Tack min älskling

Idag har vi en trött mamma som egentligen bara vill säga tack.
 
Tack min älskling för att du är så mycket starkare än jag.
Tack för att du orkar så mycket bättre än jag.
Tack för att du orkar en natt som den senaste, när vår Love är totalt tröstlös.
Allra största tack för att du står ut med gråten.
Där har vi min svaga punkt, för det gör inte jag.
Jag får panik när jag inte kan trösta, när Love bara blir mer och mer hysterisk i sina skrik och sin gråt.
Som att jag slutar fungera. Det blir kortslutning. Helt svart.
Tack för ditt tålamod. 
Tålamodet som jag inte har.
Det här är bara en fas. 
Jag vet.
Men jag hade ärligt talat aldrig klarat det här utan dig.
Föräldraskapet.
Jag är bra på mycket, det vet jag.
Men när det kommer till Love så är du bäst på att trösta.
Tveklöst.
Du tappar aldrig fattningen eller lugnet.
Det må göra mig till den svagare föräldern.
Det må kanske även göra mig till en sämre mamma. Då får det vara så.
Jag är bara ärlig.
Jag vet ingen pappa som är så engagerad som du.
Jag vet överhuvudtaget ingen man som är som du.
Din totala avsaknad av egoism.
Tack min älskling, för att du alltid väljer mig och Love först.
 
Tack för att du är du, helt enkelt.
Världens bästa man och världens bästa pappa.
Det är verkligen ingen bullshit.
 
Egentligen ville jag bara säga att jag älskar dig.
Det blev ju så stressigt imorse.
Men så är det iallafall.
Jag älskar dig!
 
 

Som jag älskat att hata dig, Valentine

Jag brukade vara en av dom. En av dom som i många år tyckte att alla hjärtans och midsommar och nyår var jobbiga dagar. Som jag har jagat toppar. Haft förväntningar på pojkvänner dessa dagar som aldrig infriats. Varit singel och känt mig som världens ensammaste. Hoppats på en ros eller choklad från någon potentiell beundrare. Men icke. Inte en endaste gång under mina 33 år har jag tagits med storm på alla hjärtans dag, ramlat in i den stora kärleken på midsommarafton eller fått spännande kyssar från någon söt främling en nyår.
Mitt liv har aldrig varit den där filmen som man ser på tv eller den där resan till något romantiskt spaställe som somliga blir överraskade med. "Packa bara ner det allra nödvändigaste älskling. Resten köper vi när vi är framme i Paris"! Jo men säkert.
Och det har jag förbannat. Inte på senare år men ibland undrar jag vilken verklighet jag levde i innan jag var 30. Förmodligen ingen alls. Det var väl det som var problemet.
 
Igår var dock banne mig den bästa alla hjärtans dag som jag någonsin firat. Mannen som kommer hem med blommor. En utsökt trerätters meny. Tända ljus, lugn och ro och en bebis som vaknar lagom till efterrätten och vill vara med och mysa. Jag kunde verkligen inte önskat något mer.
Jag vet att jag sagt det förut men det tål att sägas igen.
Fy sjutton så skönt det är att bli äldre.
 
 
 

Glad alla hjärtans!

Massor av alla hjärtans pussar från mig och Love <3
Hoppas att ni alla har en mysig dag med era nära och kära.
 
 
 
 

Lokalkändis

Idag är Love med på familjesidan i Helsingborgs Dagblad. Sötfis:)


Helsingborg 14/10: Louise och Mikael Jondalen, Helsingborg, har fått en pojke som heter Love. Han vägde 4 300 gram och var 51 cm lång.


Fuck cancer

Gick just igenom mitt twitterflöde och fastnade såklart för Julias tweet nedan. Är det något som gör mig livrädd så är det cancer. Fy i helvete vad jag avskyr den sjukdomen. Cancer är som en ond kameleont. Den dyker upp i olika skepnader och äter upp de människor som vi älskar mest.

Jag var bara 12 år när jag för första gången tvingades bekanta mig med denna vidriga sjukdom. Den tog min morfar ifrån mig, alldeles för tidigt. Och sedan dess har den vandrat bakom eller bredvid och kastat sin mörka skugga över mig, min familj och mina nära och kära. Allra senast var i november när den tog min mammas väninnas liv. Ulla-Britt var så glad att hon fick träffa Love. Hon orkade till och med hålla honom i sin famn en liten stund. När vi kommit hem fick jag ett sms från henne: "Stort tack för att ni kom hit idag så jag fick träffa den lille godingen. Det kommer jag att leva på länge". Drygt en vecka senare hade cancern besegrat Ulla-Britt. Vidrigt, orättvist och omänskligt.

Jag hör om folk som pensionssparar, lägger pengar på hög. Människor som kan tänka sig att ha en lite sämre tillvaro nu för att få det bättre i en annan tid. Framtiden, den som vi inte vet ett dyft om. Så hade kanske jag också planlagt mitt liv om jag inte haft mina erfarenheter i ryggsäcken. För mig är det enda viktiga här och nu. Min tid med Love, Micke och alla andra som jag älskar. Nuet, den enda tid som betyder något. Någon annan tid känner jag inte till.


Ögonfransar

Alltså Loves ögonfransar. Jag kan sitta i timmar eller ligga bredvid en hel natt och bara studera. Memorera och fascineras av varenda liten detalj. Känna varje litet strå på hans huvud. Räkna de små tårna om och om igen. Hålla hans lilla hand som äntligen söker sig till min och griper tag. Som jag längtat efter den bekräftelsen. Trygghet. Hans lilla plutmun som plutar ännu mer när han sover. Jag kan inte sluta pussa på honom! Älskade unge. Och så dessa långa, fina ögonfransar som liksom slutar med en liten böj på slutet. Fransarna som jag aldrig fick, dom har Love fått. Och de ramar in hans stora bruna ögon och gör dem om möjligt ännu vackrare än vad de redan är. Får man vara såhär perfekt? Det gör nästan ont i mig att betrakta denna skönhet, denna lilla skatt. Som inte bara är söt som socker på utsidan. Love utstrålar redan sådan innerlig värme och en stor personlighet. Han får så många att må bra med sitt stora leende. Så mycket karaktär i en sån liten kropp. Är det inte för tidigt? Åh som jag önskar att livet kommer att behandla honom snällt och med respekt. Att det goda alltid kommer att segra över det onda. Vår lille Love i stora vida världen. Tanken gör mig redan gråhårig. En mammas oroliga själ och kärleken till sitt barn.
Vad ska det bli av dig? Goaste unge.
Så älskad från första stund.


Life doesn't rhyme

1 januari 2013 och jag har haft en alldeles förträfflig nyårsdag. Tänk. För bara några år sedan var nyårsafton den kväll då jag hade sjuk press på mig att se till att det skulle bli den bästa kvällen och festen på hela det gångna året. Sällan infriades förväntningarna. En nyårsafton träffade jag en av de kärlekar jag haft i mitt liv. Detta ledde till att nyår kom att bli vår årsdag under de år som vi var tillsammans. Supermysigt så länge det varade men det året då vi gjorde slut blev nyår en mardröm, just för att det varit vår dag och för att det fortfarande gjorde så himla ont. Alla minnen blev ohanterliga när alkoholen slog på. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som vid tolvslaget det året.

Igår kändes som en urtypisk och vanlig kväll i mitt liv, så som det ser ut nuförtiden. Den spenderades med Micke och Love och våra bästa vänner. Vi åt god mat. Chillade. Lyssnade på musik och drack öl och vin. Varken mer eller mindre. En perfekt kväll helt enkelt. Det är skönt med nyår utan drama. Utan tjafs, tårar och för höga förväntningar. Utan ångest på nyårsdagen. Det är skönt att bli äldre. Faktiskt.


Gott nytt år!

Finns ju inte en chans i världen att 2013 kommer bli ett bättre år än 2012 för vår del. Det bästa och vackraste i livet kom ju till oss i år❤

Men gott nytt år på er alla!:) Hoppas att 2013 också kommer att leverera!


Den första julen

Jag vet. Julen är inte över än så det är kanske lite tidigt att summera den men den här julen och synnerhet julafton är ju speciell för oss. Den kommer jag alltid att minnas så länge jag lever. Första julen med Love. Och på något vis känns det som att det är första julen för mig med. Som om man börjar om på nytt och upplever allting för första gången igen. Det här är Loves första jul och han är bara två månader och lite till. Han kommer aldrig att minnas den här julen men jag kommer att minnas så mycket jag bara kan i detalj. Det känns som att man blir barn på nytt när man ser Love beundra adventsljusstaken eller julgranen. När jag ser ljusen återspeglas och tindra i hans ögon. När jag ser hans fascination över ett brinnande ljus eller en spelande tomtekarusell dör jag en liten bit. Det är så vackert. Och jag minns själv. Alla favoriterna hos mamma och hur julen och allt vad det innebar verkligen var på gång när stjärnan i fönstret hängdes upp och när den vita kyrkan med rött tak fått sin plats igen. Jag minns glädjen och hur jag alltid älskat julen. Och jag är oändligt tacksam idag att jag bara har varma och vackra minnen från min barndoms jular. Ju äldre man har blivit har man förstått att jul och värme i kombination inte är alla barn och vuxna förunnat. Jag blir numera ledsen och väldigt illa berörd när jag tänker på det. För hur kan man inte? En dag som av många upplevs med familj, vänner, kärlek och i stillhet är tvärtom värsta mardrömmen för flera. Ensamma vuxna, barn som far illa. Dessa tankar fanns aldrig där när jag var barn. Vilket inte är så konstigt. Jag var som sagt en av de lyckliga. Nej, det är inte rättvist. Inte någonstans. Kanske är det därför jag har lärt mig att uppskatta julen ännu mer och med andra motiv idag jämfört med när jag var liten. Och jag ska göra allt jag kan för att Love ska få lika fantastiska jular och barndomsminnen som jag bär med mig. Jag ska få honom att älska decembermånad precis som jag alltid gjort. Om jag kan och om han vill. Som igår. När han satt i mitt knä under Kalle Anka och hur han log brett när Snövit och de sju dvärgarna visades. För allra första gången för honom. Jag kommer alltid att minnas.


God jul

Åh vad jag önskar alla en varm och kärleksfull jul och hoppas, hoppas att ingen är eller känner sig ensam idag om det inte är självvalt.

God jul!<3


Love Alexander Jondalen

Det var så mysigt igår. Jättefint i kyrkan. Stämningsfullt. Och alla var så himla fina <3

Love är lyckligt lottad som har så mycket kärlek omkring sig. Vår fina, fina kille<3


Det var innan de lärde mig att jag inte kunde

Imorgon är det Loves dopdag. Precis som med bröllop så betraktar jag dopet som en kärleksfull handling. Något som rör och är till för att beröra nära vänner och familj. Och för Loves skull ska vi göra morgondagen så fin vi bara kan.

Diktläsning kommer det att bli och jag tycker att just den här texten av Jonas Gardell är så himla fin och tänkvärd.

"När jag var liten kunde jag trolla.
Jag kunde göra underverk, läka sår och gå på vattnet,
färdas obegränsat i tid och rum.
Jag hade makt att förvandla världen eller skapa en ny.
När jag var liten kunde jag trolla.

Det var innan de lärde mig att jag inte kunde."


Nya tag

Ok. Jag lovar att skärpa mig. Nästa vecka ska jag ta tag i bloggen igen. Love och jag har kört live nu på tu man hand ett par veckor utan Micke och det går än så länge riktigt bra. Rutinmönster börjar urskiljas och vi har än så länge en bebis som är väldigt lätt att läsa av. Love går att läsa som en öppen bok. Lik sin mamma där vill jag tro. Han är så himla go och har allt som oftast nära till skratt och busiga leenden under sin vakna tid. Jag är väldigt, väldigt kär<3

Men som sagt. Nästa vecka kör jag lite uppdateringar här igen. Har just nu ett inlägg på gång som handlar om något så skört som livet och döden. För den som orkar. Men mer om det sen!

Nu ska vi göra oss klara för veckans BVC-besök.

Puss!!


Mamma

Jodå vi lever. Det är bara jag som glömt bort bloggen ett tag. Vill än en gång påminna om att jag finns på Instagram också och där är jag betydligt flitigare med mina uppdateringar. Finns massor av fina bilder på Love också:) Vill du följa mig är det bara att adda louisejondalen!

Annars?
Alltså det här med att vara mamma..så sjukt fantastiskt!

Jag kan inte fatta det.
Jag är mamma nu.
Helt otroligt:)


Love Jondalen

Så är han äntligen här, vår älskade Love. Den 14 oktober kl 11.25 såg han dagens ljus. Och nu myser vi alla tre i vår lilla bubbla.

Kärlek ❤


No measure of time with you will be long enough. But let's start with forever.

24 september, 2011
 
Nog var jag rädd för kärleken när jag träffade dig, Micke.
Men egentligen så visste jag inte vad kärlek var.
För kärleken är ju Du.
Och med dig vid min sida behöver jag aldrig mer vara rädd.
 

Idag firar vi vårt första år som gifta, vår bröllopsdag. Kalla det bomull, järn eller betong.
Jag kallar det kärlek <3
 
Kolla in bildspelet från vår dag här:
 
Foto: Lisa Wikstrand
 
 
 
 
 
 

And then you kissed me - And then you hit me

Det blev musiken som räddade mig 2008. Musik kan vara som balsam för själen och ett brustet hjärta och jag har många gånger funnit den bästa terapin i min ensamhet med musiken på ständig repeat tills jag tröttat ut mig själv. Till slut behöver jag inte ens sätta på spelaren längre. Till slut sitter musiken i väggarna precis som alla minnen från en svunnen tid kan göra vilket kan vara både på gott och ont. 
 
Efter en tid, när det mesta av såren läkt (vilket de alltid gör till slut, tro mig) och jag kände mig starkare var det därför dags att hitta en annan lägenhet. I princip hela vårt fyraåriga förhållande hade fortlöpt i min 1:a. Det satt som sagt i väggarna vilket gjorde mig mer och mer obekväm ju längre jag kom i processen med mitt nya liv. Pusselbitarna matchade inte längre. Jag hade växt ur mitt eget boende och det var dags för en ny garderob på något vis. Under sommaren 2008 började jag då aktivt att leta efter nytt boende till mig och Vincent. Med facit i hand kan man väl säga att det var där och då som det verkligen vände. 
 
Helt plötsligt var det inte längre alla andra som var i rörelse.
Jag var på väg igen.
Äntligen.
Och den här gången starkare än någonsin.
 
 
 
 
 
 
 
 

Till en olyckssyster från en annan

25 januari, 2004.
 
Jag är rädd men samtidigt inte.
Jag håller på att falla, djupt. Riktigt djupt.
För första gången känner jag mig underlägsen, är det bra eller dåligt?
Jag har ingen kontroll alls.
Och jag bara går och väntar och väntar på att han ska höra av sig känns det som.
Men det kommer han aldrig att få veta.
Han säger så underbara saker. Han ÄR helt underbar.
Men varför vill han inte säga att vi är tillsammans?
Det krossar mitt hjärta.
 
En helt vanlig söndagskväll i oktober nästan 4 år senare sitter vi i den beiga Ektorpsoffan i min 1:a och slötittar på tv, precis som alla andra helger. Vincent har precis fått kvällsmat och krafsar runt i buren ute i köket. Så fort jag öppnar kylen blir han som tokig och gnyr som en liten bebis efter något att äta. Men så är han ju också vår marsvinsbebis sedan 1 år tillbaka. Jag funderar över om jag ska ta mig till Hemköp för att köpa lösgodis. Orkar jag? Han erbjuder sig att gå. Men äh, vi struntar i det säger jag. Det är bara så onödigt. Onödiga kalorier. Onödigt avslut på veckan. Nu är det bara några minuter kvar tills han kommer att säga de där orden. Den där meningen som kommer att förändra allt. Snart finns det ingen återvändo. Än så länge är jag dock lyckligt ovetande.
 
Helgen har varit bra. Ovanligt bra faktiskt tänker jag. De senaste veckorna har han varit så himla nedstämd och jag har som vanligt tampats med mina magsmärtor över det. Men det har ju inte med mig att göra. Det är ju inte mitt fel har han sagt gång på gång. Det är annat. Jobbet och plugget som tär på honom. Det är inte lätt, jag vet. Han har massor att göra. Han är stressad. Och min oro och magkramperna beror förmodligen minst lika mycket på att mitt vikariat på IKEA precis gått ut. För första gången i mitt liv är jag arbetslös vilket skrämmer mig såklart. Jag som alltid ska vara så duktig. Jag som alltid har haft en plan står för första gången utan vägledning och mål vilket får mig att må illa. Men det blir säkert bra tänker jag. Det finns en mening med allt. Och 2008 kommer ju att bli vårt år. Efter att ha pendlat till varandra i snart 4 års tid ska vi äntligen flytta ihop i en 3:a på Maria Park. Nya lägenheter ska byggas till våren och vi var med i utlottningen om dem för ett par månader sedan och äntligen har det blivit vår tur! Vi skrev på hyreskontraktet för några veckor sedan. Det var ovanligt att se honom, nästintill uppklädd, i skjorta och allt när vi promenerade iväg till Helsingborgshems huvudkontor för att skriva kontrakt. Han var så snygg. Så seriös. Det här var på allvar. När vi var klara firade vi med pizza på det där nyöppnade stället på Kullagatan som snabbt blivit en favorit, Haket. Det kändes verkligen som att det skulle vända nu. Nu skulle det äntligen bli vi på riktigt. Allt skulle bli så bra funderade jag för mig själv. Det har varit en tuff tid men den här helgen hade som sagt varit riktigt rolig. Han hade varit så glad. Ovanligt glad. Vi hade varit och bowlat med Jenny och Håkan kvällen innan och det var så himla god stämning. Han var så kärleksfull. Ovanligt kärleksfull. Det kändes nästan som i början av vårt förhållande. När det inte fanns några fel eller brister, varken hos honom eller mig. När allt fortfarande var oförstört. När han var helt underbar. När kärleken fortfarande var en lek.
 
Tv:n lockar inte längre så jag reser mig ur soffan och ställer mig vid fönstret. Tittar ut. Det är mörka kvällar nu tänker jag. Höst. Det bekommer mig inte särskilt mycket. Jag har ju alltid älskat hösten. Om jag bara visste vad jag skulle göra nu när jag blivit arbetslös..
Så avbryter han mig i mina tankar. "Jag är inte lycklig" säger han och tar av sig glasögonen som egentligen är mina men som han alltid lånar när han är hos mig. Han behöver glasögon men kommer sig aldrig för att boka tid och gå till optikern. Så har det varit under hela vårt förhållande. Han har inte kunnat förmå sig att boka tid för en synundersökning på 4 år. Men så har han ju kanske inte haft någon anledning heller. Han har ju haft mina glasögon. Mina fula och avlagda, men visst. De fyller ju sin funktion.
"Vad sa du?" frågar jag som inte riktigt kan ta till mig det han sagt. Förmodligen hörde jag fel.
"Jag är inte lycklig" upprepar han.
"Nähe" svarar jag. "Hur länge har du känt så då?"
Det blir tyst ganska länge. Han funderar. Sedan säger han "ett halvår kanske".
Den rationella sidan i mig tar totalt överhanden, förmodligen är det någon slags försvarsmekanism som triggas igång. "Ett halvår? Du har känt så i ett halvår? Och vi skrev kontrakt på lägenheten för mindre än en månad sedan. Hur tänkte du då???" undrar jag.
Det blir tyst igen och detta är bara en av många frågor som det kommer att visa sig att jag aldrig kommer att få något svar på.
 
Här slutar större delen av mitt detaljminne från den här oktoberkvällen. Efter det är mitt fokus som bortblåst. Och jag minns resten av kvällen i bilder mest som flashar förbi. Han ligger i mitt knä och är ledsen. Jag tröstar honom, för att en stund senare bli förbannad både på honom och mig själv. Det är väl inte jag som ska trösta? Jag är ju den som behöver tröst. Jag har precis blivit dumpad. Jag minns inte vad som sägs och inte sägs. Det enda jag vet är att nu och den här gången finns det ingen återvändo. Han har lagt in dödsstöten. Jag kan inte längre göra honom lycklig. All magont, huvudbry och oro helt i onödan. Min kamp för honom och kärleken, helt fruktlös. Vi ligger stilla i 140 sängen, som faktiskt han har betalt. Undrar hur vi ska göra med den. Måste jag köpa ny säng nu? Vem bryr sig. Det är tidig morgon och några timmar kvar till hans tåg till Gbg går. Han stannar alltid hela söndagen och tar första tåget som går måndagmorgon, direkt till jobbet. Vi ligger sked och han håller om mig. Försöker trösta mig. Till slut får jag en panikattack. Det går inte. Det är inte rätt. Jag behöver tröst och kramar men inte från honom. Han är inte den som kan hjälpa mig med min nyvunna smärta och hjärtesorg. Inte när han är den som orsakat den. Jag får svårt att andas och känner att jag kan inte stanna en sekund till i lägenheten. Jag kan inte vara här tills han ska gå, för gott. Bättre att lämna än att bli lämnad, en gång till.
Jag går ut i köket. Tar fram transportburen. Jag väcker Vincent och får ner honom i den lilla buren med lite hö och grönsaker. Tar på mig ytterkläderna i hallen och säger "Jag klarar inte detta. Jag går hem till mamma nu". Han kommer ut i hallen och möter mig, omfamnar mig och vi kysser varandra som vi aldrig gjort förut. Och jag visste där och då att det här är allra sista gången vi ses. Jag kommer aldrig att se honom mer. Det faller sig inte naturligt. Vi bor ju inte ens i samma stad.
 
Jag sover ingenting de sista morgontimmarna. Väntar bara på att klockan ska bli 8 så jag kan ringa Manpower och boka av intervjun som jag har hos dem klockan 10. Jag skyller på tråkigheter inom familjen, vilket i och för sig inte är helt osant. Mamma är orolig för mig. Hon har varit med förut. Hon har sett mig i det här skicket förut. Vad gör man utan sin mamma när det kommer till ett brustet hjärta? Jag har ingen aning. Hon är mitt skyddsnät och jag skulle aldrig klara mig utan henne.
 
När jag ringt mitt samtal går jag tillbaka till min lägenhet. Det är ljust nu. Alla hans grejer är borta. Det var i och för sig inte så mycket. Mest kläder.
Jag går ut i köket och finner ett papper på köksbordet.
På papperet står det "Förlåt, för allt".
 
Det är en helt vanlig måndagmorgon i oktober år 2007. En ny vecka har precis börjat och alla är på väg till jobbet, skolan eller någon annanstans.
 
Alla är på väg.
Alla utom jag.
 
 
 
 

I just came to say HELLO!

Just det. Hallå där!

Idag är en så himla bra dag! Jag lever fortfarande på gårdagens händelser. Vi var i Köpenhamn och såg MDNA
och det var ju en upplevelse som inte går att beskriva i ord, som vanligt, när det kommer till Madonna <3
Den damen inspirerar mig fortfarande. Herregud. Det är modigt att vara närmre 55 bast och ställa sig och strippa
på scen. Vem är inte snygg i ett photoshoppat tidningsuppslag?
Men det finns ingen retuschering i världen som kan hjälpa en när man uppträder live inför 40 000 människor.
Återigen. Det är modigt.
Madonna kommer alltid att vara min förebild. Punkt.

En annan underbar och helt fantastisk grej är ju att vår bröllopsfotograf (Lisa Wikstrand) och hennes käresta
fick sin lille son Elliot igår. Världens underbaraste sötnos och det lilla jag har förstått så verkar det som att
Lisa haft en helt OK förlossning, vilket ger mig massa pepp inför min egen.
Jag har (många gånger ofrivilligt) fått höra om de värsta tänkbara förlossningssituationer vilket lätt kan göra mig nedstämd
och undra om det överhuvudtaget existerar odramatiska förlossningar..
Men i Lisas fall verkar det ha gått hur bra som helst och det väljer jag att ta fasta vid och hålla i huvudet fram tills det är dags
för mig.

Som jag längtar nu! När jag ser lille Elliot blir jag själv så himla sugen på att få träffa vår lillfis!
Kan han inte bara komma NU. Ok kanske inte riktigt än.. han får tjocka till sig lite till..
Men som jag längtar!!

Det är bra tider nu.
:)


Varm i hjärtat

Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser de här bilderna på Minnah, kurragömmalek och jollrande skratt. En tung dag som igår kommer hon till mig och kryper upp i mitt knä för att äta sin välling.
Små stunder av lycka. Små stunder av hopp.





Tidigare inlägg
RSS 2.0