LucyVida

Är det bara jag eller är 2012 förändringarnas år? Jag menar stora och livsavgörande förändringar. Skilsmässor och separationer. På väldigt kort tid har det kommit till min kännedom att inte bara ett utan flera förhållanden i min omgivning har kraschat. Jag har inte sett det komma. Herregud, jag ser aldrig sånt komma. Jag såg inte ens när mitt eget förhållande var på väg käpprakt åt helvete. Men det är ju så det är att leva i förnekelse. Just det här, när vardagen funkar och rullar på. Livet är ok. Man nöjer sig kanske med det. Men alla gör ju inte det. Kanske vill man att det ska mer än bara fungera. Bara för att något fungerar behöver det ju inte betyda att man är lycklig. Alla kräver inte lycka heller. En del nöjer sig. Och andra gör som sagt inte det. Oavsett vem man är i den trasiga relationen så gör det lika ont för bägge, när man tar beslutet. Att det inte är vi längre. Det finns inget jävligare än ett uppbrott från någon som man älskar men kanske inte på samma vis längre. Det är åtminstone min erfarenhet. Därför förstår jag på ett sätt alla de par som nöjer sig med en vardag som lunkar på. Som fungerar. En vardag som kanske aldrig innehåller några fyrverkerier eller kärleksförklaringar. Men en trygg vardag tillsammans med en person man kan samarbeta med. Teamwork. Jag förstår dem som safe:ar och aldrig ifrågasätter livet och sig själva: är jag lycklig? På riktigt lycklig? Det är bekvämast så. Men. Det finns alltid ett men..

Jag beundrar även dem som just vågar ifrågasätta. Som är modiga nog att rannsaka sig själva. De som vågar bryta upp och börja på bygga på något nytt. Jag har aldrig varit den personen. Jag är en sådan som safe:ar. Bekväm. Men jag är idag tacksam över att mitt ex vågade vara obekväm. Vågade ta steget och erkänna att han inte var lycklig. Hur jävla ont det än gjorde där och då så har det bara kommit goda saker, upplevelser och relationer ur det för oss båda. Och lika lite som jag på den tiden trodde att det skulle komma något bra ur det för egen del. Lika övertygad är jag idag när jag säger att det kommer att bli bra för mina vänner också. Mina vänner som just nu varken vet in eller ut eller varför.

Det tar tid. Men det kommer.
Kanske inte imorgon, nästa vecka, månad eller ens år.
Men det kommer.