Dårens dotter

Jag har aldrig önskat att bli född.
Jag har inte valt det här livet.
Jag har inte valt mina föräldrar.
 
Skjut mig vilken stark inledning i förra veckans författarsamtal på Helsingborgs stadsbibliotek. När jag inte känner mig så trött och när jag är klar med ett par andra böcker som ligger på vänt så bara måste jag läsa Mian Lodalens Dårens dotter.
 

Som jag saknar sträckläsning just nu. Om jag bara inte vore så trött!
Men det går nog över snart.
 
 

My so-called life goes on

Och just när jag trodde att det var över. När jag sträcksett My so-called life under två dagar och två nätter (vilket har resulterat i väldigt trötta dagar på jobb kan jag tillägga) så hittar jag uppföljaren på bok på amazon.com! Trots att serien fick lysande recensioner och blev kultförklarad väldigt tidigt så gjordes det bara en säsong pga. dåliga tittarsiffror. Detta gör att man lämnas väldigt otillfredsställd med sista avsnittet. Man räknade ju med att det skulle göras en fortsättning. Och jag har googlat mig tokig pga. detta de senaste dagarna för jag har vägrat att acceptera ett så abrupt slut. Äntligen har jag hittat uppföljaren, på bok, av samma författare som skrev My so-called life.

My so-called life goes on. Så sant.


Fragments

Och jag fortsätter att läsa trots det faktum att semestern är slut. Näst ut är Fragments. Har alltid varit väldigt, väldigt fascinerad av den här donnan. Marilyns ledsna blick har trollbundit mig i åratal. Längtar efter att få förkovra mig i hennes dagboksanteckningar..




Lonely hearts

Sugen på sträckläsning? Här har du ett litet ljus i höstmörkret. Läste den under semestern och oj som jag skrattade och grät om vartannat. Kärlek, djur, vänskap. Mys!


Starstruck

Hur glad blev inte jag när jag loggade in på min blogg tidigare idag och fann en kommentar från min favoritförfattare ANN ROSMAN:

TACK! Vad roligt att höra att du gillar mina böcker. Hoppas du kommer tycka om Porto Francos väktare som kommer i slutet av maj!
GLADA hälsningar!
Ann


Underbart!:)))
Inlägget som hon kommenterade handlar förstås om hennes fängslande deckare. Kolla in här.




Ann Rosman

Vanligtvis är jag allergisk mot svenska feminister, ähum jag menar kvinnliga deckarförfattare förstås! Läckberg och Marklund är uttjatade, överskattade och ointressanta när det kommer till underhållning och spänning. Kul då att en frisk fläkt som Ann Rosman kommer som från ingenstans och klättrar sig upp längs pockettoppen. Jag sträckläste Fyrmästarens dotter och trodde väl aldrig att nästa bok skulle vara ens hälften så bra. Det är ju lätt att förväntningarna blir så höga att de inte kan infrias en andra gång. Men faktiskt, så gillade jag Själakistan ännu mer. Jag är egentligen ganska lättflirtad när det kommer till deckare. Ett enkelt klassiskt mord, gärna med en dos stryknin med i mordgåtan, sen är det klart! Är barnsligt förtjust i old school klassiker av den sort som deckarmodern Agatha Christie levererade. Det ska vara givna och mystiska platser som trollbinder en, ett mord eller två, flera potentiella skyldiga, en och annan skum typ, ett par karaktärer att älska, ett par karaktärer att hata och så givetvis en Poirot eller Miss Marple som elegant löser fallet allt eftersom ledtrådarna delas ut. Mer än så behövs inte för att jag ska falla. Rosman levererar platsen (havet och ett till ytan idylliskt öliv), hon levererar karaktärerna av alla dess slag och hon har förmågan att knyta samman det förflutna med nutiden under rysligt spännande omständigheter. Såklart finns det ingen Hercule Poirot som löser morden men vem har egentligen lyckats med att ta fram en sådan karaktär efter Agatha Christie?

Läs eller dö...




Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.

Då släppte jag hans ena hand och tog ett vinglas och ställde det längst ut på kanten av bordet.
"Det kommer att falla", sade han.
"Just det. Jag vill att du ska välta ned det."
"Slå sönder glaset?"
Ja, slå sönder glaset. En enkel handling, men en handling som fyller oss med rädsla utan att vi riktigt kan förklara varför. Vad gör det om vi slår sönder ett billigt glas, vi har alla gjort det oavsiktligt någon gång?
"Slå sönder glaset?" upprepade han. "Varför?"
"Det finns massor av skäl", svarade jag. "Men egentligen är det bara för att du ska slå sönder det."
"För din skull?"
"Nej, naturligtvis inte."
Han satt och såg på glaset på bordskanten, orolig för att det skulle falla.
Det är en övergångsrit, hade jag lust att säga. Det är förbjudet. Man slår inte sönder glas med flit. När vi går på restaurang eller befinner oss i våra hem är vi noga med att se till att inga glas står på bordskanten. Vårt universum kräver att vi ser till att inga glas faller till golvet.
Och ändå, tänkte jag vidare, när vi någon gång råkar ha sönder ett märker vi att det inte var så farligt. Servitören säger ´det gör inget´, och jag har aldrig varit med om att ett trasigt glas har satts upp på någon restaurangnota. Att slå sönder glas hör till livet och vi orsakar inga ledsamheter för vare sig oss själva, restaurangen eller vår nästa.
Jag stötte till bordet. Glaset balanserade på kanten utan att falla.
"Försiktig!" sade han instinktivt.
"Slå sönder glaset", insisterade jag. [...]
Gör det för att våra föräldrar har lärt oss att ta hand om våra glas och om våra kroppar. De har lärt oss att barndomens förälskelser är utsiktslösa, att vi inte ska skilja en man från prästämbetet, att människor inte gör under och att ingen ger sig av på en resa utan att veta vart han ska.
Jag ber dig, slå sönder glaset, och befria oss från alla de här fördömda åsikterna, från den här manin att söka en förklaring till allting och bara göra sådant som andra godkänner.
"Slå sönder glaset", bad jag en gång till.
Han såg mig i ögonen. Sedan lät han handen långsamt glida över bordet tills den nuddade glaset. Och med en hastig rörelse stötte han till det så att det föll ned i golvet.
Ljudet av glaset som krossades drog till sig allas blickar. I stället för att släta över händelsen genom att be om ursäkt såg han på mig och log - och jag log tillbaka.
"Det gör inget", ropade servitören.

 

Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät
- Paulo Coelho -

Högre än alla himlar

Känns som att det är dags att peka ut de aktuella syndabockarna som gör att mitt bloggande inte sker särskilt frekvent nuförtiden. Nr.1: Min träning. Tro det eller ej, men har kommit igång riktigt bra och trodde aldrig att jag skulle säga det igen men jag älskar det! Synd att jobbet tar upp så mycket tid, annars hade jag tränat ännu mer. Känner ett sånt himla sug och pepp igen efter step, aerobics, styrkeövningar och vanlig hederlig gympa och mår så himla bra när jag är mitt uppe i det och när jag är klar. Det här är verkligen jag. Jag börjar äntligen känna igen mig själv igen. Är jättekul att vara tillbaka!:)

Det finns ytterligare en anledning till mitt dåliga bloggande och det är Högre än alla himlar. Bokmalen i mig väcktes på nytt när jag var på Kreta med tjejerna och jag har faktiskt fortsatt läsa med stort intresse sedan jag kom hem och in i vardagen igen. Högre än alla himlar är Louise Boije af Gennäs efterlängtade comeback och första delen av en trilogi. Underbar bok, Boijes språk är så nära, så lätt att ta till sig. Karaktärerna i hennes bok är också väldigt lätta att lära känna. Det känns som att det är mina kompisar nu som jag läser om. Vi har uppstudsiga Liv, överbeskyddande Stefan, egocentriske Victor, försiktiga Pella och världsmedborgaren Jalle. Sist men absolut inte minst har vi Sanna, den karaktären som jag mest känner igen mig själv i och som är berättaren i den här första boken av tre.


Just nu är min största önskan att Högre än alla himlar aldrig ska ta slut, eller åtminstone vara fram tills den andra boken släpps. Men jag tror dessvärre inte att någon av mina önskningar slår in..Är för övrigt fortfarande helt starstruck efter mitt möte med Louise på Bokmässan i Göteborg. Vi pratar om kvinnan som räddade mitt senare 90-tal på flera nivåer. Stjärnor utan svindel, som är storsäljaren av hennes romaner, fick mig att vakna, öppna ögonen och börja förstå vad kärlek handlar om. Jag var bara 16 år när jag läste den och det känns som att det kom att bli en slags brytpunkt för mig. Som livet före och efter Stjärnor utan svindel. Låter lite galet, jag vet:) Men kan inte förklara det bättre. På Bokmässan fick jag iallafall tillfälle att förklara för Louise hur viktiga hennes böcker var för mig under mitt 90-tal och hur hon på många sätt berikade mitt tonårshjärta. Jag tror att hon blev glad och kände sig smickrad eller något.  Det såg så ut iallafall. Jag kunde ana en lätt rodnad på hennes kind när jag överöste henne med lovord. Själv såg jag ut som en dränkt katt som stått ute alltför länge i ett ösregnigt Göteborg och köat för att hinna in till Boijes boksignering. Men det hör inte hit..:)

Sedär ja, nu har jag ju lyckats blogga igen.
Helt plötsligt händer det.


Mot Göteborg

Så var det dags för Bokmässan i Göteborg igen! Tänk att det var ett år sedan vi var där sist, tiden flyger verkligen förbi när man tänker så. Imorgon är det jag, Blunder och Dancing Queen som sätter oss i bilen o drar till Göteborg för att frossa i FINKULTUR. Fast jag nöjer mig gott och väl med ett besök på Barntorget, lite pocketjakt och hoppas hoppas hoppas på ett signerat ex. av Louise Boije af Gennäs senaste! Vill så gärna få tacka Louise personligen för att hon berikade mitt tonårshjärta på 90-talet med sina romaner...Inte minst "Stjärnor utan svindel". Så mycket kärlek.

Förra året gick Blunder på autografjakt. Ska bli spännande att se om han orkar jaga kändisar även detta år;)




Tågge goes to Hollywood?

Åh jag är så glad och spänd just nu:) Min käre bror Ace har jobbat hårt i helgen. Jag skrev ut tre exemplar av mitt barnboksmanus till honom och han har lyckats "prata för" alla tre och han fick goda vibbar från samtliga förlag som han presenterade det för:) Nu vilar alltså mitt manus i händerna på två större bokförlag och ett mindre..Och jag bara hoppas att någon (helst alla tre såklart:) hör av sig. Tänk att få lite feedback på det jag skrivit! Det skulle vara guld värt och så lycklig jag skulle bli!♥


Hmm..får hem och leta fler bilder hos mamma.
Detta är visst den enda bilden jag har i mitt fotoarkiv på min lille Tågge.
Här tillsammans med en vääääldigt ung och söt Jovigirl:)


Tågge flyttar ut!

Ok, i helgen smäller det. Jag har nu mitt barnboksmanus utskrivet och redo att lämnas över till min bror Ace som ska göra lite PR för mig i helgen. Förväntar mig absolut ingenting men kul om någon i branschen vill kasta ett öga på det..om så bara för någon minut. Wish me luck!♥



Min sötnos Tågge som inspirerat mig till det här projektet.
Ska fixa lite IRL bilder på honom och lägga upp här snart.

Le Tour du Monde de Mouk

Mycket bokmässa den här helgen, jag vet:) Men det är ju så stort.. Kan verkligen rekommendera ALLA att göra ett besök där nästa år. Du behöver varken vara värsta bokslukaren eller kulturfilosofen för att få ut nånting på mässan. Visst, de finns också där, men det är det som är så roligt..det finns verkligen alla typer, och alla åldrar. Det finns något för alla:)

På Barntorget hittar jag alltid inspiration. I år fick "Moki" följa med mig hem. En charmig liten björn som bestämmer sig för att cykla jorden runt. Så otroligt fina färger och söta figurer! Med hjälp av Moki och hans vänner kanske jag kan finna gnistan igen och jobba vidare på mitt eget barnboksmaterial.


Moki besöker både Indien...                                                          ...och Japan på sin resa

Göteborg Book Fair

Idag är jag på Bokmässan i Göteborg och minglar bland celebriteter som Carolina Gynning och Alexander Schulman.

Vad gör ni idag?

 


No power and no man could go to history when there's no time

På tal om det här med tid.. Jag vet att jag har snurrat in mig rejält på det där..Att tiden aldrig räcker till, att man inte hinner med allt man ska. Effektiv arbetstid kontra kvalitetstid..kan kännas som ett ständigt dilemma ibland. Och man behöver ju faktiskt rimliga doser av båda för att må bra. Talar förstås inte för alla, men jag behöver iallafall det. Vardagar..helger...veckor utan någon inskjuten arbetstid ger ju ingen kvalitetstid...Antingen blir det bara ett stort flytande blurr av alltihop som kanske resulterar i en massa onödig tid att slå ihjäl eller så är vi inne på det som kallas SEMESTER, men det är ju inte riktigt det jag pratar om:)

Det är en svår balansgång, och ibland känner jag det som att mitt liv är en ständig kamp mot klockan. Det är så mycket jag vill hinna göra och uppleva på så kort tid...så tänker mitt huvud hela tiden. När jag fastnar i sådana tankar önskar jag att tidsbegreppet inte fanns, att ordet TID och innebörden av det överhuvudtaget inte existerade..

No power and no man could go to history when there's no time..

Laleh och Ace, ni har så rätt:) Det ÄR vi som bestämmer och det här ÄR INTE allt som finns..
Jag behöver bara påminna mig själv om det ibland.

Speaking of Time...
Två andra personer som kämpar med/mot tiden fast under helt andra omständigheter är Henry och Clare i Audrey Niffeneggers roman "Tidsresenärens hustru".. De båda möts för första gången när Henry är 36 och Clare 6 år. Henry är dock tidsresenär och kastas ofrivilligt fram och tillbaka i tiden..Vill du läsa en sjukt vacker och omöjlig kärlekshistoria så är detta boken för dig. Det var mer än 3 år sedan jag själv läste boken och jag minns fortfarande hur jag kunde gråta till vissa sidor.. En typisk pocket som jag bara inte kan förmå mig att slänga:)
Att jag tar upp den nu igen har mycket att göra med att boken blivit film och "The Time Traveler´s Wife" har premiär på bio nu i höst.


Jag lär återkomma med mina åsikter om filmen så fort jag sett den.
I väntan på det har jag som sagt ett hett tips, läs boken:)




RSS 2.0