LucyVida

Sedan 1996 har jag alltid kunnat lita på Skunk Anansie i min hjärtesorg. Weak har alltid varit ett säkert kort när man varit som mest uppriven och förbannad. Men när ilskan övergår till uppgivenhet och så småningom likgiltighet plåstrar jag om mig med Hedonism och fantastiska Infidelity. Inte för att jag på långa vägar gör det lika frekvent som i min ungdom (tack och lov?) men visst är det befriande att ibland bara stänga in sig och låta musiken tala för allt som man känner och bara gråta. Gråta. Gråta. Bättre terapi finns inte. Att det sedan finns band, artister och låtskrivare som har förmågan att beskriva precis det man känner i ord och få det till musik är ju bara en så sjuk bonus att det finns inte.

Tack Skunk Anansie för att jag aldrig behövt vända mig till någon hjärnskrynklare. Ni har ingen aning om hur många gånger ni räddat mig.