande som jag gjorde under mina mellanstadieår? Kommer sommaren 2010 för alltid att ha en speciell plats i deras hjärtan? Förmodligen inte (inte tack vare Twin Peaks iallafall..;). Var sak har sin tid, as usual. Men det kommer garanterat att sitta flera 70- och 80-talister bänkade framför tvn kommande onsdagar och torsdagar, trots att de som bryr sig såklart har den på dvd. Vi har den också på dvd, men det är ju något visst med att se serien när den visas på tv, en ljummen sommarkväll..För kanske, kan den där speciella känslan som ligger där gömd i våra barndomshjärtan infinna sig igen, såhär 20 år senare..
Hade inte det varit fantastiskt?

Att soundtracket är sjukt vackert och tidlöst gör ju inte serien sämre direkt.
Vem kunde, nej..VEM KAN motstå Julee Cruise och Falling?

 

 

 


Which one of you bitches is my mother?

Lace, miniserien från 1984 har satt djupa spår i min själ och kommit att prägla mitt liv på sätt som jag aldrig kunnat drömma om när jag var liten och fick sitta uppe och se serien med mamma. Nej, jag skojar inte. Och självklart är inte de starkaste minnena från just 1984. Detta är en serie som setts om och om igen flera gånger, tillsammans med Törnfåglarna..Tillbaka till Eden..Master of the game och so on. Yes, jag har en svaghet för 80-tals klassiker inte bara när det kommer till film utan även tvserier. Men för att återgå till Lace så är det den serie som jag fortfarande ser om mest frekvent och som ligger mig varmast om hjärtat. Sjukt söta Lili (huvudrollen spelad av Phoebe Cates) har alltid varit en förebild, kan man säga så om en b:ig tvfilmskådis från 80-talet? Ja det kan man, karaktären är grym på alla sätt och så har hon världens vackraste namn också. Lili är namnet på min och Blunders ofödda dotter. Jaja, jag må verka smått galen ibland men jag bjuder iallafall allt som oftast på den oretuscherade sanningen. Detta klipp är från slutscenen av Lace när Lili just ställt sina tre potentiella mödrar mot väggen, utpressat dem och ställt frågan; "Which one of you bitches is my mother?"

Flawless!


The End

Ok, äntligen. Efter 6 långa säsonger får vi ett slut på "Lost", den absolut mest lovande tv-serien under 00-talet. Tyvärr urartade den någonstans mellan säsong 2 och 3. Ändå, trots alla flippar och frågetecken har jag aldrig slutat titta. Varför? Förmodligen för att (den naiva?) drömmen om ett snyggt slut aldrig riktigt lämnat min hjärna och hjärta. Självklart har jag en orealistisk önskan om att alla mina frågor kommer att bli besvarade i det här sista avsnittet, en förhoppning om att en och annan rollfigur kommer att återförenas och leva happily ever after. Självklart kommer ingen av mina drömmar att slå in. Jag är övertygad om att jag kommer att bli besviken och förmodligen sitta med ännu fler frågetecken och icke ihopknytbara säckar när det här extra långa avsnittet är över. Men vet du, det gör inte så mycket. Jag är bara så lättad och glad över att äntligen få ett slut på det här eländet. Nu börjar det..

Har du sett sista avsnittet? Eller gav du kanske upp för längesen?



Bleeding love

Har just sett sista avsnittet för säsongen av Vampire Diaries, och det kommer hela tiden tillbaka till den här scenen som jag för övrigt kommer att leva på i väntan på kommande säsong. Om jag fick välja en vampyr i hela universum att spendera mitt liv med hade jag valt Damon, utan tvekan.
Sorry Edward Cullen, life sucks doesn't it..?



Tidigare inlägg
RSS 2.0