LucyVida

Det har snart gått 9 månader sedan gravidmagen lämnade min kropp och jag kan inte säga att det passerat en endaste dag som jag saknat den. Jag har hört att många mammor brukar göra det. Men det är bara att inse, jag är väl inte som de flesta mammor. Fast så känner kanske alla, vad vet jag.

 

Men nej, jag saknar inte den stora magen men jag saknar pirret. Det konstanta pirret som jag bar med mig från den dag jag plussade på gravtestet. Jag saknar spänningen. Vad är det för en liten alien som växer i min kropp? Jag saknar dramat. Är det en tjej eller kille? Och oj vad alla hade sina gissningar! Jag saknar äventyret och jag saknar känslan som jag hade hela bilfärden till Malmö när vi åkte dit för att kolla upp könet. Det coola är att Micke hade precis samma känsla just där och då. Det är bara bullshit att den blivande pappan inte har en aning om hur det är att vänta barn. Fysiskt kanske han inte har det. Men rent psykiskt delade vi väldigt många sinnesstämningar och känslovågor tillsammans. Ibland blev det så starkt att det nästan gick att ta på. Som när vi för första gången fick höra att det inte var någon tveksamhet, det är en liten kille därinne i magen. Chocken. Förvåningen. Glädjen. Kärleken. För att inte tala om de laddade sekunderna innan vi hörde Loves första skrik. Och lättnaden som följde. Det var som om vi båda höll andan och nu kunde vi äntligen andas ut, i ett glitterregn av lyckorus och kärlek. Finns det något större och mer surrealistiskt som man kan uppleva tillsammans med sin älskade? Tveksamt.

 

Jag saknar lära-känna fasen med Love i magen. Han på insidan och jag på utsidan. Det borde kanske verka omöjligt att bygga upp en relation på det viset men vi fann ett sätt. Jag visste precis vem Love var och hur han var när vi till slut fick tvinga honom ut därifrån den 14 oktober. Det enda jag inte visste var hans exakta utseende. Förutom pussmunnen som vi fått se i profil på ultraljudsbilden. Den kände vi igen direkt när Love såg dagens ljus. Jag hade börjat lära känna min son långt innan vårt första fysiska möte och allt bara föll på plats så fort jag fick hålla honom. Allt det saknar jag. Och även om jag inte saknar den stora magen så vet jag till 100% att det här är något som jag vill uppleva igen. Micke också. Men framtiden är oviss och man kan bara önska. Önska och hoppas att det går vägen när vi försöker nästa gång. Jag blir ju inte direkt yngre. Och jag som alltid varit en person som betraktat livet som en kamp mot klockan. Aldrig har väl den känslan varit så påtaglig som nu. Att få barn är en bonus. Att bli förälder och mamma är det största, läskigaste och rikaste uppdrag jag någonsin haft. Men det kommer att vara vi tre ett bra tag framöver. Micke, jag och Love. Världens bästa team om ni frågar mig.

 

Ofta brottas jag dock med de här tankarna. Att jag inte är purung längre. Att jag vill bli mamma igen, men inte just nu. Att jag fortfarande inte vet vad det ska bli av mig, karriärmässigt. Så mycket jag har kvar att klura ut.

 

Jag är inte direkt en kvinna av stål. Tvärtom så känner jag mig ganska liten. Mestadels.