Fuck cancer
Gick just igenom mitt twitterflöde och fastnade såklart för Julias tweet nedan. Är det något som gör mig livrädd så är det cancer. Fy i helvete vad jag avskyr den sjukdomen. Cancer är som en ond kameleont. Den dyker upp i olika skepnader och äter upp de människor som vi älskar mest.
Jag var bara 12 år när jag för första gången tvingades bekanta mig med denna vidriga sjukdom. Den tog min morfar ifrån mig, alldeles för tidigt. Och sedan dess har den vandrat bakom eller bredvid och kastat sin mörka skugga över mig, min familj och mina nära och kära. Allra senast var i november när den tog min mammas väninnas liv. Ulla-Britt var så glad att hon fick träffa Love. Hon orkade till och med hålla honom i sin famn en liten stund. När vi kommit hem fick jag ett sms från henne: "Stort tack för att ni kom hit idag så jag fick träffa den lille godingen. Det kommer jag att leva på länge". Drygt en vecka senare hade cancern besegrat Ulla-Britt. Vidrigt, orättvist och omänskligt.
Jag hör om folk som pensionssparar, lägger pengar på hög. Människor som kan tänka sig att ha en lite sämre tillvaro nu för att få det bättre i en annan tid. Framtiden, den som vi inte vet ett dyft om. Så hade kanske jag också planlagt mitt liv om jag inte haft mina erfarenheter i ryggsäcken. För mig är det enda viktiga här och nu. Min tid med Love, Micke och alla andra som jag älskar. Nuet, den enda tid som betyder något. Någon annan tid känner jag inte till.
