I follow rivers

Lykke Li + Fares Fares = Snygg kärlekshistoria.
Vacker låt också, bästa på länge.
Bra där, Lykke Li!



Indestructible

Hej då värme.
Hej hej kyla. Jag har inte saknat dig.
Inte det minsta.



You feel like paradise and I need a vacation!

32 timmar kvar nu..
Längtar!:)


Welcome to the bank robbery capital of America

Känner att jag har varken tid eller lust att blogga just nu. Tid kanske jag skulle kunna ta mig, men inspirationen är död för tillfället. Och så är tankarna på annat håll kanske. Bara fyra dagar kvar nu, sedan blir det sol och värme för vår del. Ett avbrott i vardagen är så välkommet just nu. Som vi ska njuta:)

Nu när jag är så tråkig och orden inte riktigt vill komma till mig så kan jag istället tipsa om en riktigt bra film som jag och Blunder såg igår. En minst sagt ruggig och smutsig historia som kryper in under huden. En del filmer lämnar verkligen avtryck efter sig. Har drömt mardrömmar hela natten och funderat så mycket kring den här filmen idag. Den släpper liksom inte taget om mig, eller tvärtom. Kan människor bryta mönster och förändras? Eller är arv och miljö, det sociala arvet, så djupt rotat att det inte går att ta sig ur? Är man alltid värd en andra chans oavsett grad av brott som begåtts? Ja ja, jag vet. Tunga frågor i gråzonens land.
Se The Town.


Födelsedagsfest

Ikväll firar vi Jenny a.k.a Jovigirl som fyllde år igår ♥
Grattis vännen, vi ses ikväll!:)


Marilyn, Judy, Sylvia. Tell them how you feel girls!

Min absoluta favorit med Lady Gaga går på repeat nu i väntan på nya singeln Born this way.

Dance in the Dark



Every night I melt down in my bed. Every day I awake in a different shape.

Det är verkligen skillnad på folk och folk. En väldigt tråkig och framförallt sorglig insikt, så som jag upplever det just nu. Det finns dom som alltid ställer upp, som säger att det fixar sig. Som faktiskt ser lösningar i alla situationer. Jag pratar om dom som bryr sig. I andra lägret har vi egoisterna och pessimisterna, som bara ser till sitt. Som aldrig kan glädjas med andra. Som på allvar finner skadeglädjen mer roande än den genuina och riktiga glädjen. I pessimistens värld finns inga lösningar, endast hinder. Allt är svart. Allt är svårt. Idag har jag lärt mig att folk som jag borde kunna räkna med sviker. I deras ögon är jag förminskad, osynlig till och med. Min lycka spelar ingen roll. Mitt liv är av liten, kanske ingen betydelse. Jag har dock även upplevt kärlek och omtanke på nära håll. Det finns verkligen dom som villkorslöst ställer upp och säger det fixar vi, jag finns här för dig, jag hjälper dig. Det ger hopp, åtminstone om vissa delar av mänskligheten. Samtidigt är det bara igen och igen så ledsamt att det är skillnad på folk och folk. Det borde inte behöva vara det. Det är skam att det är så.

Nu kan du få mig så lätt

Kärlek.


Ett marsvins betraktelser

Måndag. Ny vecka. Ny arbetsvecka, samma rutiner som föregående vecka. Kanske en och annan förändring på agendan, om man har tur. Det är iallafall så mina måndagar och vardagar brukar se ut. Kanske dina också. Men vad händer i ett marsvins liv en helt vanlig måndag? För att få svar på denna fråga bad jag mitt marsvin Vincent att dokumentera sin vardag i bilder och här är resultatet!

Först körde han bil.....



....för han skulle handla persilja. Den var nämligen slut!



Sedan tränade han en stund...Han vill ju se bra ut inför "Beach 2011".




Några längder i simbassängen med marvinskompisen Manfred blev det också...



Oj vad tiden går fort när man har att göra hela dagen!
Nu är det minsann dags att krypa ner i bingen och sova.

Det är ju en dag imorgon också:)

50

Har varit bortskämd med långhelg igen. Tre av fyra lediga och härliga dagar har passerat. Har gjort allt och inget. Umgåtts med vänner, gått på bio, unnat mig alltför långa sovmorgnar, läst..läst..läst. Ikväll var jag på 50-års fest hos min chef, Claes. Hans familj är verkligen helt underbar, så mycket kärlek. Och så många vänner han har.. Flera gånger lekte jag med tanken ikväll, tänk när jag fyller 50 och kanske ställer till med öppet hus. Undrar vem som kommer att dyka upp då? Känner jag då tillräckligt många för att det ska vara lönt att ens ha en sådan tillställning? Kommer jag att vara nöjd med vart jag tagit mig i livet, eller vart livet tagit mig? Det är rätt stort att fylla 50. En milstolpe, då är man halvvägs liksom, om man har tur..

När jag skålade med Claes idag så frågade jag honom om han är nöjd såhär långt, med vad han åstadkommit och vart han är och ja, han är mer än nöjd, både professionellt och privat. Han hade egentligen inte behövt säga något och jag hade inte behövt fråga. Det syns i ögonen. Att se honom i sin hemmiljö, avslappnad och med en fantastisk fru som är stolt över honom och vice versa, två härliga döttrar, stor famillj och en massa människor.. Jag menar verkligen, massor av människor som älskar honom och som kommit för att visa sin uppskattning idag. Vilken lyx. Vilket gott betyg. Det är verkligen bara att gratulera och hoppas på att de kommande 50 blir minst lika bra!


12 år senare..

En bänkrad i en rastlös sen april. Jag tittar över axeln och ser dig blinka till. Jag kan få dig när du vill. En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång. Och du & jag håller andan och håller händer i språnget. Det är inte så långt hem och än finns det tusentals tårar kvar. De var dina att ge vemsomhelst. Äntligen. De är de dyrbaraste smycken du har. Så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen passerar vi deras gränser.

Minns du vår blodsed, våran lag? Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad. Jag minns allt, som naglarna mot glas. Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt. Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att det känns. Att det är långt hem. Och snart finns det inga tårar kvar. De var våra att ge vemsomhelst. Äntligen. De är de dyrbaraste smycken vi har. Så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen sätter du själv dina gränser.

Den där flickan jag aldrig kände som gick på gator jag aldrig såg. Och tänkte tankar jag aldrig tänkte under ett tunt och flygigt hår. Och alla känslor slog och sprängde hela vardagen full med hål, i en tid då inget hände. I en stad som alltid sov. Men älskling, vi var alla en gång små.

Ja, vi var alla en gång små.

Jag kastar stenar i mitt glashus. Jag kastar pil i min kuvös. Och så odlar jag min rädsla. Ja, jag sår ständigt nya frön. Och i mitt växthus är jag säker, där växer avund klar och grön. Jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö. Men älskling, vi ska alla en gång dö.

Ja, vi ska alla en gång dö.

Det jag vill ha kan inte köpas, inte stjälas, få till låns. Det jag vill ha kan inte ägas. Det är så mycket större än så. Jag kastar pappersplan från höghus mot en gnista gömd i snön. Jag måste tro att det kan hända. Jag måste drömma min egen dröm. För du och jag ska aldrig dö.

Nej, du och jag ska aldrig dö.

Jag tror jag vet vad allt går ut på. Jag tror jag äntligen förstår. Att det finns ingen magisk genväg, ingen rök och inga spår. Och det finns ingen enkel lösning. Inget svart och vitt, bara grått. Man får ta det man blivit given och säga "jag älskar det jag fått". Du och jag ska aldrig dö.

Nej, det vi har ska aldrig dö.



Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Text: Joakim Berg



Save the date!

Micke kände sig inspirerad idag!
Fin skiss på inbjudningskort som han har tagit fram, eller hur?:)


Det är läggdags för skämten. Det är allvar i år. Det här är början på en ny tid.

Så var det januari, igen. Känns alltid som ett fett bakslag när man upplevt december. December, månaden som har allt att bjuda på. En månad som för mig symboliserar värme och kärlek, en röd månad. Och så januari, månaden som har ingenting. Kontrasten blir för stor. Det är väl därför hela januari mest känns som en stor, seg, lång och utdragen baksmälla. Som jag överdriver nu, och så otacksam jag är. I år kommer januari att bli mer än ok. Blunder och jag drar till Lanzarote om mindre än tre veckor. Verkligen ett tidsfördriv att dö för. Efter den här kalla vintern som just nu upplevs som oändlig känns det jättevälkommet med sol, värme och bad. Jag längtar. Vi längtar.

Nyårsafton, sista dagen på ett ganska så turbulent men kärleksfullt år. 2010 var året då det hände för många i min omgivning. Jag säger inte att jag stod still, men jag har ändå drömmar och större förväntningar inför 2011. Jag vill att det ska hända mer. Jag vill utvecklas mer, såväl i mitt privatliv som karriärmässigt. Kanske blir 2011 mitt år. Jag önskar det. Jag vill tro att jag är värd det. Att jag förtjänar det. Att det är min tur nu.


RSS 2.0