Att amma eller inte amma
Det har gått snart ett och ett halvt år sedan jag själv gjorde ett aktivt val och fortfarande blir jag så ledsen och upprörd när frågan kommer upp och man ska behöva stå till svars för sitt val. Att det ska vara något skamfyllt att inte amma. Att man helt enkelt är en sämre mamma om man väljer bort amningen. Precis som med allt annat så är det väl för fasiken upp till varje kvinna att göra vad man själv och bebisen mår bäst av? I alla andra frågor som rör oss kvinnor och våra kroppar då håller vi minsann ihop. Men när det kommer till hur vi väljer att mata våra barn, då råder det krig och vi delas snabbt in i två läger.
Sist ut i raden är storbloggaren Dessie, nybliven mamma som funderar på att sluta amma. Hur många haters finns det inte därute som är snabba att kommentera? Och varenda en är kvinna.
Jag skäms. Fy vad jag skäms för oss kvinnor när det kommer till det här. Som nybliven mamma är man redan sårbar, hyfsat vilsen och utelämnad på många sätt. Vidrigt är det att man ska behöva känna sig som en dålig mamma för att man gör det ena eller det andra valet vad gäller matningen då.
Det är inte en skam att välja flaskan framför bröstet och jag förstår inte hur det kan vara så provocerande i mångas ögon år 2014. Däremot är det en skam att vi kvinnor dömer ut istället för stöttar varandra.
Det sistnämnda borde vara en självklarhet.
Och så tycker man att det är som att ha semester, varje dag man får vara på sitt arbete i åtta timmar. Minst. För allt är ju semester i jämförelse med att gå hemma och vara föräldraledig.
Två frågor eller ska vi säga påståenden som jag fått höra ganska många gånger sedan jag gick tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten är "men visst är det skönt att få träffa och prata med vuxna människor igen" och " är det inte härligt att börja tjäna pengar igen".
Och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska svara när jag hamnar där. Särskilt inte på det förstnämnda. Det är ju inte så att jag varit inlåst med en eller flera bebisar i 14 månader med noll tillfällen till stimulans rent intellektuellt. Förmodligen är det min hjärna som funkar lite skruvat eftersom det är den bilden jag får upp i mitt huvud varje gång jag får höra den frågan. Den desperata arbetslängtande mamman eller pappan som nästintill springer till jobbet första arbetsdagen efter föräldraledigheten och alla andra dagar efter det i resten av livet för att man suttit inlåst med skrikande bebisar som det inte går att prata med. Ahhhh! Och så håller dom sig för öronen, i mitt huvud. Och så tycker dom att det är som att ha semester, varje dag man får vara på sitt arbete i åtta timmar. Minst. För allt är ju semester i jämförelse med att gå hemma och vara föräldraledig.
Jag vet inte hur andra mammor och pappor har det men jag har träffat massor av vuxna människor under min föräldraledighet. Bl.a. på babysimmet, på BVC , öppna förskolan, barnrytmiken och när jag hängt med mina vänner, både de med och utan barn. Om att "träffa och prata med vuxna människor" endast är relaterat till arbetslivet och de vänner och kollegor man har där så förstår jag varför man frågar. Visst är det skoj att ha jobbkompisar men man har väl ett socialt liv utanför jobbet också? Det hade åtminstone jag både innan och efter jag fick barn.
Och sen det här med hur gött det är att tjäna pengar igen. Jag vet inte det alltså. Dels för att jag inte sitter med den fetaste lönen förmodar jag så skillnaden har väl inte varit så markant för mig och sen för att är det något jag kommit på sedan Love kom till världen så är det hur lite pengar faktiskt spelar roll i mitt liv. Och hur onödigt och osunt slösig jag var med pengar när jag bara hade mig själv att lägga varenda krona på. Är det något som jag ägnat väldigt lite tanke och tid åt under min föräldraledighet så är det pengar. Snarare har jag blivit positivt överraskad av hur lite man faktiskt klarar sig på. Hur lite man egentligen behöver. För att vara lycklig.
Så nej, med handen på hjärtat kan jag inte instämma i den allmänna föräldrakören och ropa "jaaaa hurra!!!" på ovanstående påståenden.
Men det är ju inte första gången jag är ufot i gruppen heller.
Mvh,
En skruvad men lycklig mamma
En halvdan mamma
Ni vet. När man försöker göra saker och ting rätt för att det ska bli bra och så blir allt bara halvdant istället. När jag jobbade heltid var jag i ständig kamp med mig själv. Att leverera 100% heltid på jobbet är inget man heller direkt blir tackad för. Det bara förväntas av en. Och så ska det kanske vara. Men det gjorde att jag kände mig som en fruktansvärd och halvdan mamma. Jag är inte redo att förlora vardagen med Love. Inte än. Jag klarar inte av att vara helgmamma och tanka all energi under 48 timmar. Beslutet att gå ner till halvtid i samband med Loves förskolestart har funnits där från början. Det har alltid varit planen.
Och nu vill jag bara få det att funka. Utan missnöje och dålig energi från någon. Vi gör alla olika val i livet, för vi är alla olika människor. Jag tycker att man ska respektera det. Man måste inte förstå varandras val. Man måste inte hålla med. Men respektera varandras olikheter, det får man bara lära sig att göra.
Jag vill inte känna mig halvdan, varken privat eller på jobbet. Därför kändes det extra bra i hjärtat idag när min chef kom till mig och sa att jag gör helt rätt som går ner i tid. Jag gör alldeles rätt som satsar min tid på Love just nu. En bekräftelse som jag hungrat väldigt mycket efter de senaste dagarna. Och jag bara stod där, glansig i ögonen och med flackande blick och fick lov att andas ut. Han behöver inte förstå mitt beslut och kanske hade han själv inte gjort samma val. Men han har respekt för mig och mitt liv och det är det enda som betyder något.
Det är tusan inte lätt att vara småbarnsförälder och ständigt slitas mellan två världar. Man vill ju vara duktig och känna sig tillfreds. Det är det enda jag vill. Ha förmågan att leverera på jobbet och på hemmaplan som mamma. Och jag tror att jag håller på att få ordning på det nu.
