LucyVida

De senaste dagarna har mina och alla andras tankar av förklarliga skäl gått till de sörjande i Norge. Jag är och har alltid varit en orolig själ. Jag känner väldigt starkt och mycket när det kommer till alla sorters orättvisor i världen. Det är inget unikt i sig, vi är många. Som tur är. Det är viktigt med känslor. Men ibland lägger mina tankar beslag på mig på ett sätt som gör mig totalt paralyserad och förlamad. Jag känner mig då otillräcklig och mår sjukt illa över all weltschmerz. Jag vandrar i mörker. Tragedin i Norge blev jag inte fullt och på allvar medveten om förrän igår morse när jag läste nyheterna. Jag fick fokusera länge och läsa om och om igen flera gånger innan jag riktigt kunde greppa vad som hänt. Det känns fortfarande inte riktigt verkligt för mig. Jag kommer aldrig att sluta tro att varje människa föds god. Jag kommer aldrig att sluta tro att med kärlek skapar vi harmoni och får man bara tillräckligt med mycket kärlek från start så lär man sig att det är det enda rätta och levererar det vidare till sin nästa och sin omgivning i stort.  Ungefär som skicka vidare. Men världen är inte perfekt. Alla får inte kärlek. Sjukdom och okunskap infekterar hjärnan så att det svartnar för ögonen på somliga. Det finns trasiga människor och om inte förr så i fredags blev vi varse och det med besked.

Jag blir ledsen och rädd när jag tänker på hur man kan värdera och kategorisera människor och folkgrupper på ett så omänskligt sätt. Jag känner ingen förståelse för kategorisering av människor överhuvudtaget. Jag funderar inte över hudfärg, sexuell läggning, religion eller politik varken när det kommer till familj, nära vänner, bekanta eller samhället i stort. Kalla mig naiv, det kan jag leva med. Men jag kan inte leva med eller acceptera den främlingsfientlighet och rasism som blir alltmer synlig och påtaglig i vårt samhälle, tack vare Sverigedemokraterna. Tack vare Anders Behring Breivik. Det gör alldeles för ont. Det kryper under huden på mig som en parasit. Förbannade weltschmerz.

När terrordåd av detta slag inträffar blir frågan oundviklig. Vad är det för värld vi lämnar över til våra barn?
Ondska och trasiga människor har i alla tider tagit form i olika skepnader. Det kommer att födas barn oavsett hur mörk eller ljus vår tillvaro är. Jag kommer fortsätta att tala för kärleken och mångfalden både bland vuxna och barn. Jag anser att det är min samhälleliga plikt att göra så. Viktigast av allt är att vi aldrig låter okunskapen segra. Anders Behring Breivik är en förlorare av största mått och jag hoppas att en eller flera ser till att det kommer att gå på repeat i hans huvud ända tills den dagen han dör.