LucyVida

Idag fyller min älskling år och jag har gjort mitt yttersta för att uppvakta honom på bästa sätt. Med kärlek. Jag tror att jag lyckades rätt så bra. Om någonting gått snett idag så är det på grund av krafter som jag inte kan rå på eller påverka. Det som gör mig mest ont - i hela världen - är när jag ser min Micke sårad. Men det är väl så det är. Vi vill skydda de som vi håller av allra mest från all smärta och frustrerande nog så går det inte. Jag tycker dock att min baby gjorde framsteg idag, mitt i all turbulens och i all sorg, satte han ner foten för första gången. Kanske för första gången i sitt liv, det vågar jag inte svara på. Men det var befriande att se honom säga ifrån, helt tömd på energi. Och så lättad. Det var skönt att se honom så lätt, som en fjäder. Enough is enough. Jag såg honom röras till tårar när han öppnade sina presenter. Jag såg glansen i hans ögon när han upptäckte vilka fler som slöt upp för att uppvakta honom på hans dag.

Min älskling förtjänar kärlek. All kärlek i världen förtjänar Micke. Ska jag berätta varför? Det är så enkelt. För att han är fan den godaste människa jag någonsin känt och han är den mest godhjärtade människa jag någonsin kommer att känna. Micke har aldrig ett ont ord att säga om någon annan. Inte ett enda. Och om någon av någon anledning hackar på Micke eller försöker provocera honom till bråk så bottnar det i ren och skär avundsjuka och missunnsamhet. Tänk att en människa kan vara så liten. Precis så liten kan en människa vara. Det får mig att kräkas lite i munnen.