Första mötet

Flyttgubbarna har hållt på hela dagen, sedan tidig morgon. Kånkat och burit. Pustat och svurit så högt att det ekat i trapphuset. Hissen har såklart varit upptagen. Hela dagen. Så några resor har det inte blivit.
 
Nu är det kväll och tyst. Pojken är på sitt rum. Han har dörren stängd. Det har han alltid. Vem det är som han vill stänga ute vet han egentligen inte. Han är ju i princip alltid ensam hemma. Och han har ingen störig lillebror eller klängig lillasyster som hänger i dörrhandtaget. Det har inte blivit några syskon. Pojken kan fortfarande sakna det fastän han är ganska stor nu. När han var liten, en sådär 5-6 år, brukade han alltid önska sig en lillebror i julklapp eller till sin födelsedag.
 
Men mamma skrattade alltid bort det. 
 - Det går inte bara att önska sig ett barn på det där viset förstår du väl!
 
Nej, det kunde inte pojken förstå. Inte när han var så liten. En jul hade han frågat om han inte kunde få en hundvalp åtminstone. Men då svarade mamma att det går inte eftersom pappa är allergisk. Vad det betydde hade han ingen aning om och när han gått till pappa för att få svar så hade pappa bara gett mamma en lång blick och därefter mumlat något obegripligt och sänkt ner huvudet i tidningen igen. Och efter några år gav pojken upp. Han slutade att önska.
 
Charlie, den nyinflyttade pojken ovanpå, har en storebror. Undrar om dom bråkar mycket, tänker pojken. Kanske har Charlie en schysst brorsa som låter honom vara med, även när han har sina coola kompisar på besök. Pojken är övertygad om att Charlies storebror är cool. Kanske lite farlig också. Lite sådär rebellisk eller vad heter. Han har långt hår och gungar lagom avslappnat när han går. Pojken har studerat honom från sitt fönster tidigare idag när han hjälpte till med flyttlådorna.
 
Mamma säger att pojkar inte ska ha långt hår. Det passar sig inte. 
- Varför inte? undrar pojken. Mamma som blev smått ställd hade svarat, - För det gör inte det. Pojkar har kort hår och flickor kan ha långt. Så är det bara.
 
Men pojken lyssnar inte på mamma. Det var ganska längesen han slutade med det. Det blir lätt så om man jämt och ständigt får ett nej - blir bortviftad - idiotförklarad - skrattad åt och förminskad när man undrar över små och stora saker här i världen. Än en gång stänger han öronen när mamma pratar och bestämmer sig för att det är coolt med långt hår. Även på killar. Bland det coolaste som finns faktiskt.
 
Efter att ha funderat hela kvällen bestämmer sig pojken nästa morgon för att gå upp och ringa på hos den nyinflyttade familjen. Kanske är Charlie också ensam nu på sommarlovet. Förmodligen inte. Förmodligen har han massor av kompisar att hitta på grejer med men det är ju fortfarande tidig morgon. Kanske har Charlie inga planer för dagen än. Kanske hinner pojken först.
 
Kanske.
 
 - Vem sjutton är det som ringer på dörren innan 9 på morgonen?! Gumman du kan väl öppna! ropar Charlies mamma från badrummet.
 
Charlie som fortfarande ligger kvar och morgnar sig i sängen gäspar lite lätt, stiger upp och går med tunga steg mot dörren. Hon stryker bort de envisaste lockarna från ansiktet och kikar med ena ögat i nyckelhålet. Utanför står en pojke med stora ögon i hennes egen ålder och biter på naglarna.
 
Charlie öppnar dörren och möter en till synes förvånad blick.
 
- Hallå! Jag heter Leo, säger pojken lite för fort. Aningen nervöst.
- Jag bor i lägenheten under dig.
 
 
 

Charlie

Charlie är ensam hemma idag vilket är ovanligt. Det är helt tyst i huset. Ingen brorsa att bråka med för han drog ut med kompisarna direkt efter frukosten. Och mamma som egentligen har semester har gått in och gjort några extra dagar på jobb nu inför flytten. Mamma säger att det kostar mer än man tror att flytta så just nu är varenda krona välkommen. Jobb, pengar och det eviga pusslandet att få ekonomin att gå ihop. Tråkiga vuxengrejer som mamma jämt och ständigt pratar om. Ändå är hon världens bästa mamma tycker Charlie. De brukar ha rätt så roligt ihop faktiskt. Det är väl därför det känns extra tråkigt nu när hon måste jobba på sina lediga dagar. Det betyder ju att det blir mindre tid över för Charlie. Om det inte vore för att allting kostar och för att deras pengar aldrig räcker till så hade de varit den lyckligaste familjen i världen, tänker hon. Det är därför de måste flytta också. De har inte råd att bo kvar i huset längre så nu ska de flytta till en lägenhet i stan istället.
 
Charlie är kluven inför det. Egentligen har hon väl inget emot själva flytten i sig. Att flytta kan nog vara bra för hela familjen. Inte minst för mamma. Även om de tre varit själva länge nu så är det precis som om minnena från det som varit sitter fast i väggarna vilket gör att mamma aldrig riktigt släpper taget och går vidare. Charlie vet det för hon har studerat mamma på håll när hon tror att ingen annan ser eller hör. Ibland pratar mamma för sig själv och även om hon tror att hon talar med små bokstäver så är det de största orden hon använder när hon pratar om pappa. Den första kärleken. Den eviga kärleken. Kärleken som ju skulle övervinna allt. Och med glansiga ögon och med darrig röst skriver mamma gång på gång muntliga kontrakt med sig själv om att hon ska vänta. På pappa. Hon ska vänta på honom här till den dagen då han kommer tillbaks. Så har hon hört sin mamma prata i hemlighet alltför många gånger nu. Därför är det på ett sätt skönt att de nu tvingas flytta därifrån. För pappa kommer ju inte tillbaka. Det vet Charlie. 
 
Även om Charlie själv är alltför ung för att veta vad den stora kärleken handlar om så ser hon vad den gjort med hennes mamma och det är inte något bra hon ser. Tvärtom är hon livrädd för kärleken och fruktar den dag då den eventuellt kommer att ramla över henne.
 
Det är lite tråkigt att byta skola och något pirrigt att börja i en helt ny klass efter sommaren. Förändringar i vardagen som hon hittills varit helt skyddad ifrån. Där Charlie bor nu känner hon alla och har många kompisar. I stan känner hon ingen. Men samtidigt är Charlie så trött på att se sorgen i sin mammas ögon att hon är villig att gå med på i princip vadsomhelst för att en förändring ska ske. Den här flytten kommer att bli räddningen. En nystart för hela familjen, tänker hon och ler för sig själv.
 
Men leendet bleknar fort och ersätts av den där bekymmersrynkan mitt i pannan som alltid visar sig när hon funderar för mycket på sånt som egentligen är vuxengrejer. Charlie gör ofta det, fast hon egentligen är för ung för att förstå sig på sånt.
 
Vuxengrejer.
 
Pengar, kärlek och familjehemligheter, funderar Charlie med en stor suck och stryker bort några av de många vilda och ljusa lockarna som dansar i hennes ansikte. Nog ska vi väl få ordning på allt bara vi kommer härifrån, säger hon högt för sig själv. Och så bestämmer sig Charlie för att det nu är slutfunderat på alla stora saker för idag. Och med ens så är bekymmersrynkan borta igen.
 
Åtminstone för nu.
 
 
 

Hissen

Huset som pojken bor i ligger mitt i stan. Ett sexvåningshus med hiss. På tredje våningen bor han med sin mamma och pappa. Mamma säger att det finns ingen anledning att använda hissen när man bor på tredje våningen. Hon menar att hissen är till för gamla människor och för de som har krämpor av något slag. Eventuellt om man bor högre upp i huset. Ovanför tredje våningen. Då kan det vara ursäktat att ta hissen. Men själv föredrar hon att gå i trapporna. Hon föredrar även att pappa och pojken går i trapporna.

Just därför älskar pojken att åka i hissen. Han kan åka upp. Och ner. Och upp. Och så ner igen. Sådär håller han på ganska länge, eller åtminstone till någon kommer som verkligen behöver använda hissen. Ibland när han är på bottenplan åker han bara till första våningen och stiger av. Mamma skulle få andnöd om hon såg honom göra det. En våning! Man använder inte hissen för att åka en våning. Det går snabbare att gå skulle mamma säga, något irriterad och med en djup suck.

Just därför trycker pojken på knappen till första våningen när han befinner sig på bottenplan. Några sekunder senare kliver han av och tar sedan trapporna upp till tredje våningen där han bor.
Denna hisslek förekommer självklart endast när pojken är ensam hemma, vilket han oftast är efter skolan och även nu när det är sommarlov. Mamma och pappa vill inte ta ut så mycket semester på sommaren. Mamma säger att allt roligt som man kan hitta på är så mycket dyrare på sommaren. Därför jobbar de hellre och sparar sina dagar till senare vilket leder till att det aldrig blir av att de hittar på något roligt tillsammans för senare inträffar aldrig. Pojken går fortfarande och väntar på att senare ska komma. Det har han gjort så många sommarlov tillbaka som han kan minnas.

Väntat.
På att någonting ska hända.

Pojken har just tryckt på våning 4 för att åka en tur när det kommer över honom att snart flyttar Charlie in på fjärde våningen. Våningen ovanpå hans. Den som det är okej att åka hiss till. Iallafall enligt mammas lagbok.

Och kanske, tänker pojken.

Kanske kommer han för första gången i sitt liv i det där huset att ha en bra anledning att använda hissen.

På riktigt.


Vad är det som tynger Charlie?

Pojken som sitter och drömmer är 10 år, snart 11. Han har sommarlov. Han har varit ledig så länge nu att det börjar bli långtråkigt. Han nästan längtar tillbaka till skolan. Men bara nästan och det är inget man berättar för någon. För det är ju lite töntigt, att sakna skolan. Så han behåller det för sig själv. Precis som med allt annat. Vem skulle han berätta för? Pojken önskar att han hade en kompis att dela sina hemligheter med. En riktig bästis. Men det har han inte. Så istället drömmer han.

Lägenheten ovanpå är tom. Snart flyttar en ny familj in. Pojkens mamma har fått höra genom hyresvärden att det är en ensamstående mamma och hennes två barn som ska flytta in. Den yngsta är i hans ålder.

-Åh. Det är inte lätt att vara ensam mamma med två barn. Stackars dom. Det är inte alla barn som är lyckligt lottade och får växa upp i hela familjer med både mamma och pappa som du, min älskling. Vi ska vara vänliga mot dem och få dem att känna sig så välkomna som det bara går, säger pojkens mamma.

Men pojken funderar inte så mycket på det som mamma sa. Det känns mer som vuxenprat. Däremot är han nyfiken på pojken som är jämngammal med honom själv. Han såg honom i trapphuset som hastigast när de var där och tittade på lägenheten. De var på väg ner när han var på väg ut genom sin dörr så han fick bara en skymt av honom. Han hade lockigt ljust hår och hette Charlie. Pojken hade hört hur mamman ropade på Charlie att skynda sig.

Han tyckte det såg ut som att Charlie gick med tunga, dröjande steg.

Undrar vad det är som tynger Charlie. Det kanske är hemligt, tänker han. Kanske har inte Charlie heller någon att dela sina hemligheter med.

Pojken sitter och ritar små figurer och krumelurer samtidigt som han tänker på familjen som snart ska flytta in.
Han brukar göra det när han dagdrömmer. Bildläraren har sagt att han kommer att bli den nya Picasso. Men sorgligt nog kommer ingen att förstå hans begåvning förrän han är död och begraven för så är det med alla stora konstnärer.

Men pojken förstår inte riktigt vad hans lärare menar med det. Den enda Picasso han känner till är fru Bergs ilskna lilla hund i porten bredvid och han har sannerligen inga planer i livet på att förvandlas till en bitsk terrier. Inte konstnär heller för den delen.

Jag ska ju bli författare tänker pojken och formar två snirkliga bokstäver på papperet. C och L.
Men efter några sekunder stryker han snabbt över det. Charlie har säkert massor med vänner att dela sina hemlisar med.

Det är bara jag som är ensam, funderar pojken. Ensammast i världen.



RSS 2.0