LucyVida

Det är ganska så exakt tre somrar sedan som jag skrev den här texten. Men jag har inte glömt. Och det kommer jag aldrig att göra.

 

En person som har ett alldeles eget rum i mitt hjärta. Tyvärr går det alltid alltför lång tid mellan gångerna vi ses och jag vet ärligt talat inte när vi kommer att ses igen.

Men i hennes rum står ljuset alltid tänt.

 

Jag avundas dig inte, inte på långa vägar.
Men jag beundrar dig för den du är och det du gör.
Din styrka och drivkraft, hur orkar du?
Jag vet att du är allergisk mot människors medlidande, men ärligt talat,
HUR ORKAR DU?
Jag vet varför du orkar, för att du är så jäkla fantastisk!
Du är resultatet av en oändlig massa kärlek två människor emellan.
Jag har sagt det förut men det tål att sägas tusen gånger.
I din familj, under hela vår uppväxt, har det alltid funnits en unik värme och ett lugn.
Det är vad jag minns mest när jag tänker på dig, på oss, i ditt barndomshem.
Dina föräldrar såg fortfarande så kära ut på den tiden. De var kära, när vi var barn.
Man ser det i ögonen. I blickarna som utbyts.
Och det var unikt för en tid som vår,
där flera av oss var skilsmässobarn med tveksam tilltro till kärlek och tvåsamhet.
En del växte upp i stökiga hem med bråkiga föräldrar och tog sin tillflykt till tryggare vänners
hem så ofta det var möjligt.
Andra kom från hemmiljöer där det varken var skilsmässor, bråk eller kärlek.
De osynliga barnen.
Men du min älskade vän, var aldrig osynlig som barn.
Som våld föder våld tänker jag att kärlek föder kärlek.
Det du gör just nu för din familj är ingen självklarhet.
Alla och var och en har det inte i sig.
Men du har det i dig.
Dina handlingar, det du gör, gör du utav kärlek.
Och jag vet att din mamma ser dig just nu och är stolt,
stoltare än den stoltaste mamma.
Allt gott hon har velat förmedla till dig, den person hon önskat och önskar att du ska vara
Den personen är Du.
Förmodligen just för att hon alltid låtit dig vara fri och drömma och leva fritt.
Det är inte en självklarhet för alla föräldrar.
Det har kommit till min insikt att du, sedan en tid tillbaka, har och har haft det överjävligt.
Jag lovar dig, det här är inget medlidande.

Flyttgubbarna har hållt på hela dagen, sedan tidig morgon. Kånkat och burit. Pustat och svurit så högt att det ekat i trapphuset. Hissen har såklart varit upptagen. Hela dagen. Så några resor har det inte blivit.

 

Nu är det kväll och tyst. Pojken är på sitt rum. Han har dörren stängd. Det har han alltid. Vem det är som han vill stänga ute vet han egentligen inte. Han är ju i princip alltid ensam hemma. Och han har ingen störig lillebror eller klängig lillasyster som hänger i dörrhandtaget. Det har inte blivit några syskon. Pojken kan fortfarande sakna det fastän han är ganska stor nu. När han var liten, en sådär 5-6 år, brukade han alltid önska sig en lillebror i julklapp eller till sin födelsedag.

 

Men mamma skrattade alltid bort det. 

 

Nej, det kunde inte pojken förstå. Inte när han var så liten. En jul hade han frågat om han inte kunde få en hundvalp åtminstone. Men då svarade mamma att det går inte eftersom pappa är allergisk. Vad det betydde hade han ingen aning om och när han gått till pappa för att få svar så hade pappa bara gett mamma en lång blick och därefter mumlat något obegripligt och sänkt ner huvudet i tidningen igen. Och efter några år gav pojken upp. Han slutade att önska.

 

Charlie, den nyinflyttade pojken ovanpå, har en storebror. Undrar om dom bråkar mycket, tänker pojken. Kanske har Charlie en schysst brorsa som låter honom vara med, även när han har sina coola kompisar på besök. Pojken är övertygad om att Charlies storebror är cool. Kanske lite farlig också. Lite sådär rebellisk eller vad heter. Han har långt hår och gungar lagom avslappnat när han går. Pojken har studerat honom från sitt fönster tidigare idag när han hjälpte till med flyttlådorna.

 

Mamma säger att pojkar inte ska ha långt hår. Det passar sig inte. 

- Varför inte? undrar pojken. Mamma som blev smått ställd hade svarat, - För det gör inte det. Pojkar har kort hår och flickor kan ha långt. Så är det bara.

 

Men pojken lyssnar inte på mamma. Det var ganska längesen han slutade med det. Det blir lätt så om man jämt och ständigt får ett nej - blir bortviftad - idiotförklarad - skrattad åt och förminskad när man undrar över små och stora saker här i världen. Än en gång stänger han öronen när mamma pratar och bestämmer sig för att det är coolt med långt hår. Även på killar. Bland det coolaste som finns faktiskt.

 

Efter att ha funderat hela kvällen bestämmer sig pojken nästa morgon för att gå upp och ringa på hos den nyinflyttade familjen. Kanske är Charlie också ensam nu på sommarlovet. Förmodligen inte. Förmodligen har han massor av kompisar att hitta på grejer med men det är ju fortfarande tidig morgon. Kanske har Charlie inga planer för dagen än. Kanske hinner pojken först.

 

Kanske.

 

 - Vem sjutton är det som ringer på dörren innan 9 på morgonen?! Gumman du kan väl öppna! ropar Charlies mamma från badrummet.

 

Charlie som fortfarande ligger kvar och morgnar sig i sängen gäspar lite lätt, stiger upp och går med tunga steg mot dörren. Hon stryker bort de envisaste lockarna från ansiktet och kikar med ena ögat i nyckelhålet. Utanför står en pojke med stora ögon i hennes egen ålder och biter på naglarna.

 

Charlie öppnar dörren och möter en till synes förvånad blick.

 

- Hallå! Jag heter Leo, säger pojken lite för fort. Aningen nervöst.

- Jag bor i lägenheten under dig.

 

 

 

Hej alla ni underbara mammor!!

 

Jag bara måste skriva några rader till er som varit inne på min blogg och läst mitt inlägg i helgen om kärleken till Love. Och ni är ganska många. Aldrig har jag fått så mycket respons på en text någonsin. Aldrig har jag fått så mycket kärlek av er som läser. Ni är många som hört av er till mig och jag blir så rörd. När ni berättar att ni gråter hejdlöst av det jag skriver. När ni berättar att ni känner igen er så mycket men aldrig själv lyckats sätta ord på det. När ni berättar att ni går in och läser texten om och om igen. När det jag skriver öppnar upp för diskussion. När ni vill låna mina ord och meningar för att det är så klockrent. Så fantastiskt.

 

Då gråter jag också.

 

Förstå hur rörd jag blir. Och jag vill att ni ska veta att det är för er jag skriver. Enbart.

 

Ibland är jag livrädd för att lägga ut mina texter här. Det är alltid en chansning man tar. Kommer någon att förstå? Extra känsligt är det när det handlar om något så stort och personligt som kärleken till sitt barn. Att då igenkänningsfaktorn är så hög och att mina ord väcker känslor som får er till tårar. Då är det värt allt.

 

Så tack till alla er fantastiska mammor därute! Ni är så många och så härliga och så grymma. Jag känner att den här gången räcker orden faktiskt inte till ♥

 

Vi ligger i fosterställning vända mot varandra. Panna mot panna. Hand i hand. Sådan son, sådan mor. Du sover. Och jag tänker att här vill jag vara resten av mitt liv. Här och nu vill jag stanna tiden. Bevara din litenhet så länge som det bara går. Livet är en kamp mot klockan. Mot tiden. Det har jag verkligen blivit varse sedan du kom till världen. Idag har jag en uppgift och det är du. Förut hade jag tusen. Det är märkligt men nu kan jag inte komma ihåg en enda av dem. Inte ens om jag verkligen försöker. Jag gav dig livet heter det väl egentligen. Men jag undrar om det inte var precis tvärtom. Jag älskar att vara din mamma. Jag älskar att leka med dig. Jag älskar att studera dig när du sover. Men jag saknar dig alltid när du gör det.

 

Jag måste erkänna att jag var lite rädd för dig när du låg där i min mage. Först som en liten fladdrande silverfisk, sedan som en liten marsvinsbebis. Vid det tredje ultraljudet, när dina ben ständigt flög upp i vädret och du vägrade ta ner dem. Då insåg jag att du var min unge. Min pojk. Härligt och läskigt på en och samma gång. Och du bara fortsatte att växa därinne, till en egen liten person. Det skrämde mig att inte veta hur något skulle bli med dig på utsidan. Kontrollmänniska, jag? Inte då. Tänk om jag bara hade vetat då. Hur fantastisk du är. Hur lätt det är att vara din mamma. Jag läser dig som en öppen bok. Det gjorde jag väldigt tidigt. Jag hoppas att du kommer att göra detsamma med mig om några år. Det här är förresten bara några tankar jag har en sen fredagkväll när du ligger där i mitten av vår säng. Och jag som aldrig skulle bli en av dom. En av dom som hade bebisen i sängen. Inte hela nätterna iallafall. Och inte vid snart 8 månaders ålder. Allting blir inte alltid som man bestämt sig för på förhand. Trots att man är en kontrollmänniska. Perspektiv. Man får det på köpet när bebisen tittar ut. Och magkänslan har aldrig varit så tillförlitlig som nu när du är här. Du kommer att få sova i vår säng så länge du vill och så länge det gör dig trygg. Jag vet att det gör mig väldigt trygg att ha dig mellan oss. Att få stänga dörren till världen utanför en stund. Då känns det nästintill som det gjorde de allra första dagarna och veckorna med dig. Som om hela världen stannar upp och går i saktaste slowmotion. Man kan inte fatta att det finns en vardag utanför våra väggar som rullar på. Stressar på. Jobba. Äta. Sova. Osv. Hallå! Stoppa pressarna! Vi har fått en bebis! Vad annat spelar överhuvudtaget någon roll? Med risk för att låta som en klyscha så skriver jag det ändå. Livet har varit en dröm sedan du kom. Som en stor fet tuggummibubbla med jordgubbsdoft. Och jag som aldrig skulle bli en sån mamma som snackar rosa bubblor. Men så har livet varit. Så ÄR livet nu.

 

Klart jag är trött. Vem blir inte det av att inte fått sova en hel natt utan avbrott på 8 månader. Klart att jag är grinig ibland. Det är du också min lille vän. Klart att det känts hopplöst när du inte velat somna. När du varit tröstlös. Men hallå. Man glömmer det där. Det är sant. Och det är ju faktiskt så att allt du ger mig varje dag, hela tiden. All din kärlek. Det väger upp den där tillfälliga grinigheten med hästlängder. Och till slut har allt det som för stunden upplevts som aj-och-blä-och-nu-skiter-jag-i-det-här helt plötsligt omvandlats till en fis i rymden. Bokstavligt talat. Men så var det ju det där med perspektiv igen. Jag känner mig sjukt rik på det sedan du kom.

 

Herregud Love. Det finns ingenting i mitt liv eller i den här världen som jag är säker på förutom en sak. Och det är att jag kommer att älska dig så mycket. Så alltid. Så för evigt. Och det känns så himla skönt.

För jag behöver inte veta något mer. Jag behöver bara ligga här. Bredvid dig. Känna hur din lilla hand söker sig till min. Höra hur du andas. Se på dig när du sover. Minime. Och snart somnar jag också.

Vad jag egentligen vill säga är helt enkelt tack för förtroendet.

Tack för att du gav mig livet. Det väsentliga.

Tack för att jag får vara din mamma.

Älskade, älskade onge.