It's only forever. Not long at all.
Fredagmorgon.
Micke har gått till jobbet för en stund sedan.
Jag vaknar av solens strålar som söker sig fram i springorna mellan rullgardinen och fönstret.
Dom värmer gott.
Jag är utsövd. För en gångs skull.
Det är tyst i lägenheten.
Därför dröjer jag kvar ännu ett tag innan jag stiger upp.
Kollar FB och Instagram i mobilen.
Funderar.
Kliver ur sängen och går in i Loves rum.
Han som aldrig annars tar sovmorgon ligger och suttar så sött på nappen.
Det glittrar om honom.
Som en liten ängel.
Så mycket egentid helt plötsligt.
Vad gör jag nu?
Går ut i hallen och tar upp HD som ligger nedanför brevinkastet.
Häller upp ett glas Oboy och sätter mig med tidningen i köket.
Det går nästan att ta på lugnet som denna morgon ustrålar.
Helt och totalt befriad från stress och måsten.
Tar fram kulturdelen. Resten av tidningen hamnar direkt i återvinningen.
Som vanligt.
Har precis ögnat igenom dödsannonserna när mobilen börjar vibrera.
Den ringer, men är på ljudlös.
Jag känner igen numret och får fjärilar i magen.
Pirr pirr.
Jag svarar.
"God morgon Louise! Hoppas att jag inte ringer för tidigt. Jag vill bara meddela dig
att vi nu bestämt oss. Ja eller, egentligen var det aldrig någon tvekan om saken. Vi har varit överens från början om dig. Jobbet är såklart ditt! Hade varit jättebra om vi kan bestämma en dag att ses och prata vidare om när du ska börja och så vidare."
Jag blir helt stum.
För första gången i mitt liv har jag hittat mitt kall.
Jag söker drömjobbet. Och får det.
Sånt händer inte mig.
Jag kan inte ta in det.
Stillbilden upphör då jag hör joller från Loves rum.
Han är vaken.
Jag går in och finner honom ståendes i spjälsängen.
Han ler sitt stora leende mot mig och utbrister "mamma!"
För andra gången denna morgon tror jag inte mina öron.
"Vad sa du min skatt?" får jag fram.
"Mamma! Mamma!" upprepar Love och skrattar. Helt nöjd.
Jag blir tårögd.
Lyfter upp min älskade och går in i vardagsrummet.
Placerar honom i barnstolen med en av hans favoritböcker.
Solens strålar lyser upp och glittrar så starkt i hela rummet.
Nästan som om vi blir bländade.
Den här morgonen. En enda stor eufori.
Jag tar upp mobilen för att ringa Micke och berätta.
Var ska jag börja?
Precis när jag ska klicka på kontakter lyckas jag komma åt safari
och hamnar direkt på Aftonbladets förstasida.
Jag hinner inte förbanna detta vanligt förekommande snubblande över ikonerna
mer än en gång.
För tredje gången idag blir jag så överraskad att jag inte tror mina ögon.
Rubriken finner mig direkt och jag den.
"Kristian Gidlund har mirakulöst besegrat cancern ännu en gång".
Jag hinner inte ens känna lyckoruset från topp till tå den här gången.
Alla tårar som jag fällt för honom. Alla segertårar jag nu vill fälla för hans skull.
Jag hinner inte.
Exakt som i den där 80-talsfilmen Labyrinth med Bowie, ser jag hur hela min
fantastiska, perfekta och uppdiktade spegelvärld slås i spillror.
Tusentals.
Och kvar står jag. I mitten av ingenstans.
Det är fredagmorgon.
Jag vaknar med ett ryck av en fot i ryggen långt innan klockan ens funderat på att väcka oss.
Allt annat än utvilad.
Tack Love.
Jag vänder mig om och ser min älskade unge ligga helt klarvaken.
Och nöjd.
Dags att stiga upp. Tycker han.
Jag lyfter upp honom.
Innan vi lämnar sovrummet vänder jag mig om till Micke som precis slagit upp sina bruna.
"Du älskling, jag hade en så jävla bra dröm inatt. Och det kändes så verkligt!" utbrister han.
"Jag med" säger jag lite dröjande. Som i ett barnsligt försök att fånga upp drömmen igen och omvandla den till verklighet. Än är det inte försent!
Men ingenting händer.
Ingenting glittrar eller vibrerar.
Jag går ut med Love i köket och börjar blanda vällingen.
"Fan också" viskar jag tyst och stryker bort en envis tår från min kind.
Kommentarer
Trackback
