LucyVida

Det var en kall och rå lördag i november. Efter träningen på förmiddagen hade jag bestämt fika med Carin på stan. Vi brukade ses på café Annorledes. De hade stans bästa och billigaste mackor på den tiden. Det har de nog fortfarande när jag tänker efter. En tunnbrödsrulle med tonfisk eller skagen. Ja tack!

 

 

 

Jag var inte sugen på utelivet längre. Inte efter ett års ganska så rutinerat festande i princip varje helg. I början gick jag mest ut för att slippa vara ensam. Det var det jag var mest rädd för efter uppbrottet med exet. Ensamheten. Och även om jag var ljusår ifrån att ens någonsin vilja se eller röra en annan människa igen så behövde jag ändå komma ut. Uppmärksamheten. Mina vänner måste ha tyckt att jag var skitjobbig. Sitta och lyssna på mitt ältande. Vecka efter vecka. Helg efter helg. Över en massa vin och drinkar och shots. Men jag tog in all energi som de var generösa nog att ödsla på mig. Som en svamp sög jag åt mig all bekräftelse som jag kom över. Söndagsångesten uteblev aldrig. Och känslan av ensamhet var väl aldrig så stor som just dagen efter. Den kom som en käftsmäll varenda gång. Jag lärde mig aldrig. Eller så var jag villig att offra det för jakten på den ack så tillfälliga känslan av att vara fucking fabulous och osårbar såsom jag alltid kände mig alla dessa sena nätter efter alltför mycket alkohol. Ni hör själv. Det hade varit ett sorgligt år. Och jag hade tröttnat.

 

Men den här kvällen skulle jag då ändå åka till Malmö för att festa med Carro. Det hade varit bestämt sedan länge och även om jag kanske inte var så sugen på att festa så var det ändå skönt att ha något att göra. Särskilt på annan ort. Skönt att komma bort och se något annat. Ensamheten var jag fortfarande livrädd för. Då kom alla tankarna. Fortfarande. Jag var över honom. Känslomässigt kände jag ingenting längre och det var också ganska sorgligt i sig. Människan som jag ett år tidigare trott att jag skulle dela resten av mitt liv med och som jag skulle älska in i döden hade förvandlats till ingenting. Jag kände numera ingenting. Han var död för mig. Och det tog mig väldigt hårt. Vetskapen att kärleken faktiskt kan ta slut. Att människor faktiskt förändras. Att det bara är ren tur om personen vid ens sida utvecklas och förändras i samma riktning som en själv. Naiv eller inte, jag hade trott något annat.

 

Allt som sedan skulle komma att hända den här lördagskvällen i Malmö den 29 november 2008 hade jag aldrig i mina vildaste drömmar kunnat förutspå även om man kanske såhär med facit i hand skulle kunna säga att det var precis det jag gjorde. Jag spådde min egen framtid den där förmiddagen med Carin och jag la faktiskt alla mina kort helt rätt.

 

  - Du är inte sugen? undrade Carin med tanke på min uppenbart bristande entusiasm inför kvällen.

 

Jag dröjde lite innan jag svarade något. Och så från ingenstans och med en egentligen helt oinbjuden pepp bara kom det över mig. Ryck upp dig för fan. Bara gör det. Ryck upp dig nu!

 

Carin såg förvånad ut och skrattade lite lätt. Jag förstod henne. Och även om jag inte minns ordagrant vad hon svarade så tyckte hon säkert att det lät som en bra idé. Bara jag var glad. Dessutom är det ju sånt man bara säger. Att man ska träffa nån.

 

Sanningen är dock sedan den att jag faktiskt träffade en kille den där stjärnklara och frostiga lördagsnatten på Debaser i Malmö. Och det var ju faktiskt inte vilken kille som helst.

 

Det hade inte varit ett snällt år. 2008 var jag inte 28 år ung. Jag var 28 år gammal, ärrad med brutna vingar och med en obefintlig tro på kärleken. Jag var dessutom allt annat än mitt snyggaste jag när jag försiktigt stapplade fram till honom som skulle visa sig vara den riktiga och egentliga kärleken. En tråkig svart outfit och ett trött blont hår med permanent på utväxt. Snacka om Bambi på hal is.

 

Efter vad som känts som en evighet var jag så äntligen framme. Och nära. Det enda jag såg var hans stora bruna och varma ögon. Och trots att jag var livrädd så mumlade jag fram ett hej. Jag försökte verka sval och inte alltför intresserad - too late -  och så ställde jag den banala frågan som jag och miljoners triljoner andra människor ställt så många gånger.

 

 - Ska vi dansa?

Han bara log.