LucyVida

Att stå i en bar och ta del av en intim livespelning och lyssna på någon som lyckats med att göra mod av sorgen. Någon som är modig nog att sjunga ut om sitt livs förlorade kärlek och låta alla ta del av smärtan. Låta alla få känna. Han skulle aldrig hålla med mig men jag vill hävda att det krävs en superhjälte för att klara av något sådant.

 

Att därefter sakta promenera hem i natten i ett svalt duggregn mitt i en sommar som inte riktigt velat ta fart än. Och att fastna med bästisen utanför huset där man bor och prata om allt som verkligen betyder något i över två timmar för att sedan framåt småtimmarna smyga in till sin lilla familj som ligger där tryggt och sover.

 

Den känslan. Att få känna. Något. Att få känna någon annans smärta. Att få känna ruset och kärleken.

Det var så längesen att jag knappt kom ihåg hur det var.

Tack livet, för det ♥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och hon bara satt där mitt i sorlet. Mitt i natten, omgiven av alla som älskar henne när hon än en gång insåg att det enda som betyder något på riktigt är det här älskade livet som hon har förmånen att leva just nu. Just idag. För den enda garanti vi har, det enda vi helt säkert vet är nuet. Vad som väntar imorgon har vi ingen aning om. Vi kan endast gissa. Det kom över henne hur ovant det hade känts. Som om hon inte hade en susning om hur man gör när hon tidigare under kvällen höll den där lilla ljuvliga tvåmånaders bebisen i sina armar. Det är som porslin. Visst ja, han måste ha stöd för nacken! Tappa honom inte. Vad du än gör så tappa honom för guds skull inte var det enda hon hade tänkt. Det är ju så skört. Det där livet. Som precis börjat. Men det är även skört att vara vuxen. Och ibland gör det så jävla ont att hon bara vill skrika rakt ut. Vad är meningen med allt det här? Hon brukar säga att hennes liv är på paus just nu. Saker som man säger mest för att skydda sig själv kanske. För att man är så fruktansvärt rädd för vad som skulle hända om man trycker på playknappen och säger okej, nu kör vi. Som om vi överhuvudtaget har någon chans att kontrollera det. Livet kör på vare sig vi vill eller ej. Det är bara att hänga med. Dom bra dagarna och dom dåliga. Viktigt är att ta in allt som betyder något precis nu. När det händer. Allt som är det allra bästa och underbaraste. Det absolut ultimata.

Kärleken.

 

Love.

 

Och sedan när allt gör för ont. Tillåta sig själv att nöja sig med att bara överleva. När man inte orkar något mer. Livet är verkligen som en enda fet porslinservis. Det här med att ständigt vara livrädd för att man ska tappa någon del. För att något ska sönder. Hon är så upptagen med att hålla ihop alla delar att hon många gånger glömmer bort att leva. Precis när det händer.

 

Det enda hon vill är att få känna sig hel.

Det enda hon vet är att hon älskar att leva.

 

Och hon bara satt där. Mitt i natten. Mitt i livet. Och tårarna bara rann. För det är så underbart och det gör så ont på en och samma gång. Den här bitterljuva kärleken till livet.

 

Varför är det så svårt att prata om såna här saker?

Det känns aldrig som att någon förstår.